Guðjón Björnssons svenska blogg

Jag är född i ett glest byggt och avlägset lantbruksområde på södra Island. I årtionden försökte jag odla skog där jag sedan bodde men med ett fattigt resultat. När jag kom mitt in i de djupa svenska skogarna tyckte jag som jag hade kommit hem.

 

                        ---------------------------------------------

 

Hon Susanne, min sambo, frågade mig här om dagen, bara så där, om jag aldrig tänkte på att göra något speciellt som jag längtar göra innan möjligtvis något händer som skulle göra det omöjligt för mig att kunna göra det.

 

Jo, visserligen har jag mycket ofta tänkt på det, exakt som hon frågade, men det blir alltid samma sagan, jag sysslar med något här hemma som jag tycker jag bör göra innan något händer som gör det omöjligt för mig att kunna göra det färigt.

 

 Så är nu det. Denna hennes fråga satt fast i mig och senare denna dag som Susanne frågade mig gick jag in till datorn och kollade tågresor långt upp i Norrland. Då hade Susanne sen långt tillbaka åkt till jobbet, jag smög lite med det.

 

För några dagar sedan när mörkret hade fallit in, någon dag efter att jag fick denna bra fråga från Susanne, var jag på väg från Kumla till Örebro och där åkte ett tåg om mig, just där tågbanan ligger mycket nära vägen. Det lyste i vagnarna, tåget var tystlåtet och detta var ett av landets bättre tåg. Då plötsligt längtade jag så starkt åka på en tågresa. Sitta där med en matlåda och något att dricka, kanske svart kaffe, kanske Loka, och bara vara och se landet susa förbi. Tåg är nämligen en underbar valmöjlighet för en resande och jag har ofta längtat åka ett behagligt tåg i flera timmar. Och om jag åkte tåg långt upp i Norrland skulle resan pågå i två dagar. Vilken lyx. Jag skulle ta med datorn och skriva blogg om så ville, läsa, prata med Susanne, för att jag skulle räkna med att hon vare med på resan. Så kunde jag också helt enkelt titta ut om fönstret och se främmande trakter glida förbi.

 

Men vänta nu. I dag befann jag mig in i skogen strax före skymningen och tittade ner på munderingen som jag använder när jag använder kedjesågen. Var befinner sig nu drömmarna om tågresan långt upp i Norrland? Men ja, sanningen är att jag mår riktigt gott vid mina arbeten här på landet men en tågresa med ett tystlåtet tåg och bästa medresenären, långt upp i Norrland, är inte bara en illusion, det skall bli. Trots mitt utseende när jag tog kortet när på mina fötter mådde jag riktigt gott. Jag hade också lovat mig att när jag slutar ute denna dag och mörkret tar över skulle jag duscha och sen ta en kopp riktigt gott kaffe och något gott till det. Och så gjorde jag.

 

Runt år 2000 ödslade jag mycket tid vid datorn och såg på och läste annonser på stugor som var till salu. Jag hade gjort min fru riktigt trött på grund av all den tid som jag använde för detta. Min dröm var att bli ägare till en stuga under ett skogsbryn som tillhörde mig och definitivt att jag skulle ta hand om min skog och försöka göra den till min drömskog. När jag var ute i skogen i dag, beklädd som jag är på bilden, såg jag runt om där jag stod och funderade på hur jag hade lyckats. Jag var faktiskt riktigt nöjd. Jag försökte ta kort av detta men lyckades ej.

 

För några dagar sedan fick jag en yrkesman för att avverka "stora aspen", näst största trädet på min tomt. Den var större än så att jag ens funderade på att ge mig på den själv.

 

Och där stod jag ungefär fem meter från aspen och mannen som gjorde jobbet -och nu hade jag inte en chans att ångra mig. Arbetet hade börjat och det gick fort och utfördes av mycket stor säkerhet. Christer heter han och bor på en grannort. Och så föll "stora aspen", någonstans mellan två och tre ton, med tungt buller och tog med sig ungskog som jag inte ville bli av med. Men det var inget val. "Stora aspen" stod i vägen för ungskogen, tog mycket ljus, vatten och näring, men i första hand ljus. "Stora aspen" har fallit och med ett dåligt samvete sörjde jag den mycket denna dag och på tredje dagen efter hennes fall sörjde jag den fortfarande men upphörande.

 

Landskapet i min skog var helt annorlunda och de två närmaste dagarna när jag jobbade med att ta hand om veden med hjälp av en pannlampa långt fram i mörkret, då gick jag vilse så stor var förändringen

 

Nedersta skivan i min gamla skottkärra, över 60 sm i diameter. Jag lyfte den inte i skottkärran, bara så ni vet. Förmodligen hade jag kunnat göra det men jag är nästan 77 år gammal och jag varken har längtan eller behov av att vara Tarzan. Men jag var lite idérik och arbetet gick verkligen efter önskan. Det lekte i mina händer.

 

Under mitt mobilfodral ligger en gren, inte själva trädstammen, och från denna gren växer en annan gren och så en annan gren. Detta är rejäla saker. När jag höll på med att kapa trädet tänkte jag att ett sånt träd är en riktig skapelse, i alla fall i mina ögon, en skapelse som jag bör ha en stor respekt för och jag tycker att jag har det. Därför tyckte jag om när en fin man i Södermanland sade i en kommentar på Facebook ”men man måste trotts allt bedriva skogsvård”

 

Jag vet inte vad riktiga svenskar som är födda i skogen eller vid skogsbrynet säger om detta, att stapla veden som jag har gjort med de stora skivorna. Skivorna ligger inte ända i ända, det ligger klossar i mellan så det luftar.

 

Detta var lite om mina aktiviteter och mina tankar här i min skog, skog som endast är 6000 kvadratmeter. Men "mina" 6000 kvadratmeter tycker jag ändå vara en hel del, även om det är mycket mindre yta än Bauhaus i Marieberg. Och en av mina grannar har nästan 80 hektar skog! Men vad liten jag är. Tur det, annars skulle jag aldrig komma någon stans med skogsvården.

 

Så får jag fortsätta flytta i hus senare hälften av "stora aspen".