Dagbok torsdagen den 17 september 2015
Vi sitter på tåget Hallsberg - Stockholm vid lunchtid. Susanne är duktig att hitta på och nu skall vi till själva huvudstaden och åka ångbåt på sunden bland de otaliga öarna och ombord skall vi lyssna på mycket fina musikanter som skall bjuda på sitt bästa. Skärgården är utomordentligt vacker och märkligt att jag så sällan har tagit initiativet att åka färjorna som bjuder på dessa fina och intressanta resor.
Men som sagt var; nu sitter vi på tåget. Jag har köpt kaffe och var sin kaka till oss turtilduvorna. Det är bara att kaffet är alldeles för varmt så vi får vänta lite. Jag börjar därför skriva detta som kanske blir blogg under kvällen efter sjöresan medan Susanne skriver uppgift som hon skall lämna in till sin skola i sista hand på söndag. I dag är ju torsdag.
Hon var färdig med denna uppgift innan vi åkte iväg hemifrån till Hallsberg men helvten av uppgiften försvann när hon skulle skicka in den. Det var en riktig besvikelse för oss båda. Jag hade läst över den och den var så otroligt fin att jag blev riktigt rörd. Men som sagt var; helvten av den försvann. I svåra stunder blir Susanne ofta så otroligt optimistisk och hon sade att troligen blir uppgiften bara ännu bättre efter att ha skrivits för andra gången.
Vi sitter på tåget som rullar vidare och det är dags för kaffet och kakan.
Men som sagt var; nu sitter vi på tåget. Jag har köpt kaffe och var sin kaka till oss turtilduvorna. Det är bara att kaffet är alldeles för varmt så vi får vänta lite. Jag börjar därför skriva detta som kanske blir blogg under kvällen efter sjöresan medan Susanne skriver uppgift som hon skall lämna in till sin skola i sista hand på söndag. I dag är ju torsdag.
Hon var färdig med denna uppgift innan vi åkte iväg hemifrån till Hallsberg men helvten av uppgiften försvann när hon skulle skicka in den. Det var en riktig besvikelse för oss båda. Jag hade läst över den och den var så otroligt fin att jag blev riktigt rörd. Men som sagt var; helvten av den försvann. I svåra stunder blir Susanne ofta så otroligt optimistisk och hon sade att troligen blir uppgiften bara ännu bättre efter att ha skrivits för andra gången.
Vi sitter på tåget som rullar vidare och det är dags för kaffet och kakan.
Just nu på eftermiddagen är vi på en liten restaurang i Gamla Stan. Plankstek på menyn drog oss in hit. En lite blyg kille tog emot oss och var till en fin hjälp. En god mat är en sak, men en god mat som ser utmärkt fint ut på plankan, det gör den ännu bättre. Och så var det här och vi kunde ta det lugnt för att vi är väldigt nära färjekajen. Medan vi åt sade Susanne något hon säger ofta; "Visst har vi det bra". Så är det verkligen och vi är riktigt tacksamma för det. Klockan går och nu tar vi oss till kajen.
Från maskinrummet i ångbåten Blidösund.
Vi har kommit i hus på Kungsholmen i Stockholm efter ångbåtsturen. Det blev en helt annan upplevelse än jag hade föreställt mig och ingenting skrev jag under resan. Vi åkte från Skepsbrokajen som planerat var. Mjukt ljudet från ångmaskinen märktes väl men inte mera än så och inga vibrationer merktes. I båten tänkte jag skriva men det blev inte av. Det var mera än så att uppleva och nu efter att ha kommit i hus försöker jag sätta lite av det i ord.
Kajtek, Lasse, Joakim och Gösta Linderholm.
Vi satt vid sidan i aktern på babord under ett tak. Där väntade Gudrun och Kajtek och de hade vinkat oss att komma och ta plats där längst bak. Efter det gick Kajtek iväg tillsammans med flera från orkestern. Där i aktern nästan vid våra fötter stod många musikinstrument färdiga att tas i bruk. På styrbordsidan, rakt emot oss, satt en gammal man med hatt. Han verkade frånvarande, sliten och trött.
Jag märkte att han hade på sig samma kläder och orkestermedlemmarna som nu hade gett sig iväg för att samla ihop sig inför kvällens spelande. Det var endast hatten som han hade framöver de andra. Jag tänkte som så att hann kanske var en som snart skulle sluta i orkestern men av nåd fortfarande fick vara med. Folk strömmade in och snart blev lokalen full. Susanne lutade sig intill mig och halv viskade i mitt öra: "Gudjon, ser du mannen där rakt emot oss, detta är Gösta Linderholm".
Aha! Gösta Linderholm är ett känt namn men att han var så gammal, sliten och trött, det hade jag inte förväntat mig. Båten åkte i väg och hus, andra båtar och skogsdungar nere vid stränderna gled tystlåtet förbi. Skymningen lade sig över sund, byggnader och fartyg. Senare var det bara ljus som tystlåtet åkte förbi. Det hade blivit mörkt.
Orkestermedlämerna gick in i lokalen och Gösta Linderholm kisade under hattbrynet. Alla ställde sig vid sina instrument och Gösta reste sig upp från bänken och plötsligt hände det. Den slitna och trötta, gamla mannen körde plötsligt i hundraåttio, han spelade klarinett och gitarr, sjöng med en stark stämma, berättade roliga historier, tillät andra skratta åt sig, styrde sin orkester och berömde var och en, gav dem kraft och var på riktigt mannen i lokalen. Vad fel jag hade haft; Gösta Linderholm var inte gammal, trött eller sliten. Han var en spänstig man full av liv.
Detta var en musikfest på nästan två timmar med fantastiska musikanter som jobbade beundransvärt skickligt i hop. Ångbåtsseglingen pågick i nästan fyra timmar och för mig var det någon slags upprymdhet hela tiden. Hade denna musik ekat i radion hade jag stängt av den men live var det något helt annat.
Jag märkte att han hade på sig samma kläder och orkestermedlemmarna som nu hade gett sig iväg för att samla ihop sig inför kvällens spelande. Det var endast hatten som han hade framöver de andra. Jag tänkte som så att hann kanske var en som snart skulle sluta i orkestern men av nåd fortfarande fick vara med. Folk strömmade in och snart blev lokalen full. Susanne lutade sig intill mig och halv viskade i mitt öra: "Gudjon, ser du mannen där rakt emot oss, detta är Gösta Linderholm".
Aha! Gösta Linderholm är ett känt namn men att han var så gammal, sliten och trött, det hade jag inte förväntat mig. Båten åkte i väg och hus, andra båtar och skogsdungar nere vid stränderna gled tystlåtet förbi. Skymningen lade sig över sund, byggnader och fartyg. Senare var det bara ljus som tystlåtet åkte förbi. Det hade blivit mörkt.
Orkestermedlämerna gick in i lokalen och Gösta Linderholm kisade under hattbrynet. Alla ställde sig vid sina instrument och Gösta reste sig upp från bänken och plötsligt hände det. Den slitna och trötta, gamla mannen körde plötsligt i hundraåttio, han spelade klarinett och gitarr, sjöng med en stark stämma, berättade roliga historier, tillät andra skratta åt sig, styrde sin orkester och berömde var och en, gav dem kraft och var på riktigt mannen i lokalen. Vad fel jag hade haft; Gösta Linderholm var inte gammal, trött eller sliten. Han var en spänstig man full av liv.
Detta var en musikfest på nästan två timmar med fantastiska musikanter som jobbade beundransvärt skickligt i hop. Ångbåtsseglingen pågick i nästan fyra timmar och för mig var det någon slags upprymdhet hela tiden. Hade denna musik ekat i radion hade jag stängt av den men live var det något helt annat.
Vi närmade oss kajen igen och bra länge hade vi endast sett ljus glida förbi, ljus från byggnader, färjor och fyrar. En makalös kväll gick mot sitt slut. Tack Susanne för att komma på så enkla men fina saker att uppleva. Tack Gösta Linderholm, Kajtek och alla andra snillen som gjorde kvällen så fin. Tack Gudron för att vara Susannes goda vän.
Vi sitter på tåget till Hallsberg och det är den 18 september nu. Vi är är på väg hem. Här på tåget upplever jag kvällen igen med att läsa över och skriva detta färdigt. Sen skall jag koppla av.
På väg till till fjällvärlden i Jämtland, Kolåsen
Våren 1959 och 1960 planterade jag 200 granar i en liten backe hemma på min barndomsgård på södra Island. Kommande år verkade som dessa plantor bara bara stod stilla men jag lugnade ner mig med något jag hade hört; att dessa pytte små träd skapade rotfäste i början och under den tiden hände inget annat. Den 9 april 1963, innan min skogsplantering hade börjat växa något, gjorde en väldig storm från nordost med mycket frost och snö över hela landet. Många sjömän omkom utanför norra Island i detta oväder som kom överraskande snabbt och hårt efter blidväder som hade pågått en tid. Största delen av mina granplantor blev inte äldre. Där gick åt skogen mitt första försök med att göra Island skogbevuxet.
Bilden är tagen från 500 meters höjd över havet på Kolåsen i västra Jämtland, nästan lika långt norrut på jordklotet och min första skogsplantering ägde rum när jag var i tonåren, men mera än 400 meter högre från havet. Bilden är tagen i slutet av juli i år. Innan vi åkte i väg på vår resa till den jämtländska fjällvärlden hade jag tänkt mig att jag skulle kunna se där uppe hur mina drömmars land skulle ha sett ut. Men skogen uppe i denna fjällvärld var mycket mera vittomfattande än den var på Island i tonårsdrömmarna.
Vi var på väg till Kolåsen i slutet av juli. Vi åkte först västerut från Mattmar vid nordvästra Storsjön och kom snart till sjön Liten. Då var vi något nära att vara på samma breddgrad och Västmannaöarna som ligger söder om Island. Sjön Liten, som i mina ögon inte var så liten, var mycket fin med vackra skogar ner till stranden och låga bergen ovanför var skogbevuxna hela vägen över krönarna.
Lite efter samhället Järpen vid Litens nordvästra strand kom vi till Kallsjön och landet fortsatte vara otroligt vackert. Susanne körde bilen så jag hade god tid för att se och beundra natur och landskap. När vi kom till Kallsjön började vi åka bestämd mot nordnordväst och otroligt vackert var det. Jag härstammar från ett kargt isländskt landsskap som är snålt på grönska och växtlighet men rikt på utsikt. Jag föredrar skogar, grönska och blidväder och bland annat därför älskar jag detta land. När ni Svenskar talar om skitväder i Sverige skakar jag bara på huvudet och beundrar vädret vi har här.
Vi kom till Kall kyrka som står vid Kallsjön och då var dags att fika och titta över till Åreskutan som dolde sig i de låga molnen där på andra sidan av sjön strax till höger om kyrktornet. Vi kunde inte rusa förbi alltihopa. Jag som var i behov av att ta bilder började med att ta bilderna, sen fikade vi.
På Kolåsen. Jag kämpade med näbbar och klor för att få en riktigt bra bild av denna fina vy som helt enkelt förtrollade mig omedelbart jag såg den, men jag lyckades inte trots många, många försök med olika ljusstyrka med mera.
På Kolåsen hade Susanne upplevt något som hon inte lyckades bli av med och detta avlägsna ställe på gränsen till obygder drog så starkt i henne att nu var vi två där och jag såg framemot att fångas av platsen på samma sätt och hon hade gjort. Med öppet sinne gick jag denna möjlighet till ödes. Det vare kanske att ta lite väl i att säga att den som inte har kommit till Kolåsen inte har varit i Sverige, men Kolåsen förtrollade mig i alla fall. Vi har båda dröm om att komma dit igen, till stället som är nästan lika långt norrut på jordklotet och mina barndomstrakter men i ett helt annorlunda land och bra mycket högre över havet.
Vet ni att år 2004 flyttade fyra personer från Stockholm till Kolåsen och då blev invånarna där tio? Det är kanske inte är så konstigt att jag pratar om gränsen till obygder.
