Nu är jag en resenär på Island
Det är onsdagen den 20 september och jag sitter bakom ett stort fönster som visar mot norr och jag har utsikt över största delen av småstaden Västmannaöarna.
Det är svag vind och det regnar. Därför ser jag endast halva vägen eller så ut på sundet mellan ön Hemmaön och fastlandet. Västmannaöar är det gemensamma namnet över hela ögruppen som består av femmton öar och ett trettiotal kobbar och skär. Bebyggelse finns endast på en av dessa öar, Hemmaö, och småstaden heter Västmannaöar med sina ungefär 4300 invånare. Regnet stör mig inte. På en stol nära stolen där jag sitter finns regnkläder så jag verkligen kan gå ut i regnet och vädra mig men jag är något insatt på att ta det mera lugnt än så i dag. Men vi får se vad jag tar mig för senare under dagen.
Huset jag befinner mig i är min dotters och svärsons hus och här har jag gästat ett antal gånger. När de hade åkt till jobbet i morse gjorde jag min havregrynsgröt. Men först öppnade jag ytterdörren för att känna lite närmare efter vädret. När jag sträckte ut handen till dörrhandtaget kom hunden Salka och ville bli med om något. Det blev inget. När jag hade luktat lite av den fuktiga luften stängde jag dörren och Salka lagde sig igen och snarkade fridsamt.
När jag hade kokt gröten öppnade jag kylskåpet så tystlåtet som möjligt men knappt hade jag lyckats med det när Salka var där och tittade på alla godsakerna bakom dörren. Hon verkar ha det sjätte sinnet hon Salka. Hon är vänlig och vare hon min hund vare hon troligen mera lik en gravid gris utseendemässigt än den spänstiga tiken som hon är. Jag vare ingen bra hundägare för att jag skulle kasta för många godbitar till henne.
Jag kom med en färja till Västmannaöarna från fastlandet i går efter några dagars besök till mina barndomstrakter på södra Ísland. Just nu tjänar här en färja hyrd från Norge för att den egentliga färjan är i ett varv för underhållning inför vintern.
Den egentliga färjan som heter det riktigt isländska namnet Herjólfur är största färjan på Island men är liten på världsnivå. Västmannaöingarna lever mest på det som havet ger och det väger tungt som denna förja får flytta och passagerartal per år närmar sig 300 000.
Lite före klockan halv nio i går kväll backade färjan in till kajen och då var det mörkt. Klockan här är två timmar efter svenska klockan och så förblir det tills svenska klockan vrids till baka om en timma till vintertid.
* * *
Nu har jag varit en vecka på Island och jag har promenerat ganska mycket i mina barndomstrakter innan jag kom till Västmannaöarna. Jag började med att besöka barndomstrakterna som sagt var. Väldigt många ställen på Island är nu nästan övertrampade av turister men dock finns det ännu vissa pärlor där allt fortfarande är ostört och mycket fridsamt. Det är knappt jag vill avslöja var dessa pärlor är belägna.
Ravinerna i sluttningerna rakt emot har bildas under tusentals år, den tjocka, mjuka mossan har kämpat för livet sedan istiden, gräset söker fram under varmare tider men backar under kallare år. Denna natur i sin tystnad är känslig och återhämtar sig sakta.
För några dagar sedan satt jag i denna mjuka mossa en bra bit från all bebyggelsen, blev varm om rumpan och på ett enkelt sätt otroligt lycklig. Jag hörde dovt ljud från rinnande vatten, kände ren doften från miljön och hade detta gammal bekanta landskap framför mig. Jag kände mig nära Gud och att vi båda var där, vi var där tillsmmans. Inget fick störa detta för att detta är den bästa lyckan som finns.
En sådan lycka går att hitta men i alla fall jag kan inte vara där jämnt. Jag vet bara att den går att hitta och när den försvinner går att hitta den igen. Men det får jag jobba för som till exempel nu med min promenad. Efter att jag hade suttet där en bra stund kom ett krigsplan från Keflavik och snurrade runt i glästa moln ovanför mig. Då var dags för mig att resa upp mig och gå vidare. Den speciella stunden tilsammans med Gud var över för den här gången.
Då gick jag närför sluttningen och till ån som vi ser till vänster i bilden ovan. Där drog jag buxorna upp till knäna för att vada över.
Jag visste om en hämlighet som inte är så synlig förrän man är där.
Så var jag där och såg hämligheten.
Kommentarer
Trackback
