Hon är inte i konfirmationsåldern längre
Hon inte i konfirmationsåldern längre hon Susanne men hon är ändå aktiv. Hon skrevs ut som undersköterska 2008. Nu sista fyra åren har hon av otrolig uthållighet vidareutbildat sig i att vårda sjuka och gamla. Först tog hon två år i att specialistutbilda sig i sjukvård i hemmet. Det var under slutet av den perioden som vi träffades. Då var hon redan bestämd i att plugga mera. Nu sista två åren har hon vidareutbildat sig i palliativ vård.
När hon slutförde första två års utbildningsperioden frågade läraren henne om hon inte ville ta paus i ett år men redan då var hon bestämd i att fortsätta utan att ta något viloår. Efteråt tänkt är jag inte säker på om hon hade börjat igen om hon hade tagit detta viloår. I dag kan jag inte heller tänka tanken till enda om hon nu hade ett år kvar.
Efter intensivt arbete, länge väl i 80 % jobb och 50 % pluggande, mest hemmaarbete, och efter en rad motgångar under det sista året, då har hon fått examen, nu i dag. Detta med motgångar i livet är bara som det är hos alla vanliga människor, men Susanne hamnade i en rad motgångar på så kort tid och just när det var så viktigt för henne att ha fria händer. Men hon klarade det.
I går morse åkte hon till Stockholm på den sista av dessa "en gång i månaden" resor till skolan där klassen skulle göra slutexamen. Jag skjutsade henne till järnvägsstationen i Hallsberg där vi sade hejdå och jag kände att hon var laddat av styrka och optimism. Trettiofyra började i denna klass för två år sedan och nu fanns arton kvar. I går åt denna grupp lite bättre middag tillsammans på ett hotell i Stockholm, hade lite examenfirande. Slutpunkten i examen var muntlig där man också använde sig av powerpoint.
Vi pratades vid som allra hastigast tidigt i morse, jag önskade henne lycka till och hon var alldeles jättepigg. Lite före lunch ringde min mobil och jag såg att det var Susanne. Jag svarade men fick inget gensvar. Hallå, hallå, ropade jag några gånger men inget gensvar. Jag lyssnade. Jag hörde Susanne prata och jag hörde att hon var mycket självsäker och att hon visste vad hon pratade om. Jag hörde enstaka ord men jag hörde inte sammanhanget. Så gav jag upp och lade på luren. Så går det till med dessa mobiltelefoner, de kan plötsligt börja ringa någon av en rörelse eller att en hand sätts i fickan. Susanne hade inte tänkt ringa men jag tyckte roligt att höra hur bra hon fungerade tillsammans med sin klass.
I sena eftermiddagen i dag var hon tillbaka till järnvägsstationen i Hallsberg. Hon var trött, hon var lättad och egentligen ville hon ingen fotografiering som bilden också visar. Hon var himla nöjd och det minsta gubben kunde göra var att ge henne en buket med de finaste blommorna som fanns på Trädgårdshandeln i Åbytorp.
Kommentarer
Trackback
