Skrivit den 31 maj 2021
Det hade pratas om det i väderprognosen, i alla fall i min mobiltelefon, att om några dagar skulle det regna mera än det hade gjort på länge. Allt var redan blött på grund av långvariga men mindre regnperioder och kallt väderlag. Jag var mitt i ett projekt och tävlade mot detta kommande regn och behövde dessutom få en lastbil jord, trodds att jord inte är roligt att jobba med i regniga tider. Så kom jorden, en fullastat lastbil och efter det kom regnet som prognosen hade förutspått, första dagarna måttliga små skurar, men till slut regnade mycket mera än man hade trott.
Såhär såg det ut hos en av mina grannar och mycket mera var det på vissa andra ställen. Åkrar blev till mindre sjöar och i min skog fick jag ha stövlar för att ta mig fram.
Jag hade inget val annat än börja med jorden och hålla på medan regnet inte blev för mycket. Men på bilden ovan var inget annat att göra än ta en paus. Regnet ser man mitt i bilden.
Innan det verkliga regnet till slut började hade jag lyckats flytta mera än hälften jordlasset på detta ställe och några andra lite runt om. Mera än ett halvt lass av jord är till exempel 86 skottkärror som i mitt tillfälle nu. Ibland gör det mig helt förvånad vad jag egentligen håller på med, om det är okej med mig. Att grannarna ibland är lite förvånade skulle inte vara konstigt men de bara pratar vänligt med mig över stenmuren när de går förbi och jag med dem.
* * *
Sätter jag mig på altanen mot skogen och blundar och ser framför mig en sprillans ny lägenhet i Örebro eller i någon annan stad i Sverige, en lägenhet med alla bekvemligheter inomhus och allt om kring, det kan vid vissa tillfällen vara över allt annat underbart på denna jord.
Nej, det handlar inte om det, det handlar om att göra färdigt projektet som jag började med året 2003.
Det var när jag lurade min fru att komma på en liten utflykt och jag åkte tillsammans med henne till en stuga på landet, en stuga som jag hade sett i en annons -och jag blev förälskad. Men inte bara det, hon blev också förälskad trotts att hon hade blivit så väldigt trött på mitt ändlösa stugprat och sökande. När vi hade stått en stund på vägen framför stugan, helt tysta, sa hon lugnt och med djupt allvar i rösten; "här kan jag tänka mig att vara".
Så var vi båda i denna stuga tills hon blev kallat till den osynliga kontinenten. Efter detta kom aldrig något annat på tal för min del än att fullfölja projektet. I och för sig drog jag upp ärmarna lite väl mycket vad handlar om stugprojektet och det tog längre tid än menat var i början. Lika bra att jag inte insåg det då.
* * *
Det är måndag, sista dagen i maj, och nu sitter jag i Susannes lägenhet i Katrineholm och skriver dessa rader medan hon är på jobbet. När jag är här i måttligt avstånd från mina projekt är som sinnet blir friare på sina lätta vingar. Jag kom hit i sena eftermiddagen i går och när jag skulle åka i väg hittade jag inte mina bilnycklar hemma. Jag var tvungen att ta till reservnyckeln.
Efter mycket sökande kom jag ut på altanen med reservnyckeln i fickan och stannade ett andertag och tog denna bild. Sen satte jag mig i bilen och backade lite, stannade och gick till stället där bilen hade stått och kollade om nycklarna hade tidigare hamnat under bilen. Men, nej.
Jag tittade hem till huset, såg över en del av pågående projekt och såg på träden som jag hade flyttat innifrån skogen genom åren -och från andra skogar också. Träd som trivs så väl där de nu är. Jag såg in till skogen, på träden som tidigare var i ett dunkel men är nu till en prakt för stället. Jag beundrade lövhavet som sannerligen verkade njuta av solen. Jag tänkte på viktigheten av allt detta för en värld som nu försöker sätta ner hälarna mot en utväckling som verkar kunna orsaka fara för allt liv. Där är varje friskt lövblad betydelsefullt. Jag kände mig mitt i bärgningsarbetet även om mitt bidrag är så pytte litet.
Den stora tomten var ovanligt välvårdad och det var mycket behagligt för mig att känna att allt detta var mitt hem. Det var inte bara behagligt, det var lycka. Där jag stod där bilen hade tidigare stått kände jag hur det strömmade om mig en uppmuntran att slutföra projektet på ett riktigt praktfullt sätt. Tur jag hade att ha tappat mina bilnycklar.
Så ser en bok ut som har det gott där den står efter en regnig dag.
* * *
Och till slut nu på midsommardagen när jag delar bloggen som jag skrev i slutet av maj: Bilnycklarna hittade jag senare i en byxficka. Det var som det hade varit mening med att jag stoppade innan jag åkte iväg till Susanne i Katrineholm. Det gav mig tid för att se över min fläck här på jorden och det som då svävade genom mitt sinne stimulerar mig i dag i det jag håller på med, jag är inte förvånad över mig själv längre.
Kommentarer
Trackback
