Guðjón Björnssons svenska blogg

 

 

Efter Västerås nickade jag till -tyckte jag. Ha ha, sade Susanne när vi kom till Sundbyberg, du sov nästan hela vägen från Västerås. Hon klagade inte, hon var glad. Hon är bokstavligen alltid glad denna kvinna och alltid mycket glad när hon åker till skolan. Hon tycker om sina studier som jag tycker otroligt komplexa. Ändå försöker jag vara lite till hjälp, i alla fall till stöd.

 

På Centralstationen försvann hon in i folkmassan till pendeltåget mot Sollentuna. På Centralstationen drack jag gott med kaffe, tittade på folk, läste, funderade på livet och tillvaron, hade det mysigt. Allt var i en överväldigande stor motsättning till  tystnaden och lugnet på landet. Jag hade valt ett bort på ett utmärkt ställe i en liten restaurang på centralen. Jag såg till att jag såg över till människovirvlet och att det fanns en kontakt i väggen bakom mig. Jag hörde sorlet  från pratande människor, väskor som rullade, stolar som drogs av och an och meddelande om ankommande och avgående tåg. Livet pulserade.

 

En man, kanske i min ålder, satte sig vid nästa bord med ryggen lite mot folkmassan som gick med raska steg förbi. Han verkade inte helt nöjd, flyttade på stolen fram och tillbaka och såg sig om. Han verkade ensam, inte ovänlig, men lite rotlös var han. Jag såg att han uppmärksammade mig.

 

Jag bestämde mig för att gå, tog min kaffemugg och brödfat och satte i ställningen och när jag gick tillbaka förbi bordet hade mannen flyttat sig till bordet där jag hade suttit och nu verkade han nöjd. Här känns det gott att vara sade han och log fint. Ja, sade jag, och så fick du en varm stol. Just det, sade han, och så har jag kontakt här i väggen. Han pekade på kontakten som bidrog till att jag hade satt mig där knappt en timma tidigare. Han hade tagit upp sin iPad. Vi delade sedan några ord och lyfte handen lite när jag gick iväg. Det går också att träffa folk på Centralstationen i Stockholm.

 

Jag flyttade mig en trappa upp och satte mig på en bänk med en tidning i handen. Jag såg på folk runt om som satt på bänkar och vid bord. Majoriteten tittade i sina mobiler och det kändes konstigt. Vad gör allt detta folk viftande med sina mobiltelefoner? Ja, vad hade jag själv gjort när jag satt en trappa ner viftande min egen telefon.

 

Jo, jag hade både skickat meddelande till programchefen på Vårnäs och medtagit meddelande från honom. Jag hade också medtagit ett mejl från Island som jag hade väntat sedan två dagar tillbaka. Men jag hade i första hand läst. Jag hade tittat på en karta av inlandsbanan och läst om de olika etapperna. Jag hade läst om vad man kan göra i Vilhelmina om vi skulle komma dit Susanne och jag, men hon känner väl till inlandsbanan. Ja, jag hade i första hand läst. De andra gör det troligen också tänkte jag och att om ett antal år kommer det att bli lika naturligt att se folk vifta med sina mobiler som det är i dag att se folk läsa tidningar eller böcker. Jag kom på mig att hitintills har jag varit fördomsfull på detta.

 

Jag sitter nu på bottenvåningen i Åhléns och har druckit ännu en kopp kaffe. Jag har varit på översta våningen och tittat på en leksak till mitt sexåriga barnbarn, Hannes Gudjon. Jag har strövat av och an och skall snart till Kulturhuset. Tätt intill mitt bord har suttit två kvinnor, lärare förmodar jag, och de har pratat ivrigt om uppfostran, aktiviteter och händelser i samhället. Tystlåten har jag lutat mig över min iPad och skrivit, nu på tredje stället denna morgon.

 

Och vad kan man så göra i Stockholm. Det verkar inte vara några problem. Sex timmar har gått och nu är det ungefär två timmar tills Susanne kommer från skolan. Så blir det grejer, en riktig mat, mys och mera strövande och besök till barnbarnet. Jag tror han bjuder på övernattning.

 

Är det möjligt att mannen som tog min plats på Centralstationen i morse fortfarande sitter och skriver på sin iPad?