Vad går livet ut på?

Det var för några veckor sedan. Takpappen var på plats på utbyggnaden vid vårt bostadshus och vindpappen på ytterväggana. Jag var inne i blivande farstu och snickrade upp i taket och tappade något verktyg som hamnade nere på bottnen i torpargrunden under huset. Det var öppet mellan golvbjälkarna och jag hade staplat på dem några säckar isolering. Jag klättrade ner mellan säkckarna och bjälkarna, ner på bottnen. När jag kom ner dit var torrt där, ett stilla lugn och otroligt behagligt. Jag halv låg på sidan och ena armbågen och betraktade torra och rena lecastenarna i torpargrunden och tänkte på snickaren Anders ord efter en av sommarens hetaste dagar när han hade murat 150 stenar i grunden. Du borde göra murblanda i hink och fylla i de största hålen så detta ser hyvsat ut innan vi lägger golvet.

Dagen efter detta murarbete var lika varmt, 32 gader varmt i skugga bakom huset, och solen skickade sina varma strålar ner i torpargrunden där jag jobbade med att fylla i de största hålen. När jag hade tömt första hinken  tyckte jag deta så roligt att jag bestämde mig för att fortsätta och vara lite petig med arbetet och fortsatte tills ett av det mesta åskväder som vi har upplevt sedan vi kom till Sverige gick över trakten.

Anders hade sagt; så detta ser hyfsat ut innan vi lägger golvet färdigt. Nu låg jag där på sidan några veckor senare och mindes hans ord, men jag mindes också ett besök året 2002 i mina föräldras första bostad på det isländska sydlandet söder om Vatnajökull. De byggde detta hus under sina första boskapsår runt 1930, det vill säga runt 70 år före detta besök. Men de flyttade sen därifrån några månader innan jag föddes.

Vi som deltog i detta besök uppmärksammade att huset hade tydligen varit byggt av omsorg, mer än vi hade anat. Vi kom ner i en förrådskällare under huset som egentligen hade torpargrundens egenskaper och vi blev riktigt förvnade. Denna 70 år gamla förrådskällare var så otroligt torr och renlig. De måste ha dränerat från källaren ut i nerförsbacken lite söder om huset. Som gjutform hade de använt korrugerat plåt och det är inte svårt att förstå att om plåtarna inte möts helt korrekt eller lutar lite olika åt olika håll blir det väldigt synligt i betongen. Men man kan också lita på att det inte är helt enkelt att få alla plåtar att passa korrekt på det här sättet. Men ingenstans i denna källare gick att uppmärksamma någon minsta skillnad någonstans. Allt var rakt och utseendet så jämt och fint. Detta arbete utförde min far och min morbror men ingen av dem var snickare. Ändå hade de lyckats lämna till framtiden ett arbete utfört av så mycket omsorg att det väckte en riktig beundran 70 år senare.


Men nu igen till vår bostad som vi håller på med att bygga ut. Det närmade sig att Anders skulle komma för att lägga golvet. Jag skulle göra allt i ordning så det vare bara att lägga själva golvet den dagen han kom. När jag tittade över bottnen under golvegt funderade jag över hur mycket tid jag skulle ta i att krypa där och göra renligt och snyggt. Jag bestämde mig för att ta den tid jag behövde. Sen hämtade jag kameran och fotografera för att senare kunna se vad jag hade gjort där. Efter det hämtade jag kvast, plasthink för skrep och kratta med kort skaft. Sedan gjord jag jobbet med välvilja och omsorg. Jag sopade betongsyllan. Inte en spik fick ligga kvar, inte en träflis, stenulltott eller takpappsnudde men allt detta låg lite hit och dit.


Ett antal timmar senare såg det så här ut. Jag hade jämnat ut sanden, isolerade med ett lag lecakulor, tätade med ålderbeständigt byggplast som var högst in till mitten och lecakulor igen och inget ovanligt med detta. Jag hade kunnat utföra detta på någon timme, låta skräpet ligga och göra det andra som hastigast. Men nu är det så att jag vill så gärna att om 70 år kan någon krypa under golvet och käna som så att folk som inte lever längre har gjort sakerna här av omsorg och någrannhet.

Så bygger man ett hus. Man gör inget slarvigt eller hänsynslöst när man bygger ett hus som skall bli bostad för människor, i alla fall inte när jag bygger ett hus för mitt folk. Det är inte min stil. Många säger också att det är viktigt med hus med själ. Är möjligt att man kan kan ge ett hus själ med omsorg? Jag vill njuta av att bygga ett hus och ge det av min omsorg och därför är jag inte snål på gott arbete. Att tänka sig om det vare möjligt att göra så över allt. Jag kan inte heller neka att jag tycker det ha betydelse att efter min dag kan man se på huset att det byggdes med denna tanke. Denna tanke heter dygd och är viktig för innehållsrikt liv.

Grunden i mina foräldrars första bostadshus som jag nämnde tidigare är egentligen torpargrund även om den är guten av betong men inte murad av lecastenar. De som skötte byggnadsarbetet är avlidna men jag jag kan se framför mig min far och min morbror när de hade tagit bort gjutformen, de korrigerade plotarna, och såg sitt arbete. De var nu ganska glada men jag vet också att de varken apploderade eller sjöng av glädje. Det var inte stilen i 1930-talet i de svårbodda och avlägsna trakterna jag kommer ifrån. Men jag kan tänka mig att de med sina valkiga arbetshänder strök över betongen och sa; det lyckades väl.


Anders hann i fatt mig. Jag lagde i trossbotten, isolering och gjorde slutarbetet med bottnen steg för steg så jag inte skulle trampa på plastfolin. Anders lagde golvsponskivorna. Sponskivorna är tunga men Anders är stark. Han kanske tycker jag gå lite långt med omsorgen men han respekterar det. Han sa också en gång; "så det ser hyvsat ut innan vi lägger golvet".


Fortfarande bygger man ett hus -från den 1 november 2010

Det var våren 2006 som vi bestämde oss för att bygga ut vår stuga i Kräcklingesocken mellan Örebro och Fjugesta. Stugan var byggd på plintgrund och vi bestämde att också utbyggnaden skulle stå på plintgrund. Detta var bara en stuga. Jag är nästan pedantiskt omsorgsfull i mina arbeten, speciellt på senare år, och tycker som det ger mening och livsnjutning att ha det så. Men detta arbetssätt tar tid. Utbyggnaden skulle bli ordentligt gjord och för att vara riktigt nöjd bestämde jag mig för att också förstärka gamla stugan med sex nya plintar så det skulle bli lite harmoni i styrkan mellan det gamla och det nya.

En vacker dag i maj tog jag en spade i min hand, en järnspets och skottkärran var också med. Sen började jag gräva, först under gamla stugan, och undvek att räkna hur många plintar det skulle bli totalt till slut. Jag grävde så djupt som det var möjligt att gräva för hand under huskanten. När jag hade grävt för första plinten blev jag lite snopen över hur bra det gick. Sen fortsatte jag gräva och gräva några dagar tills alla hålorna var färdiga. Det blev 24 hålor mellan 80 och 120 sm djupar.

Lite efter att jag hade grävt för mina plintar kom en grävmaskin hem till grannen som bor i en villa lite norrut från vår stuga och där började ett mäktigt arbete. Tydligen skulle de bygga ut villan där. Väldiga grushögar bildades där på några få timmar och jag tänkte att jag måste besöka dem vid ett bra tillfälle och se hur deras arbete skulle gå till. En dag blev det av att jag gick dit. Då fanns ingen närvarande där men den syn som öppnade sig vid ena husgaveln var ingen obetydlighet alls. Det var som en hel dal befann sig där och i denna dal hade man murad en grund av lecastenar, ett prydligt arbete och rejält. Och mina plinthålor vid och under stugan -nej, jag ville inte se mer och gick till baka hem. Under natten efter detta gjorde väldiga skyfall gång på gång och dagen efter var mina plinthålor endast små gropar med botnar som i en skål. Så fick jag gräva om och jag besökte grannarna inte länge, länge men såg däremot att deras utbyggnad bokstavligen flög upp. Vår utbyggnad gick mycket långsamt men blev dock färdig till slut två år senare.

I december sålde vi vår bostadsrätt i Örebro och bestämde oss för att flytta till stugan och bygga ut den igen och den skulle bli en mindre villa. Vi skulle anlita en snickare för att utföra arbetet eller i alla fall det mesta av det. Jag ringde grannen vilken tidigare hade byggt ut i hög hastighet. Jag ställde några frågor angående arbetet. Sedan ställde jag några frågor angående snickaren de hade anlitat och han fick mycket beröm för kunskap och duglighet. I fortsättning av detta ringde jag snickaren. Vi anlitade honom i våras.

Anders heter han och han står väl under grannens uttalande om honom. Han är skarpsinnig och har kommit på många fina lösningar. Vi paratade tidigt om det med honom att vi ville också lyfta taket i största delen av gamla huset. En dag frågade Anders vad vi tyckte om att sätta en limträsbalk för att hålla uppe takstolarna i den delen vi ville lyfta. Det skulle göra arbetet mycket enklare. Ja, just det, givetvis var det enklast. Och så gjorde vi.

Limträsbalken har legat upp i vinden i några veckor. Det föll i min lott att gräva i golvet unde gamla huset och gjuta där två fundament under pelare som skulle hålla uppe limträsbalken. Detta kostade att riva upp en del av golvet, gräva i genom öppningen en rejäl grop och bära gruset ut i hinkar. Efter det bar jag in betong, också i hinkar, många hinkar. Nu hade huset vi bodde i börjat se gräsligt ut efter arbete med grus och betong och dessutom låg en plywoodskiva över hålet i golvet där jag hade plockat bort panelen . Därför hade blivit riktigt viktigt att få upp pelaren och därpå balken och kunna så göra vår bostad i ordning igen. Detta gjordes i dag. På grund av att detta var en viktig etapp i hela husbyggandet tog jag med kameran i dag och fotograferade noggrant. Jag hade också i åtanken att blogga om detta. Nu håller jag på.


Anders har tagit sig upp i vinden och förbereder arbetet med balken som ligger till vänster.


Johan, en ung och duktig snickare, hade kommit för att hjälpa. De är starka, Anders och han och Anders bad Johan komma för att värna om pensionären mig. Det var hänsynsfullt av honom. Min klocka och mina rörelser går mer sakta än deras och min kroppsförmåga är en annan. Det är bara att böja på nacken och erkänna. På bilden håller de på och verklaget är bestämt och säkert. Själv var jag mer som en springpojke i måttlig fart.


Ganska snabbt är balken på sin plats och jag kan bara beundra. Då bjöd min fru på kaffe och pannkakor med sylt.


Efter fikat kom pelaren också på sin plats och nu sitter allt säkert även om visst arbete är kvar att utföra. Jag höll mig för nära balken när jag tog denna bild och därför ser pelaren lite ynklig ut i förhållande till balken men båda är svinstarka.


Setet under denna pelare är också stadigt och starkt, 410 kg betong, och ett annat fundament finns under den andra enden


Där ger att se den andra stolpen som också sitter på ett stadigt och starkt fundament och på denna stolpe sitter en annan limträsbalk som håller uppe nya taket i utbyggnaden som skall bli klar till användning i december.

Solen har länge sen lagt sig bakom Kilsbergen. Golvpanelbredorna har kommit på sin plats i golvet igen och vi har gjort någorlunda i ordning efter ett viktigt arbete. Nu är bara att njuta av att byggandet går framåt och att vi är nöjda med det som vi håller på med. Om en stund blir det ett möte med John Blund men innan det träder i kraft finns det en hel del att tacka för.


RSS 2.0