Koronan är lömsk
Jag kommer faktiskt inte exakt ihåg när man började på allvar varna för Covid-19 här i landet och det har egentligen ingen betydelse i sammanhanget med min berättelse. Men jag gissar att det hade kommit något fram i mars 2020 när Tegnell och de andra som vi så ofta har sett på skärmen pratade om det på mycket tungt allvar att sjuttiåringar borde hålla sig hemma och land annat inte alls vistas i större affärer med mera. Nu hade det blivit på riktigt.
Då beställde vi matvaror, Susanne och jag, för första gången på nätet, men vi behövde vänta några dagar innan vi kunde hämta varorna. Det stod så till att vi inte hade tillräckligt med mat hemma för att vänta så länge. Jag föreslog att jag skulle åka tidigt morgonen därpå till en mindre affär i grannskapet och köpa det mest nödvändiga. Så gjorde jag och trodde att det skulle bli lugnt.
När jag kom till denna affär var det inte alls så som jag hade förväntat mig. Runt i affären var unga män som for fort fram. De gick rakt emot folk, knuffade mot min axel och situationen var minst sagt jobbig. Dessa män var inte alls lika bygdens folk. Jätte konstigt. Det såg ut som de köpte till frukosten. Jag fick mycket bråttom, köpte så lite som möjligt och skyndade mig ut från affären. Jag åkte hem med ett dåligt samvete efter denna olyckliga inköpsresa. Jag skämdes för oaktasamheten
Under de här dagarna blåste om kull två granar i min skog. Jag ville vara ordningssam och hämta granarna så fort som möjligt. Jag bärjade med att gå med min kädjesåg ut i skogen och rensade bort grenarna och kapade träden. Jag tyckte som vanligt att det var jobbigt att röra mig i högar av grenar och ris.
Dagen efter tog jag skottkärran och skulle nu hämta veden. Jag fyllde skottkärran ordentligt som vanligt och sen gick jag hemåt. På vägen mot vedboden blev jag riktigt andfodd och när jag kom hela vägen flåsade jag som om jag hade gått hastigt i en uppförsbacke. Detta helt enkelt var inte likt mig, jag kände inte igen mig. Först tänkte jag att jag hade blivit för gammal för skogsarbetet men då var konstigt var hur snabbt det hade hänt. Och en sak till, jag tänkte på hjärtattack.
Jag lämnade skottkärran, jag tror utan att tömma den. Jag gick in och sa till Susanne att jag tänkte lägga mig, att jag hade blivit för gammal för skogsarbetet. Jag gick till sängen och lade mig, tog tämpen som var som den skulle vara och varken hade jag hosta eller huvudvärk. Därför avskrev jag Covid-19. Täknen som man varnades så mycket för under den tiden fanns inte. Men dock tänkte jag på att tiden från affärsresan var någonstans mellan fem och tio dagar.
Efter att jag lade mig kommer jag inte ihåg mera av denna dag och dagarna därpå var som de aldrig hade kommit. Senare, när jag tänkte tillbaka, tyckte jag som folk hade varit här på besök när jag kom in för att lägga mig men så var det inte alls. Susanne och jag kommer inte ihåg vad vi pratade om angående detta och vi är inte heller helt säkra på om hon över huvud tagit var hemma, men vi tror det. Och främmande kunde det inte ha varit, det vet vi. Under dessa veckor jobbade hon i Katrineholm men kom hem emellanåt.
Att detta var korona tyckte jag i början vara omöjligt, det var inte enligt med några skildringar som jag hade hört. Men allt efter som tiden gick funderade jag mera och mera på det. Tanken smög in och i höstas när möjligheten började finnas åkte jag in till Örebro och testades. Jo, mycket rätt, du har haft Covid sa en vänlig kvinna på ett apotek, du har antikroppar. Hon sa också att jag hade haft tur men att antikropparna hade börjat bli svaga.
Jag har kanske ingen anledning över huvud tagit att berätta detta men jag gör det ändå. Efter att jag hade fått detta bekräftat har jag varit nästan lika försiktig och jag var innan. Detta verkade så väldigt allvarligt. Jag var mycket ensam hemma under den här tiden som upplevelsen med skottkärran ägde rum och dessutom dålde jag det riktigt väl att inte allt var okej. Eller rättare sagt -jag egentligen visste det inte själv. Koronan har många lömska sidor. Jag skämdes länge för min dumma affärsresa, en sjuttiåttaåring skulle ha lyssnat på Tegnells varnande ord och avvikit omedelbart. Så har jag gjort vid senare tilfällen.
Veden kom hem till slut och en man som ofta har hjälpt mig och jobbat här fick veden för att elda i sin vedpanna.
Kommentarer
Trackback
