Guðjón Björnssons svenska blogg

Oj vad vi har det bra sade Susanne när vi reste upp oss efter kvällsmaten.

Klockan var drygt sex på fredagskvällen och vi befann oss upp i jämtländska fjällvärlden, på Kolåsen som ligger knappt fyra mil norr om Åre. Vi hade beställt en stuga på nätet och när vi kom dit var stugan belägen mitt in i skogen nästan nere på slätten vid sjön Äcklingen. Vi tittade besvikna på varandra och utan några större spekulationer åkte vi tillbaka till receptionen och önskade efter att byta ut denna stuga mot en stuga upp i backarna ovanför hotellet.  Vi byte ut en stuga med en dusch till en stuga med utsikt, stugan som var allra högst upp i backarna av alla stugor på området, ca 300 meter från sjön Äcklingen.

Jag gillar att bo lite primitivt sade Susanne och jag var helt över ens med henne. Bättre en primitiv stuga utan dusch än en lyxigare stuga som är så instängd att vi knappt kan göra annat än att titta på varandra. Det gör vi i vilket fall som helst.

Det är inte min förtjänst att vi befinner oss här och är så nöjda som vi är. Susanne skall ha all heder av det. Jag hade tänkt mig åka något norrut från Närke men egentligen drog min tankeräckvidd inte längre än upp till Dalarna. Ändå hade jag så ofta tänkt på Norrland, läst om det och bloggat om det. Men ingenting hände. Så kom Susanne in i liv mitt och skakade upp i mitt stelnade sätt att tänka. Hon lyckades dra mig i gång och ut på nya äventyr efter långvarigt trampande, antigen hemma eller på jobbet.

Jag gör mycket små krav, så små att jag är för lat för att åka till Kanarierna, Mallorca så jag inte pratar om Thailand. Jag har vetat länge att oavbrutet ligger vägen mitt i skogen totalt åtta mil mellan Kopparberg och Borlänge. Men jag visste det inte förrän måndagen den tjugonde juli i år att på en sträcka på 12,5 mil mellan Orsa och Sveg ligger vägen oavbrutet mitt í skogen och nästan lika lång sträcka mellan Sveg och Åsarna. Jag visste inte heller förrän nu i samma vecka hur starka hembygdsföreningarna i Jämtland är, helt otroligt starka, och att det bygger på att folket brinner för gemenskapen och dess styrka.

Jag visste inte förrän nu i veckan hur otroligt fint det är i och runt Annys och Lennarts sommarstuga i Mattmar, deras barndomstrakt,  de som är våra grannar i Kräcklingesocken. Stolta visade de oss vad man håller på med där i trakten, de visade oss var de föddes och mycket annat. Tack för all vänligheten Annie och Lennart.

Nu vet jag var Kolåsen ligger och hur det ser ut där, helt otroligt fint och speciellt område. Jag kan däremot inte förstå varför en så fin sjö i fjällvärlden heter Äcklingen. Jag vet att här skall vara bröllop på måndag och på grund av det är hotellet drivet i mindre än halvfart för oss andra som här är. Men jag har nästan aldrig varit nere i Europa och aldrig kommit till någon annan kontinent. Här har jag däremot en viss känsla av att vara i utlandet.

Jag trodde att Susanne skulle tröttna på att resa tillsammans med mig, en konservativ gubbe som härstammar från en avlägsen landbrukstrakt på södra Island -men hon är född storstadskvinna. Men nu i kväll när vi pratade om att åka runt i morgon, en sträcka på mera än tjugo mil, då sade jag att för min del behövde vi inte åka och jag menade det. Då log hon mycket vackert och blev så glad. Då kan vi bara vara här hemma och ta det lugnt och ha det mysigt sade hon, bara glo på fjällen, sjön och skogarna, läsa lite, skriva lite och verkligen börja dagen med att äta frukost på altanen i morgon, lördag. Bara ha det gott i en härlig miljö. Så skall det regna på söndag och så får det vara. Susanne gör också mycket små krav.

Susanne är en härlig reskamrat, hon är en god vän, hon är en underbar kvinna och människa. Hon skickade en gång ett meddelande till mig på Facebook. Det var ett så enkelt meddelande. Det var lite före midnatt. "Så du är vaken också. Jag har jobbat kväll och har svårt att komma till ro." Så sade hon för den gången. Senare kom ett annat meddelande. Det började med ett ord och ordet sådde ett frö. Fröet blev till ett träd som bär frukter och en av frukterna är den att vi sitter vid stugan som vi kom till i går. I dag är en ny dag i den jämtländska fjällvärlden.

Det mesta börjar med ord. Handlingar utan ord är för det mesta dömda till att gå illa. Så vill vi inte ha det.

Nu bor jag och Susanne i hop. Hon är min kvinna. Ordet sambo räcker inte även om det är ordet som gäller i det förhållande som vi lever i. "Gud vare med dig" sade en av de gamla som hon värnade om i Västerås när hon berättade för honom att nu skulle de inte träffas mera för att hon skulle flytta till Örebrolän.

Oj vad vi har det bra sade Susanne när vi reste oss upp efter kvällsmaten i går.