Nu bär det av upp till Jämtland
Gröna trakter har alltid charmat mig, allt sedan jag var barn.
Vi är för fjärde gången på väg upp till Norrland Susanne och jag. Vi bär på en stor förälskelse till detta landskap, förälskelse som jag har tidigare försökt förklara i mina blogg. Det blir aldrig förklarad, det måste upplevas
Förförra året åt vi frukost på ett vandrarhem i Jokkmokk som är 865 km norr om Örebro, fågelvägen, men färdväg med bil är 1166 km. Vi satt på en timrad uteplats vid vandrarhemmet, 6 km norr om polarcirkeln, och blänkande, saftiga lövkronor omgärdade denna uteplats. Det var en varm julidag där kortärma skjortan var måttligt varm. Jag gick in för att hämta mera på tallriken. Inne i själva matsalen satt bland annat ett par, nästn i min ålder, och bara så där fick vi ögonkontakt.
Får man denna ögonkontakt där uppe i Jokkmokk, då självklart hälsar man. Om en liten stund visste de att jag hade kommit till Sverige år 1994 och vad jag hade jobbat med. Jag visste däremot att de bodde i Stockholm och att kvinnan var psykolog men mannen var arkitekt. Vi fick också veta om varandras intressen.
Tiden gick fort och jag tänkte att Susanne började undra vad jag hade för aktiviteter inne i matsalen. Men när jag kom ut hade hon ett glatt samtal med ett annat par, där kvinnan var svensk men mannen var från Österrike. Då visste Susanne redan att de var fjällvandrare på kött och blod, trogna till Lappland, och då visste de också redan att jag kom från Island. Så fortsatte vi pratas vid medan vi alla åt färdigt.
Detta är våran erfarenhet av Lappland och hela Norrland, vilket vi pratar om Kolåsen i Jämtlandsfjällen eller Jokkmokk långt i norr och allt där emellan.
Kolåsens Lappkapell mitt i bilden. Kolåsens Fjällhotell ser vi ej här, det ligger till höger om bilden och dit är vi på väg nu med en stor förväntan till åtta nätters vila vid obyggdernas gränser. Foto: Anna Romare Blyckert, Kolåsen. Textenn skrev jag först och den kan beskriva så många stellen men bilden hittade senare och den armonerar så fint med texten.
Vi sitter på ett krön och har utsikt långa vägar över berg, sjöar och dalar och åt vissa håll ser vi höga fjäll. Högsta fjälltopparna är kalfjäll men för övrigt är allt grönt utan sjöarna, grönt tills den blå färgen tar över i fjärran. Det är vindstilla, tystnaden är fullkommen, inget stör. Gud är nära. Nei, han är inte nära, han är med, han är i allt. En sån stund får aldrig ta slut men gör det ändå. Efter står ett minne ogh det är minnet som inte tar slut. Det följer med och är alltid till tags när det behövs.
Nu är någon mycket förälskad i Norrland och just då får inget mera sägas för att livet är fullkommet.
Kommentarer
Trackback
