Guðjón Björnssons svenska blogg

Mitt barnbarn Hannes -och vad tiden går

20 mars 2023

 

Alldeles nyligen skrev jag en blogg om det som jag håller på med i skogen här hemma. När jag gjorde utkast till denna blogg satt jag i Susannes lägenhet i Katrineholm och vandrade i tankarna angående det jag gör nu i dagarna och vad jag allmänt vill göra här i livet. Sen började jag skriva.

 

Susanne åkte för en stund sedan till en träningslokal där hon värnar om sin hälsa. Under tiden skall jag betala mitt barnbarn, Hannes, en skuld jag behöver göra upp med honom. Jag nämnde nämligen inte alls hans namn när jag skrev om "mitt arbete" i skogen -men han var ändå med i detta arbete tillsammans med mig. Förlåt Hannes.

 

 

 

Det känns som Hannes alltid har varit glad när hann har komit på besök i stugan här på landet och hjälpsam har han också varit. Bara att skratta som han gör på bilden, då kvicknade allt till liv.

 

 

 

Av någon anledning kommer denna bild ofta upp framför mig och varje år kommer den upp som ett minne som FB bjuden mig på att dela. Alltid när jag ser bilden tänker jag som så att vi har känt som så att vi jobbade ihop -som vi egentligen gjorde, dock var i sin värld.

 

 

 

Åren har gått snappt och oföränderligt. Hannes och hans mamma var på besök vid månadsskiftet som var. Då nämligen jobbade vi ihop, han hjälpte mig. När jag plötsligt såg efter denna karl med vedkubbar under var sin arm, då verkligen såg jag att åren hade gått. Vanligen tar vi kort mot människor men denna bild var bara så fin som den är att jag kunde inte stå emot att använda den. Och sen detta; jag tycker alltid att det är lite svårt att från marken få upp under var sin arm kubbar av denna storlek. Men trettonåringen gjorde det utan att stöna.

 

 

 

En annan gång mötte jag honom med skottkärran exakt lika laddad och jag gör själv. Ja du Hannes, du är en kraftfull tonåring.

 

 

Vedboden är ett gott hus och jag tycker som Hannes mår bra där inne. På bilden håller han på med att klyva björkved som vi avverkade dagen innan och så flyttade han hem veden. Jag måste säga en sak till. Kädjesågar är inget att leka med, de jopbbar effektivt. Jag anade att det var tråkigt för Hanneds att bara se på mig använda den. Så kapade han en liten björk vi hade avverkat och nu jobbade vi båda mycket försiktigt. Efteråt sa han att detta hjade varit mycket roligt men att han inte behövde såga mera den här gången. Han förstod att det var ett stort ansvar att ha kädjesågen i handen.

 

 

 

Rosa är Hannes mamma och min dotter. Hon tar ofta bilder av folk och visar gärna. Men det är märkligt hur ofta vi andra glömmer att ta bilder av henne. Denna bild tog hon i Vadköping i Örebro där vi hade varit att se de något speciella och mera ovanliga varorna som man inte ser i vilken affär som helst.

 

Ha det gott.