Omsorg
När jag har delat bilder härifrån stugan har jag varit lite ohederlig. Jag har över huvud tagit undvikit att dela bilder av det som visar oreda. Ibland är det svårt att inte visa det och uppmärksamma ögon har sannolikt ibland sett detta. Jag har alltid vetat om mina begränsningar i omsorgen och jag kan inte säga att det har gjort livet lättare, eller bland andra ord; det reducerar livskvaliten. Så skadar oredan människan.
Detta var en av de synvinklar som jag inte var så stolt av och det var ofta svårt att ta bildet utan att det var synligt. Ibland kom jag på mig själv när jag tittade på ett annat håll för att inte se. Ett tag under det gångna året tänkte jag anlita en entreprenör för att utföra ett projekt, det vill säga att förbereda och lägga mellan 400 och 500 stenplattor. Entreprenören hade sannolikt kommit med en mindre grävmaskin, traktor, vagn, markvibrator och en skåpbil eller mindre lastbil, samt säkerligen en del mera. Men att be andra att byggja en sockel under ett redan byggt hus, det hade jag aldrig kunnat befinna mig i att göra.
Så var det en dag i november att jag gick förbi detta lilla förråd som bilden visar och bestämde mig för att det nästa jag gör här på fastigheten under skogsbrynet skulle bli sockeln under det och efter det att lägga stenplattor. Detta bara visade sig inuti mig på så enkelt och naturligt sätt som det alltid hade varit meningen. Jag började med sockeln mot vägen och resultatet av ett sånt arbete är så storartad att det driver, i alla fall mig, till ytterligare bedrifter.
Det är jo en del att tänka på när man utför sånna saker och jag kände väl att det som fanns i mitt gamla huvud stimulerades av att bestämma det ena och det andra. Att lägga ledare och rätta av, använda vattenpass mycket, tumstock, skottkärra, skyffel, trädgårdskratta och ännu mera rättskiva. Flytta grus och sand, trampa ofta och mycket, så mycket att det kan närma sig tio tusen steg om dagen och en flera kilometers promenad. Ställa mig ofta på knän och resa mig lika ofta upp igen. Det kom ingen med maskiner och grejer men ett lastbilföretag i trakten kom med 16 ton väggrus och tre ton sand.
Så när jag började lägga merke till resultatet blev stenplattorna bara lättare och lättare. Detta är nemligen så himla roligt.
Inte var gaveln mot vägen vacker -men bakgaveln. Jag behöver inga ord om det för att bilden visar allt. Det var bara att börja där med att gräva bort jord och skit och få i stället sockel och grus och trampa ännu mera. Lägga mig på knä och snickra. Jag är petant omsorgsfull i flästa lägen och jag mår bra med det men mina arbeten går inte precis i någon vinande fart. Men jag har gott om tid.
Jord och elende bort och i stället kom 25 skottkärror grus samt allt det andra som behövde göras. Det var alldeles i skymningen en kväll i början av januari som detta var färdigt och jag visste att natten därpå skulle frysa, vinter var på gång. Och så blev det. Enligt planen är det första jag gör när tjälen försvinner är att rätta av detta med sand, vattna och trampa och lägga stenplattorna bakom detta lilla förråd. Sen tillkommer ytterligare stenläggning på andra ställen.
Lerfläckarna på väggarna orsakast av att det är lättara för mig att stödja mig när jag reser upp mig när väggarna är tillräckligt nära. När våren träder in blir väggstädning.
Efter kvällsmaten denna kväll i början av januari gick jag ut med min nya pannlampa, bara för att tillåta mig att glädjas med det gjorda. Då bestämde jag mig för att nästa projekt skulle vara att ta hand om det som finns under den vita duken där framme. I skrivandets stund är det redan gjort. Det ena kräver att det andra görs. Så fungerar det.
Jag är lik hundarna på det sättet att jag behöver röra på mig flesta dagar och ägna mig åt något som kan kallas för arbete. Annars blir jag fysiskt stelnad människa, också inne i huvudet, och då skulle jag troligen komma dit att behöva mediciner för att klara av vardagen. Jag är nämligen ansvarig för mycket.
Detta är skrivet på isländska den 23 januari och översatt till svenska i dag. Ha det gott alla svenska vänner och alla de andra ocskå.
Kommentarer
Trackback
