Mera, mycket mera
Lite norr om väster på drygt hundra meters avstånd från mitt hus är en öppning mellan två skogsdungar och genom denna öppning är utsikt mot Kilsbergen.
Denna bild är kraftigt zoommad in och det var en tidig morgon och sikten otroligt rent. Bilderna är båda tagna från fönstret vid matbordet hemma.
Just där reste man 16 vindkraftverk förra året, 185 m höga upp på översta vingspetsench just där som man ser de alla från matbordet här hemma. Jag gissar att avståndet här hemifrån är nära en och en halv mil. När jag fick höra och hade läst mig till om att dessa vindkraftverk producerade el som räcker för 40 000 hushåll tyckte jag det vara okej att de var platserades just där den absolut finaste utsiktspunkten är från vårat matbord. I slutet av april åkte Susanne och jag till Kilsbergen för att betrakta härligheten.
Även om Kilsbergen inte är så höga, 200 till 220 m där vindkraften står, då ökar de mångfalden av den miljö man ser härifrån stugan. Här hemmifrån verkar som området där är mjukt kuperad och att kraftverken står just där som området börjar luta neråt mot väster.
När man kommer upp dit är verkligheten helt annan. Där finns skarpa kullar som sticker upp och på dessa kullar är kraftverken platserade, kullar som troligtvis har varit en mjukare del av landskapet tidigare och säkert skogsbevuxna.
När man kommer upp dit kommer man på ett vägsystem med breda, kraftiga, släta och väl i ordninggjorda vägar som ihopkopplar hela området. När man kommer in till varje kraftverk kommer man på otroligt stora plan, släta och fina som vägarna och beklädda med väggrus. Det måste sägas att allt där uppe är mycket prydligt gjort. Inget är halvgjort och ingenstans kunde vi se skräp som har lämnats kvar, inga fula stenrösen eller jordhögar.
Jag gick upp på en av socklarna som sticker ut från själva tornspirorna och tänkte se upp till toppen, men du, det var helt omöjligt. Plötsligt hade 185 meter blivit till en väldig höjd. Jag gick 20 till 30 meter utifrån tornet men det egentligen var samma sak där, jag såg inte upp till toppen, jag fick bara nakkspärr. För att se en topp behövde jag se till de andra närmaste kraftverken som var på hundratals meters avstånd.
Jag, mannen som har argumenterat för miljövänlig el och almänt miljövänligt levnadssätt, hade nu blivit helt stum. Ett tag var jag närmast förbannad. Allt var detta så väl ordanad, putsad och klart, vilket som helst det var själva byggnaderna, vägarna och hela miljön. Men ändå, det gick inte att undvika att se att här hade man attakerat en natur som hade varit att formas från sista istid, i tiotusen år. Där hade känslig biotan av stor saktmodighet och i samarbete med sol, vatten och vindar gjort sig en bostad, bostad där vi människorna har möjlighet att vara med så länge vi far fram av samma saktmodighet och krafterna som av tolamod har skapat den.
Man hade flyttat dit 8000 tonn stål och tillhörande maskiner från olika världsdelar.
Man hade avverkat gammal skog, sprengt och ruskat, och väldiga maskiner hade krossat hällar till väggrus. Tunga betongbilar hade rullat fram och plötsligt hade väldiga byggmaskiner attakerat området, så stora att att de kunde lyfta tusentals ton upp till otroliga höjder. Varje vindkraftverk väger nemligen ungefär 500 ton, och därav väger själva maskinhuset längst uppe 130 ton. Flätor och lavar och och mikroorganismerna som är så små att vi inte ser dem får ge vika, det synliga livet med.
Trots, på många sätt en stor beundran från min sida, flög mina tankar till det vad egentligen mänskligheten sysslar med under samma tid och ett stort utnyttjande pågår på moder jord, framtidens vistelseort. Att dessa vindkraftverk kunde producera el för 40 000 hushåll verkade så härligt. Men vad, satt att säga, handlar det egentligen om och varför är vi jämnt och ständigt i ett så snabbt växande behov av mera el? Och elen er endast en faktor i det omättliga konsumsbehovet.
