En natt i skogen
Det har inte varit vanligt genom åren att jag har haft en lampa ute i skogen men visst har det hänt. Men här om dagen, i januari var det, var jag att flytta hem ved från en stor asp och det blev mörkt men ändå ville jag fortsätta. Jag hämtade min gamla pannlampa och så fortsatte jag med arbetet.
Plötsligt, mitt i detta arbete, var som jag förnimmade med ena tinningen att något var nära. Jag tittade dit och visserligen var något där nära. Det var några små granar där och snön täckte över de nedersta grenana, också marken hela vägen in till den smala stammen. Det var som några barn sov där, kurade så fint i stillheten, och hade draget täcket upp till hakan för att skydda sig.
Pannlampan lyste måttligt starkt för att lysa upp smågranarna närmast mig men inte tillräckligt starkt för att lysa upp något större område av skogen. Därför blev det närmaste mera synligt än det vid sidan om där ljuset från lampan börjde sina. Där såg jag i dunklet långa grenar från stora granar som sträckte sig ut som mäktiga armar och höll ömmande hand över de små. Men allt sov, både de stora och de små.
Friden var fullkommen, allt var så naturligt, och i denna stund var vinternatten lika självklar och vårdagen när skogen slår ut i löv. Skogen sov, här granarna, men över allt också en salig samling av olika lövträd. Längre borta visste jag att mäktiga furor deltog i vinternatten. Här var det inga sömljud, det var som en evighets harmoni och jag var med i det hela. Vilken underbar känsla det var.
Här får jag gå sakta fram, jag får inte störa, var min känsla. Ändå hade jag alldeles nyligen avverkat en 25 meter hög asp som jag flyttade hem nu. Vem säger att jag får göra det, jag som försöker göra min lilla skog till en så naturlig skog som möjligt, till en blandning av urskog och trädgårdsmiljö. Skottkärran och jag är den enda traktor som får vistas i den lilla skogen, inget motordrivit skall vara här utan min kädjesåg. Jag är alldeles för klen för yxan och att avverka ett träd är att avverka ett liv. Jag vill att det går fort.
Men jag tror jag behöver hjälpa skogen. För ungefär 70 år sedan planterade man granar med mycket korta mellanrum här över allt. Jag vet inte på vilken slags mark, men i alla fall, granarna hade taget över i denna skog och det var en mänsklig styrning. Här växer ekar alldeles utmärkt väl, bara om de får en möjlighet att ta sig från skuggan och upp i ljuset. Jag har sett att mitt hjälparbete har gjort en stor nytta för lövträden. Men vad är exakt det rätta i att styra naturen vet jag ej.
Jag har alldeles nyligen läst färdigt en bok som heter Trädens Hämliga Liv och är skriven av en tysk man vid namn Peter Wohlleben. Han verkar veta vad han säger. Efter denna läsning ser jag inte skogen bara som virke och eldningsved. Jag ser den som en stor sammanflätad livkädja som lever i stor omsorg mot varandra och till och med havande en själ. Detta tänkande har följt mig länge men läsningen av boken har förstärkt tanken och förklarat så mycket. Skogen är en stor medicinkälla för livet på jorden.
De sovande granbarnen omgiven av sina föräldrar. Längst i bakgrunden är grannesn jordbruksskog. Bilden tog jag några dagar innan det som pratas om i bloggen, alldeles slumpmässigt, men just på samma ställe. I vintermörkret såg detta helt annorlunda ut.
Det verkar kanske inte mycket att se på denna bild, men i alla fall, det är ett levande samspel.
Kommentarer
Trackback
