En man från landet i Sollentuna Centrum
Vi åkte från Västerås mot Sollentuna lite före halv åtta i morse, måndag, Susanne och jag. Hon skulle sitta på skolbänken fram till klockan fyra men jag åkte i väg utan att bestämma mig för hur jag skulle använda mig av dagen. Hon fick köra. Jag gillar att sitta i passagerarstolen och njuta av hennes säkra sätt att köra min bil. Även om jag har snoppen är jag inte blyg för detta. Hon har också varit lastbilschaufför och jag har lätt för att erkänna att jag inte skulle kunna till exempel backa en lastbil så jag nu inte pratar om en lastbil med släp.
Susanne visade mig Sollentuna Centrum som är en kort bit från skolan, sen parkerade hon nästan rakt framför ingången och jag blev en ensam man i en främmande stad. Jag betalade för parkeringen, tog väskan med datorn och satte över min axel och gick mot det okända, mot Sollentuna Centrum. Jag mötte en massa människor som hade bråttom och visste tydligen vart de skulle. Jag gick däremot med mera osäkra steg och tittade ofta tillbaka för att kunna hitta igen vägen till skolan och bilen. Oförnekligen kände jag mig något annorlunda.
När jag närmade mig Sollentuna Centrum såg jag en annorlunda man på kort avstånd. Han verkade lite som min bror, i min ålder och med detta ljusa hår som vi män gärna får när vi börjar bli vuxna. Han gick i samma sakta mak och jag, tittade sig omkring men han hade ingen dator hängande över sin axel. Det kändes tryggt att inte vara helt ensam i lugnare takten. Sen gick vi förbi varandra och sågs inte mera.
Jag tog mig in i huset Sollentuna Centrum, lade märke till hur den stora ingången såg ut och de lodräta färgrika sträcken över den. Jag vet av erfarenhet att det är enklare för mig att komma ut på samma ställe och jag går in. Då känner jag igen mig. Annars, när husen är så stora, kan jag helt enkelt koma ut i ett annat kvarter och då är inte säkert att jag hittar vägen dit jag vill.
När jag hade strövat omkring i Sollentuna Centrum och hittat ett efterlängtad kafé, då sökte jag upp toan. Gallerian och andra hus som verkar stora i Marieberg verkade nu mycket små. Bara att komma in på en toa här i Sollentuna Centrum var att komma in i något stort. Jag vände mig om för att säkra att jag skulle hitt vägen ut därifrån. Efter att ha använt toan och tvättad mig om händerna torkade jag mig i ett av dessa apparat som nästan sliter av naglarna, så kraftfullt blåser de.
När jag hade köpt en stor macka på kaféet och fått kaffe frågade jag kvinnan vid kassan om jag skulle kunna få ström på min dator. Ja du, sade hon, kom här. Så gick hon iväg och jag tyckte okej att lämna brickan kvar medan hon visade mig var jag hittade strömmen. Vid ett bord lade hon sig på ena knäet, lyfte en lucka i golvet och sade att om jag ville sitta vid detta bord, då fanns strömmen här under luckan. Jag gick tillbaka för att hämta min bricka och då stod en man vid brickan, en man med ljust hår som jag men hans hår var krulligt, riktigt fint och fint var också hans bemötande.
Du, sade han, var rädd om din plånbok. Ojdå! Min plånbok låg på brickan för allas ögon. Tur att jag inte är tjuvrädd. De som är tjuvrädda blir lätt bestulna är min teori. Jag tackade mannen hjärtligt för hans omtänksamhet, tog plånboken och brickan och satte mig vid bordet där strömmen fanns. När jag hade njutit av den stora smörgåsen med rostbiff och mycket av andra härliga godsaker, kopplade jag min dator in på strömmen och började skriva en blogg, en helt annan blogg än jag hade tänkt mig i början, men jag är nu för en gångs skull i Sollentuna Centrum. Fortfarande känner jag mig något annorlunda.
Ute är dimmigt, fuktigt och det känns kalt. Här inne är varmt, människorna som sitter här med sitt kaffe och bröd, de är lugnare än människorna där ute i den fuktiga luften. Jag kommer att sitta här ett tag till och kanske köpa en av de gräddade kakorna som så mycket finns av på hyllorna och förmodligen en av dessa som också har ett hölje av marsipan över grädden och de syltade brödet. Sådana kakor kanske inte är så sunda för kroppen men jag är nu i alla fall i Sollentuna Centrum. Kanske blir jag här hela dagen.
