Guðjón Björnssons svenska blogg

Det har varit prat om en kraftig solstorm nu sista dygnet eller drygt det, och att vi i Skandinavien har nu chans att se riktiga norrsken något framöver. Det fick mig att tänka på en riktig föreställning på himlavalvet för 55 till 60 år sedan. Det var när jag gick i grundskolan på Kirkjubæjarklaustur (hur skall nu en svensk läsa detta?). Då lekte vi mycket, så mycket att de vuxna pratade om det ibland att vi inte gjorde våra läxsor, vi bara lekte. Det fanns ingen fotbollsplats, ingen fritidsledare, inga datorspel, datorer, ipad eller musik i mobilen. Hela naturen var en enda stor lekplats och där fanns gott om plats för oss cirka 20 elever som gick i denna lilla grundskola.

Kanske var det en väldig solstorm då också, jag vet inte, men ett tag avbröts vår lek ofta på stjärnklara kvällar. Då lade vi oss i ryggläge och tittade i förundran uppemot väldiga norrsken som bokstavligen rusade runt på himlavalvet. Alla var vi vana vid norrsken men den här gången var det något långt över det vanliga. Ibland verkade denna himlens  föreställning komma neråt mot oss i väldig hastighet men fjärmade sig lika hastigt som den hade kommit och dansade i böljande rörelser, drogs i hop i färgrika knutar och bredde sen ur sig över allt i en lysande dans. Gatubelysningen satte sig inte i vägen för föreställningen och det var som det blev en märklig kontakt med det mäktiga oförståeliga däruppe. Vi blev lyriska i våra skildringar över det vi såg. Det var då.


Detta är Kirkjubæjarklaustur och fotografen heter Mats Wibe Lund, en norsk man bosatt i Island sen många år tillbaka. Det var där nere vi skolbarnen lekte, lekte och lekte och fick uppleva föreställningen från ovan. Så mäktig var denna föreställning att jag tycker jag komma så väl i håg det att det lika väl skulle ha hänt förra veckan. Att skriva lockar fram klara minnen. Om dessa minnen är helt korrekta är en annan sak, men som ett minne ser ut i dag er min upplevelse av det just nu. I bakgrunden är Islands högsta berg, Öræfajökull. Mitt barndomshem ligger nära de blå berget som är närmast glaciären till vänster på bilden.


Igen till nutiden och verkligheten. En kvinna heter Kristín Jónsdóttir och bor på västra Island. Hon är täkniskt utbildad och är VD för ett företag som har med maskiner att göra. Men hon verkar också verkligan ha öga för det som naturen bjuder på, dansande norrsken. Se bilden nedan.


Denna bild tog Kristín i förregår i en dal som heter Skorradalur och är belegen på västra Island. Jag kan tänka mig att norrskenen har dansat på riktigt när hon tog denna bild. Och att ha fångat spegelbilden i vattnet gör bilden ännu mera unik. Vilken bild. Jag är inte bekant med Kristín men jag kunne inte tänka mig att bara stjäla en ny och så fantastisk bild och använda i min blogg utan att få hennes tillåtelse. Mats Wibe Lund säger däremot på sin hemsida att om man använder bilder från honom skall man prata om vem fotografen är. Þakka þér fyrir myndina Kristín.

Det var lite av varje men mäst om norrsken. Kanske får vi se riktiga norrsken här i Sverige också de närmaste dagarna. Dock gav meteorologen inga löften om det i sin prognos nu i kväll. Vi får se. Jag tänker sova gott i natt och finsnickra utvilad i morgon, spackla också och förmodligen slipa och måla lite. Sen blir det kväll igen med ett möte här i trakten där man inte pratar om undret norrsken, hellre om ett annat under -att leva livet med mening och kvalité. Så kan en pensionär göra också.