Guðjón Björnssons svenska blogg

Följande skrev jag under förra hösten:

Jag blev tillfrågat nyligen om jag och Susanne hade några planer på nästa resande. Jag väntade lite med att svara, trodde faktiskt att svaret skulle tycka något konstigt. Men sen svarade jag att vi hade pratat mycket om att åka igen till Kolåsen, att det egentligen hade inget annat diskuterats mellan oss. Kolåsen är en avlägsen plats i Jämtlandsfjällen vi besökte i somras och hyrde en stuga där i tre nätter i en backe ovanför Kolåsens Fjällhotell.

Vad gör man på Kolåsen? Det finns ingen TV i bostaden, knappt telefontäckning, ingen nättäckning, ingen golfbana, inget nöjesställe, ingen rondell, ingen trafik, ingen motocross eller travbana, inget av det ena eller det andra och ingen polis hittade vi där. Varför att komma till en sådan plats. I en stuga som var kanske 30 m norr om vår stuga och lite lägre i backen var en familj. Vi såg dem enstaka gånger men hörde inget väsen från dem. En ung norska var i en stuga lite längre ner i backen och hon hälsade livligt när vi gick förbi. Sen sprang hon om området några gånger. "Tydligen en idrottsstjärna som tränar", sade Susanne. Det var allt som vi såg av turister från vår bostad men vi visste att de var flera, kanske mycket flera, vi hade sett dem vid och på hotellet när vi kom och när vi var i rörelse mötte vi lite folk som gick försiktigt fram, just i enighet med Kolåsens natur och omgivning.

Jag sitter hemma nu i Örebrolän och försöker komma i kontakt med känslan av att vara på detta ställe som jag har skrivit en hel del om. I detta försök läste jag över en blogg som jag skrev tidigare och kallade "Oj vad vi har det bra". Då förstod jag andemeningen. Som jag skrev då om min och Susannes resa till Kolåsen går bäst att skriva på själva Kolåsen. Jag tänker på detta och tänker tillbaka till vår resa och kommer fram till det att jag troligtvis/säkerligen bör tänka över min syn på livet och vad jag tycker nyttigt och roligt att göra.

Att sitta på verandan till stugan och ge sig två till tre timmar för att äta frukosten, vara tyst en stund, prata en stund, sitta på verandan igen efter att ha plockat undan och tillåta tankarna att sväva i väg i tid och rum, tänka tanken ostört till enda, det var för oss livskvalité dagarna vi var där. Att kunna njuta av detta är att inte vara rädd för att träffa sitt eget inre. Att tänka tanken till enda är att fullfölja.

Efter att Susanne i höstas började läsa palliativ vård har diskussion om den inre resan ofta dykt upp här hemma. Ämnet hon läser leder tankarna gärna dit. Vi tittade en gång gemensamt på TV där det pratades om andlighet och tro. Detta ämne ingick i hennes lära. Där pratades om att många kände andlighet i den tystlåtna och ostörda naturen, och man kom fram till att anledningen var att där var man så nära den som hade skapat denna natur. Därför var det högst andligt och fick människorna att känna inre ro och njutning av livet.

Vi satt alldeles tystlåtna på verandan på Kolåsen, Susanne läste en bok och jag hade iPaden på mitt knä och skrev mellan dess som tankarna åkte iväg. Jag var plötsligt tillbaka i december 1979, men tidigare under det året hade ägt rum en mycket svår händelse i min familj. Jag hade gått avsides där på ön som vi gästade i tretti år. Jag var helt ensam i en tystlåten natur med havet framför mig och en lång och ganska hög bergskedja på några kilometers avstånd. Närmast klappade svaga uthavsvågor måt en klippig strand. Annars var havet spegelblankt.

Jag tänkte på händelser under det gångna året och jag tänkte på ett löfte som jag hade givit en avliden människa. Jag hade lovat att bli bättre människa som jag ännu inte hade blivit. Det fick dröja i tolv år innan jag tog hand om den saken och på grund av att jag slutligen gjorde så fick jag nu sitta på denna veranda på Kolåsen i försoning med mig själv och tillsammans med en underbar reskamrat.

Där jag sat på verandan helt tyst i mina tankar och stirrade långt norrut mot den jämtländska fjällvärlden, då hörde jag plötsligt Susannes röst när hon frågade; vart försvann du nu?

Det var som Susanne intuitivt frågade just när jag hade tänkt denna tanke till enda. Hon såg att jag var borta. Fjällvärlden i sin tystnad avbröt inte tankarna. Polis- eller ambulanssirener, trafikylande från asfalten eller skrik från oroliga människor gjorde det inte heller. Kolåsens tystnad verkade vara helig. Tiden där var som att vara nära Gud som skapade denna ostörda natur.

Några hundra meter från Kolåsens fjällhotellet är en liten kyrka. På vägskylten vid avfarten till denna kyrka står "Lappkapellen". Visst besökte vi Lappkapellen. Den var annorlunda att komma in i men det var gott att besöka den. Susanne gick först in golvet men mitt på golvet vände jag mig om för att ta ett kort. När jag vände mig tillbaka fanns där ingen Susanne.

Kyrkan var liten och inga gömställen var där att finna men Susanne var fullständigt försvunnen. Jag började titta på golvet om det fanns någon lucka men så verkade inte vara. Detta var mystiskt -minst sagt. Men lika plötsligt som Susanne hade försvunnet, då stod hon där hon står på bilden. Altartavlan verkar stå mot väggen enligt bilden och så verkar det också vara i verkligheten när man står mitt i kyrkan. Men bakom altartavlan finns ett rum och bakom tavlan finns faktiskt en gångväg till detta rum. Vi skrattade mycket åt detta. Det var inte bara alvarliga tankar om existensiella frågor som styrde oss på Kolåsen, tiden där var mycket rolig och vi skrattade mycket.

 

Denna utsikt bjöds vi på bredvid den lilla kyrkogården som är vid Lappakpellen. Granarna allra närmast bänken bildar ett V och under detta V är en bänk och vid sidan om bänken finns en skylt där det står skrivet; meditationsplats. Utsikten därifrån är bedårande vacker och jag kan inte kräva det av min billiga kamera att den fångar denna utsikt just som Gud skapade den, Guden som är så nära när naturen är ostörd och människans oväsen är långt borta.

 

 

Det var oundvikligt att ta en bild av oss sittande på meditiationsbänken.

 

 

Lite senare var vi igen i vår stuga, stuga nummer 430, i backarna ovanför Kolåsens fjällhotell. Där jag nu tittar på bilden känner jag saknad till verandan och stolarna, till hela stugan och utsikten därifrån. Jag bor i en otroligt lugn trakt här i Kräcklingsocken, Örebrolän, och skulle kanska kunna känna exakt samma frid här hemma och uppe i Jämtlandsfjällen. Det egentligen gör jag -men ändå; om jag vill tillåta mig något lyxit önskar jag mig att åka dit och träffa mig själv utan att frukta. Hon Susanne min bär också på denna bakterie.

 

Stugan ser kanske sliten ut men den värnade väl om oss. Folket på Kolåsens håller på med att renovera sina stugor, den ena efter den andra. Jag bär på en stor respekt för deras engagemang och ser de som mycket viktiga samhällsborgare för att hålla i drift ett sådant viktigt ställe, så viktigt för dem som vågar träffa sig själva i tystnaden.

 

Detta var som sagt var skrivit förra året men nu är vi på Kolåsen igen och har fridsamma dagar.