Guðjón Björnssons svenska blogg

Susanne och jag hade åkt iväg på en semesterresa. Vi var i Östersund, hade övernattat där och efter frukosten gick vi iväg på en vandring mellan de olika husen som tillhör Jamtlis stora museisamling. Vi började i Tingshuset.

Domarens stol var tom och hade varit länge. På bordet låg gamla lagböcker. Bänkar stod bredvid väggarna. Det var så iskallt påtagligt att allt var gammalt. Jag såg ingen charm över detta men en allvarlig sanning. Jag kunde föreställa mig en fånge i slitna kläder som fick höra sin dödsdom och att han skulle halshuggas -eller en dom som kanske var något lindrigare.

 

I den andra endan av Tingshuset var ett gästgiveri med en del behörigheter. Två bord, några stolar och bänkar. I en korg på ena bordet låg knäckebröd med ett tygstycke över. På ett fat låg några potatis som inte hade kommit dit precis i dag och på ett annat fat låg några morötter som hade börjat torka in. På menyn stod bland annat; mat för 6 kr, och vidare stod där; mat och en sup brännvin för 7 kr. Jag måste erkänna att jag förstod att en sup brännvin skulle ha gjort tillvaron pytte lite ljusare i några få ögonblick i denna dystra tillvaro som jag upplevde där inne..

I ett hörn fanns en öppen spis och på en rörlig metallarm vid elden hängde en kittel som kunde föras in över logan. En rund balk, en del av byggkonstruktionen, gick över hela rummet, så pass lågt att den strök vid min skalle.

 

Allt därinne var allt väl ordnad för att uppnå sitt syfte, att visa oss hur det hade varit förr i tiden då många barn dog unga och människor blev tidigt slitna av sin dagliga möda och svåra förhållanden. Effekten från domsalen i husets andra ända låg kvar och höll sinnet i sin grepp.

 

Susanne gick sakta fram till den öppna spisen och sade med en melankolisk röst; "det var inte så mycket bättre förr". Sedan lyckades hon le när hon tittade in i kameran. Det hade jag haft svårt med just då och det gjorde sannolikt inte fången som inte ens lyckades lyfta blicken mot domaren i domsalen på andra sidan av panelväggen när han lyssnade på sin dom.

 

Vi gick en kort bit över en vall till en några hundra år gammal gård. Där mötte oss en annan verklighet sen långt tillbaka i tiden. Det var liv på gården, där gick folk omkring och skötte sina artonhundratals sysslor alldeles mästerligt bra. Där var atmosfären helt annan och ljusare än i tingshuset.

 

De klädde sig som århundraden tillbaka. Männen bar dolkar vid sina bälten och en kvinna bar dåtidens korg på armen. De pratade ett annorlunda språk, mycket tydligt och förståeligt, men annorlunda. Det handlade inte om världsekonomin, trafiken eller den nya tunneln någon stans. Det handlade om en helt annan tid och verklighet. Mina tankar flög runt, jag kände mig nästan konstig.

 

Varifrån kommer ni, frågade en ståtlig man, tydligen bonden på gården. Ja, sade jag, vi kommer nu från en helt annan tid. Ja, jag ser det sade han, ni måste komma sen 250 år tillbaka. Flera pratade vi vid men det gick inte att få någon nutida kontakt med denna man. Jag tänkte som så att han var väl kunnig om det förflutna och att han måste vara psykolog och alldeles utmärkt fin skådespelare.

 

Detta och mycket annat såg vi och upplevde på en rundresa på Jamtli området i Östersund. Det var verkligen som vi hade lärt oss något utan att läsa. Vi hade varit med om det som vi lärde oss. Jag har inte varit duktig att besöka museer men museet på Jamtli högg starka tag i mig och jag har endast kommit halvvägs med att utforska det.

 

Vi gick över till en annan stadsdel och en annan verklighet och jag höll fortfarande på med att smälta det jag hade upplevt. Där åt vi en modern men sen lunch i ett stort tält på en brygga i Storsjön, omfamnad av blidväder och sommarvärme. Vi var turister på en sommarresa till Sveriges norra Norrland. Där skulle det bli flera museer att se men nu var kvällen nära här i Östersund.