Guðjón Björnssons svenska blogg

Jag har skrivit för mig själv en del om Susannes och min Norrlandsresa men ändå inte lika mycket och jag kanske skulle ha velat. Inte vet jag säkert vad jag kommer att göra med detta men följande vill jag i alla fall använda för blogg.

Detta är gamla järnvägsstationen i Jörn. Jörn är i Västerbotten något söder om Piteå. För ungefär tio år sedan satt två kvinnor var på sin trappa till detta hus och väntade en buss. De visste ingenting om varandra. Bussen kom inte på förutbestämt klockslag och tiden gick. Ingen buss kom. Den ena kvinna frågade den andra om hon också väntade på denna buss. Ja, det gjorde hon. Så småningom pratade de lite till. Till slut flyttade den ena kvinnan sig till kvinnan på den andra trappan. Sedan då har de varit mycket goda vänner.

Den ena kvinnan var Susanne och den andra var Doris. Mycket tidigt efter att vi träffades, Susanne och jag, berättade hon sagan från järnvägsstationen i Jörn och sedan pratade hon ofta om Doris och den underbara människa hon var. Ett av det första som var bestämt efter att Susanne började planera vår Norrlandsresa var att besöka henne.

Vi hade varit i Jokkmokk i två nätter och sen åkte vi inlandsbanan tillbaka ner till Arvidsjaur. Därifrån åkte vi buss mot Piteå. På vägen dit såg vi en kvinna stå på en busshållplats. Detta är Doris sade Susanne. Vi gick av bussen och dessa två kvinnor hälsade som bara riktiga väninnor kan göra. Sen vände Doris sig mot mig och sade att hon bara kramade om mig också.

Två nätter gästade vi hos Doris och hon gjorde bokstavligen allt för att de två dygnen som vi var tillsammans skulle ge oss fina minnen in i framtiden. Inte några häftiga minnen, heller fina minnen.

Det märktes väl att Doris är en naturmänniska. Hon värnar om, hon värderar som en som inte är i behov av det häftiga och hon stannar gärna på ställen som så många skulle rusa förbi.

Hon tog med ämne i mat och några klubbar  eldningsved som hon hade i garaget. Sen tände hon eld på ställen som var gjorda för det, gjorde kvällsmat och kaffe. Sen åt vi och pratades vid efter maten. Andra kvällen som hon gjorde detta fick vi riktigt åskväder i efterrätt.

 

Jag bad om att få ta kort av två skogsälvor som jag såg bakom ett träd. Okej sade de och jag tog kortet.

 

Det var roligt att se Susanne dessa dagar som och alla andra dagar under vår resa. Dessa två kvinnor passade så fint ihop att ibland kunde jag nästan känna att jag var tredje hjulet under något men jag visste mycket väl att så var det inte. Susanne var mycket trygg i sig själv och hon strålade av glädje. Jag njöt av att iaktta detta.

Tack Doris för att du är Susannes trogne vän. Tack för allt du visade oss. Tack för det du lärde mig. Jag kommer att föreslå någon gång framöver att Susanne och jag tar med en gryta, kittel, ved och kost och att vi sedan gör mat som du gjorde. Men hederligt sagt är ändå mest sannolik att det blir Susanne som först kommer att föreslå detta.

 

 

 

Det var detta ställe som Doris valde för matplats första kvällen. Det var härligt att möta skymningen där i tystnaden och den oskyldiga naturen. Om man pratar måttligt högt och gapskrattar inte, då blir man ett med naturen.