Sex månader har gått
Den 27 november förra året stod jag framför Domkyrkan i Västerås och kammade med blicken över torget. Jag sökte en kvinna som skulle komma dit. Hej Gudjon! hörde jag henne ropa innan jag såg henne. Vi gick in i kyrkan och var där en liten stund. Sen gick vi över till Kalle På Spången för att äta lunch och fika.
Vi satt på Kalle På Spången i timmar, Susanne och jag. Vi hade inte träffats i sju år eller så, men vi hade gjort något som var mycket viktigt och effektivt; vi hade genom att skrivas åt på meddelandesidan på Facebook i månader förnyat vår tidigare bekantskap och inte bara det, vi hade fördjupat denna bekantskap och gjort den till en varm vänskap.
Hade vi bråttom? Visst tänkte vi på det men vi tyckte också att vi var en aning vuxna. Skrivandet innan vi träffades var avgörande. Där sade vi på allvar mycket som vuxna människor behöver säga men kanske inte gör. Så blir det för sent. Denna bild är tagen på julkonsert i Vingåkerskyrka.
Bråttom eller inte bråttom. Susanne har flyttat hem till mig på landet och hon stormtrivs där. Bilden visar det också. Dagen i dag, denna halvårsdag, är också hennes examensdag i Sollentuna. Jag däremot befinner mig i mina gamla barndomstrakter och kan känna att jag borde vara hemma och bjuda henne på den bästa middag som jag bara kan bjuda på när hon kommer hem i kväll som specialutbildad hemsjukvårdare.
Jag vet att hon älskar att vara till stöd för de som är sjuka, för de som känner sig i underläge, de som är ensamma och rädda. Jag vet att hon kan ta i en kall och darrande hand, få handen att slappna av, sen armen och till och med hela människan. Detta är en underbar egenskap som jag vet att Susanne bär på.
Tack för att du finns i mitt liv Susanne, tack för det halva året.
Kommentarer
Trackback
