På väg till till fjällvärlden i Jämtland, Kolåsen
Våren 1959 och 1960 planterade jag 200 granar i en liten backe hemma på min barndomsgård på södra Island. Kommande år verkade som dessa plantor bara bara stod stilla men jag lugnade ner mig med något jag hade hört; att dessa pytte små träd skapade rotfäste i början och under den tiden hände inget annat. Den 9 april 1963, innan min skogsplantering hade börjat växa något, gjorde en väldig storm från nordost med mycket frost och snö över hela landet. Många sjömän omkom utanför norra Island i detta oväder som kom överraskande snabbt och hårt efter blidväder som hade pågått en tid. Största delen av mina granplantor blev inte äldre. Där gick åt skogen mitt första försök med att göra Island skogbevuxet.
Bilden är tagen från 500 meters höjd över havet på Kolåsen i västra Jämtland, nästan lika långt norrut på jordklotet och min första skogsplantering ägde rum när jag var i tonåren, men mera än 400 meter högre från havet. Bilden är tagen i slutet av juli i år. Innan vi åkte i väg på vår resa till den jämtländska fjällvärlden hade jag tänkt mig att jag skulle kunna se där uppe hur mina drömmars land skulle ha sett ut. Men skogen uppe i denna fjällvärld var mycket mera vittomfattande än den var på Island i tonårsdrömmarna.
Vi var på väg till Kolåsen i slutet av juli. Vi åkte först västerut från Mattmar vid nordvästra Storsjön och kom snart till sjön Liten. Då var vi något nära att vara på samma breddgrad och Västmannaöarna som ligger söder om Island. Sjön Liten, som i mina ögon inte var så liten, var mycket fin med vackra skogar ner till stranden och låga bergen ovanför var skogbevuxna hela vägen över krönarna.
Lite efter samhället Järpen vid Litens nordvästra strand kom vi till Kallsjön och landet fortsatte vara otroligt vackert. Susanne körde bilen så jag hade god tid för att se och beundra natur och landskap. När vi kom till Kallsjön började vi åka bestämd mot nordnordväst och otroligt vackert var det. Jag härstammar från ett kargt isländskt landsskap som är snålt på grönska och växtlighet men rikt på utsikt. Jag föredrar skogar, grönska och blidväder och bland annat därför älskar jag detta land. När ni Svenskar talar om skitväder i Sverige skakar jag bara på huvudet och beundrar vädret vi har här.
Vi kom till Kall kyrka som står vid Kallsjön och då var dags att fika och titta över till Åreskutan som dolde sig i de låga molnen där på andra sidan av sjön strax till höger om kyrktornet. Vi kunde inte rusa förbi alltihopa. Jag som var i behov av att ta bilder började med att ta bilderna, sen fikade vi.
På Kolåsen. Jag kämpade med näbbar och klor för att få en riktigt bra bild av denna fina vy som helt enkelt förtrollade mig omedelbart jag såg den, men jag lyckades inte trots många, många försök med olika ljusstyrka med mera.
På Kolåsen hade Susanne upplevt något som hon inte lyckades bli av med och detta avlägsna ställe på gränsen till obygder drog så starkt i henne att nu var vi två där och jag såg framemot att fångas av platsen på samma sätt och hon hade gjort. Med öppet sinne gick jag denna möjlighet till ödes. Det vare kanske att ta lite väl i att säga att den som inte har kommit till Kolåsen inte har varit i Sverige, men Kolåsen förtrollade mig i alla fall. Vi har båda dröm om att komma dit igen, till stället som är nästan lika långt norrut på jordklotet och mina barndomstrakter men i ett helt annorlunda land och bra mycket högre över havet.
Vet ni att år 2004 flyttade fyra personer från Stockholm till Kolåsen och då blev invånarna där tio? Det är kanske inte är så konstigt att jag pratar om gränsen till obygder.
Kommentarer
Trackback
