Tankar under en höstpromenad på Island
Om en promenad i barndomstrakterna i mitten av september i år. För mig var denna promenad lite som att träffa mig själv och att komma ihåg vem jag var som en pojke när jag njöt av, gärna helt ensam, att jogga runt i landet som tillhörde min barndomsgård.
"Jag hade en gång en dröm" sjöng Cornelius under sin tid och han sjöng också om att han trodde att drömmen var sann. Jag har haft många drömmar genom åren och en dröm som ofta kom till mig var att nästan längst inne i dalsänkan på bilden, som just tillhörde gården, skulle jag bygga ett litet snyggt hus. I detta, lilla snygga hus skulle alltid råda stillhet och frid och för att komma i kontakt med världens virvel behövde jag lämna dalsänkan och kasta mig in i virvlet. Så när jag skulle bli trött på det skulle jag kunna dra mig tillbaka till min dalsänka och fortsätta leva det fridsamma livet. Skall jag vara helt sann i det jag säger nu, skall jag erkänna att drömmen kom och gick långt fram på mina äldre år. Men i och för sig trodde jag knappt att den skulle kunna bli verklighet. När jag såg över dalsänkan på min promenad nu i september skall jag erkänna att jag tyckte som drömmen fortfarande fanns och den var lika vacker som förr.
När jag lämnade bakom mig drömhusets dal kom jag på några få steg över till en annan dalsänka som dock kan knappast kallas för en dal. Namnet säger också att detta är en hage. Vattenbruset från ån är starkt, ett mäktigt dånande. Ändå är det lågt med hänsyn till världens väldiga oväsen. Att vara på en promenad i höstens vackra väder, då verkar det vara frid i hela världen.
Minnen härifrån är till exempel att ha sett spår efter rev i sanden till höger i bilden för 65 år sedan, att ha betraktat lavakanten där längre fram under slutningen och trott att där dolde sig ett äventyr. Fantasin svevade i luften. Så när jag kom dit var de små, små grottorna sig lika som de alltid hade varit utan att bunkarna som sträckte sina blad mot solljuset hade blivit lite större.
Dess längre in mot högre landskap jag gick längs med ån brusade det mera men världens dån däremot tystnade i samma takt.
Förmodligen var jag tio år gammal och om så, då är det 65 år sedan. Det är mycket 65 år nu. Något år fram eller tillbaka har ingen betydelse. Jag gick som oftare längs med ån och kom till en tacka med sitt nyfödda lamm. Lammet var så sött att jag kunde inte låta bli att ta det i min famn. Sen satte jag mig i gräset och kanske var det i lutningen som vi ser på bilden. Lammet var bara så otroligt vackert och jag smekade över de mjuka fina håren under ögat som var närmare mig. Men! men! Plötsligt dundrade det i marken och mamman kom rusande mot mig och stångade mig så jag rullade om kull i gräset. Ont gjorde det och besviken var jag över att mamman bara förstod inte alls att jag ville visa hennes lamm lite kärlek.
Det var ofta målet att komma till detta vattenfall, sitta där och lyssna på det väldiga dånandet och inse kraften som det bar på, vilja nästan falla tillsammans med vattnet, försöka se länge på samma punkten som som ändå aldrig var den samme -och bara finnas.
Och ännu en gång, nu på livets eftermiddag, hade jag kommit till det gamla målet, till vattenfallet i ödeområdet, och jag upplevde likadant och fordum tid. Efter en bra stund vid vattenfallet gick jag hemåt. Jag hade haft en helig stund tillsammans med mig själv och en ostörd natur. Också tillsammans med de krafter som alltid hade varit så nära mig i denna trakt, alldeles sedan jag kommer ihåg att jag fick vara ensam på mitt strövande.
På hemvägen höll jag uppmerksamheten vaken och såg över sänkor och kullar, klyftor och gräsbevuxna ytor. Det hade blivit förändring på terrängen. Där i mitten av september var marken inte längre grön men allt var så väl gräsbevuxet. De gamla steniga ytorna, jordfläckarna som blåste av och an från år till år, allt var detta nu gräsbevuxet. Jag anade att min bror Stefans gröna fingrar hade varit med om att åstadkomma detta och förändrat landets reträtt till anfall mot landförödelse. Jag faktiskt anade inte, jag visste, men när jag såg över gräsmarken närmast i bilden insåg jag hur mycket han hade åstdkommit. Kanske hade vulkanaska som nyligen föll över detta landskap också varit till hjälp. Många säger i alla fall att den så småningom blir som gödsel för växtligheten.
Vad är goda verderingar? Vad är rikliga upplevelser? Detta tänkte jag på under hemresan. Jag joggade inte som jag så ofta gjorde för 65 år sedan. Nu gick jag, ibland långsamt och ibland gick jag raskt. Det fick duga för en sjuttiofemåring som var lite rörd över dagens goda upplevelser. Enkelheten kan vara dyrbar.
Kommentarer
Trackback
