Gammalt hus skall behålla sin själ
Min dotter och svärson i Stockholm köpte under sommaren en liten lägenhet som låg precis intill deras tidigare lägenhet i ett tegelstenshus på Kungsholmen. En entreprenör öppnade mellan lägenheterna och satte i en dörr. Sen behövde göras en hel del renoveringar och förändringar för att anpassa denna nya del till den de nu hade haft i ett antal år, bland annat att fräsa en otrolig mängd elkablar in i väggarna. Huset är 120 år gammalt och jag tänkte som så att jag borde vara dem till hjälp med detta men tyckte som jag var helt okunnig på arbeten i ett så gammalt hus. Även om jag hade ett brev på att vara byggnadssnickare vågade jag inte erbjuda min hjälp. Jag hade inte jobbat som snickare i knappt 40 år utan enbart hos mig själv med till- och utbyggnader hemma hos mig på landet, och då enbart med virke. Nej, jag vågade inte och det kom inte heller på tal.
De anställde en entreprenör som någon hade påpekat och som hade påverkat dem positivt vid ett möte hemma hos dem. Sen satte han igång med arbetet.
Några få veckor senare ringde min dotter, märkbart bekymrad, och sade att detta hade gått åt skogen, entreprenören hade inte stått under namnet som entreprenör på detta område och jag förstod att detta hade blivit en röra. Då hände något i mig. Jag sade utan att bli ombedd; jag kommer. Någon dag senare var jag där och det var omvälvande att se över arbetsfältet. Efter en halv dag där jag enbart gick av och an och efter att ha sovit någorlunda bra natten därpå var vi i Bauhaus, svärsonen och jag. Sen började jag kasta för hand murbruk i otroligt djupa fåror som entreprenören hade gjort för elledningarna. På största delen var det ingen murslev som gick att använda, det var bara handen och mängden i varje kast var kanske så mycket som ett frukostägg. Dagarna gick och dagarna gick och den ena brukssäcken efter den andra tömdes in i väggarna.
Med murslev i ena handen och en hemmajord, primitiv murbräda i den andra handen. Enligt bilden finns det mycket kvar, kanske ändlösa handtag att utföra. Men jag ger mig sjutton på att denna lilla lägenhet som har råkat illa ute skall få tillbaka sin själ och bli en trävlig bostad som ger sina invånare tryggt boende i alla år framöver. Jag vet att framöver kommer jag att se med andra ögon när jag strövar längs trottoarerna i Stockholm de gamla husen för att nu har jag sett och haft mina händer på tegelstenar, spikar och virke som byggarbetarna i Stockholm hade sina händer på i slutet av artonhundra talet. Visst är det härligt. Och att tänka på att bostäder har en själ som de inte får förlora, visst är det härligt också.
När jag i går satt på tåget och tänkte genom detta allt kom upp i mina tankar annat tillfälle när jag var håglös och inte gjorde det jag borde ha gjort och det var hösten 1993. När jag började denna blogg började jag helt utan att tänka på det att skriva om det. De raderna sparade jag och tror jag använder senare.
Entreprenören som jag har pratat om är säkerligen bra på sin sak där han kan sitt yrke, men nu i dag är jag säker på att min känsla för gamla hus, även om jag inte kan något om dem, gör mig mera kompetent att utför detta arbete än jag tidigare trodde. Jag önskar bara att jag hade förstått det tidigare.
Hej! Brita heter jag o bor i Kilsbergen. Jag har planer på att bygga ut min stuga o så halkade jag in på din blogg fr 2010. Jag har bott på Island i början på 90-talet o det var rörande att läsa om hur du krupit ner o inspekterat den husgrund som din far en gång gjort. Kanske du har tips till mig som letar noggrann snickare? Mvh Brita Wideberg, 0736-991078.
