I dag, för ett år sedan
Denna underbara bild är från fjällvärlden i västra Jämtland och i centrum är Kolåsens Lappkapell. Bilden tog Anna Romare Blyckert, Kolåsen.
Det är olika vad folk som bor ihop säger om sitt privata liv och för vissa är otänkbart att berätta om något som för andra är hur lätt som helst att prata om. Flesta/många är gifta. Det hölls bröllopsfester och i många sådana håller man tal. Susanne och jag är inte gifta men här är vårat tal.
För ett och ett halvt år sedan var vi, Susanne och jag, i affären Guldfynd i Marieberg, Örebro. Jag ville köpa en ring till henne som hon skulle få när hon fyllde 60 år. Jag tyckte enklast att hon var med, skulle få välja och att storleken skulle ordnas. När allt var färdigt, betalt och klart och ringen inpackat, var som något var ogjort. Tystlåtna strövade lite runt, visste båda vad det handlade om och till slut sa det ena av oss; skall vi köpa ringarna nu?
Sen köpte vi ringar som kallas för förlovningsringar. Jag är inte säker på om vi tänkte precis på förlovningsringar, men kanske hellre att det var ringar som skulle ha stor betydelse. Vi hade förberätt att åka på en fyra veckors resa upp till Norrland och vi bestämde oss för att sätta upp dessa ringar under Norrlandsresan. Det skulle vi göra när vi kom till något ställe där det skulle kännas självklart att göra så.
Fyra månader senare åkte vi upp till Norrland och ringarna var med i bagaget. Första tre veckorna kom aldrig upp tanken på att här var det rätta stället. Näst sista helgen åkte vi från fjälltrakterna i norrvestra Jämtland när till Kolåsen som är i fjälltrakterna i västra Jämtland, ett kärt ställe där vi hade varit några gånger tidigare.
Nu började ringarna be om handlande. Vi bestämde oss för att gå till Lappkapellet, ta ringarna med, och besöka den såkallade Meditationsplatsen som ligger lite till höger bakom kapellet, nere i en sänka i landet bakom kyrkogården.
Från detta mycket så tyståtna ställe finns en enastående fin utsikt genom ett V i skogen som troligen är bildad mellan granarna med hjälp av människohänder. Och där finns en bänk och sitter man på bänken har man just denna underbara utsikt som inte kan fångas på riktigt av våra kameror. Bänken kallar vi för meditationsbänken.
Där tog vi ringrna och satte dem på varandras händer och i dag är ett år sedan. Därmed kommer jag fram till den stora betydelsen av våra ringar som jag nämnde i början. Ringarna betyder att; jag ljuger inte åt dig, jag lurar dig inte, jag går inte bakom ryggen på dig, jag är inte elak mot dig och jag är inte gnällig. Jag skrämmer dig inte, jag gör inte orymliga krav på dig, jag sviker inte dig och jag hånar dig inte. Och flera som vi bara inte gör mot varandra finns innom förbundet som ringarna bekräftar. Ringarna är en symbol, de symboliserar att det goda skall ha makten i våra liv.
Men -till och med jag- "har fläckar". På vissa områden har vi olika uppfattningar, vi är inte alltid överens, och det kan utlösa det onda röstläget eller ord som inte skulle ha varit sagda. Som tur är finns i våra modersmål ett fantastiskt ord som helar om det används med hjärtat som bakgrund -det är ordet förlåt. Att kunna stå på sitt ena knä och be om förlåtelse är helande, alldeles speciellt för den som gör det.
Ett människoliv är livets skola. Det är mycket att lära sig av ett livslopp och jag skulle vilja säga att jag har lärt mig en hel del men aldrig tillräckligt. Mycket av det som jag ändå har lärt mig skulle jag i dag vela att jag hade lärt mig mycket tidigare än jag gjorde. Men jag gjorde inte det och det får jag leva med.
Så satt vi en stund på bänken som vi kallar för meditationsbänken och i början var vi lite tystlåtna. Det stora ansvar som ringarna innehöll tog vi inte med någon lättsamhet. Vi anammade det på fullt allvar. Vi hade det ingenstans skrivet, vi hade inte läst upp det för varandra, det helt enkelt fanns inom oss.
När jag tittar på bilden av mig ovan ser jag att jag är lite sned i ansiktet och glasögonen lutar just på grund av det. Men som tur var försökte jag inte vara någon annan på bilden än jag var. Mitt inre är likadant, jag är lite sned där också. Jag är inte bäst i något och jag känner inte att det är så viktigt men jag vill vara bra -jag vill duga väl.
Susanne, som på bilden sitter vid min sida, stirrar inte på mina sneda sidor, varken i det yttre eller det inre, men hon kan påpeka när jag visar omogna sidor. Mot mig, bara som jag är, är hon en otroligt fin människa. Ett oändligt stort tack för det Susanne. "Visst har vi det bra", säger hon ofta, och så kommer det att bli så länge vi är lyhörda inför löftena som ringarna förseglar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Fint skrivit hos dig Gudjon som vanligt.
Svar:
Guðjón Björnsson
Trackback
