Guðjón Björnssons svenska blogg

Dag två i huvudstaden går mot sitt slut. Susanne och jag sitter på tåget som nu rullar mot Hallsberg. Det var en härlig dag i går allt till enda.  När Susanne kom från skolan vid fyratiden åt vi en riktigt bra mat i Kulturhuset. Efter det promenerade vi hem till sexåringen Hannes Gudjon och hans pappa. Mamman är på andra sidan av jordklotet på en arbetsresa.

 

När vi kom dit gav vi honom en viss typ av lego som går att variera mycket med. Det var en mycket, mycket glad pojke, så otroligt glad att han smittade av sig så vi andra också blev riktigt glada. Sen byggde han och gjorde figurer, läste sig till och gjorde allt i exakt rätt ordning. Han vet vad han gör när han bygger av lego och han vet att morfar blir inte till stor nytta när han försöker hjälpa. Men han diskuterade med oss andra och lovsjöng lego och dess mångfaldiga egenskaper.

 

Dagen i dag var en stillsam dag. Jag övade mig i att hitta vägen på nya områden i centrala Stockholm. Det är en väldig skillnad på Sergilstorg och centrala Nalavi där en gul postlåda är mittpunkten, det vill säga postlådan där jag postar gärna mina brev. Och i centrala Nalavi är polisbilar också ytterst sellsynta.

Jag funderade en hel det på livet i Stockholm. Vid lunchtid gick jag förbi Centralstationen på min väg till BR affären där jag köpte mera lego för att ha i min skattkista till användning senare om det skulle behövas. Vid Centralstationen verkade det stressigt. Något yngre  människor av båda kön gick där av och an pratande i sina mobiler. De drack kaffe ur pappmuggar och vissa rökte också. Var det som drev dom vidare? Jag vet ej och jag bekymrade mig ej men ordet livskvalitet dök upp i mina tankar. Mycket som jag såg i dag fick mig att tänka i de banorna men inga direkta resultat dök upp.

Livsmening, livskvalitet, vad är rätt och fel, varför det ena och det andra, detta är inte lätta frågor att svara på. Susanne har också berättat för mig att det kom en del upp i skolan den här gången om detta med rätt och fel. Och när vi pratar om rätt och fel i livet sista stunder, då kan jag känna mig liten.

 

Susanne var mycket glad i går morse när vi åkte till Stockholm. Hon fick avbrott på sin vardag och hon hade en hel del förväntningar till skoldagarna. Innan vi gick hem till Hannes Gudjon och hans far besökte vi Kulturhuset och där var riktigt fina saker på menyn. I dag hör jag att förväntningarna har gått i uppfyllelse och hon är fångad av bland annat en prästs föreläsning och medföljande diskussion om "det som ger hoppet liv". Denna präst har bland annat varit sjukhuspräst på ett barnsjukhus så han måste ha upplevt livets allvar. Ändå hade han varit mycket livlig i sitt tal i skolan. Härliga ämnen i denna skola, det är nästan som jag skulle vilja vara med.

Mina två dagar i huvudstaden var fina. Det var inga häftiga dagar men det var fina dagar. Det var också avbrott på min vardag och gav möjligheter för att tänka på något nytt. Jag tänkte också på inlandsbanan som jag också tänkte på i går. Jag till och med tänkte på Kolåsen i fjällandskapet i västra Jämtland när jag gick längs trottoarens i Stockholm.

Kolåsen satte spår i både Susanne och mig efter dagarna där i somras. Det var inte heller några häftiga dagar men det var goda dagar, mycket goda dagar. På gränsen till obygderna där det lugna tempot och den stillsamma naturen kramade om oss och gav oss livskvalitet. Vi människorna är olika och livskvalitet för oss kan vara av olika slag.

 

Dagarna två i Stockholm gav mig inte svar vid de stora livsfrågorna. Det var lika bra det för att då kan jag fortsätta ta tid för att tänka på det jag aldrig kommer att kunna ge svar på.

 

Vi är snart framme i Hallsberg. Att åka tåg är ett riktigt bra resande. Vi har på resan pratat om det allvarliga ämnet som Susanne studerar och det har varit en behaglig diskussion. Tåget rinner fram tystlåtet och det är så bekymmerfritt, det vaggar oss lite, ljusen glider förbi fönstren i förvintermörkret och vi tycker som det inte är så bråttom att komma fram.