Guðjón Björnssons svenska blogg

Från den 26 mars till 14 april var vi i Island jag och min fru. Jag skrev två gånger i min svenska blogg under denna resa och tänkte göra det för tredje gången också men det blev inte av. Dock hade jag sparat bilder för detta och jag tycker jag inte kan låta bli att använda bilderna för sitt syfte, även om det är lite sent. Alltid när jag kommer till Västmannaöarna går jag på vulkanen Eldfell. Det tillhör inga dåd att klättra upp till toppen på detta berg för att det är endast 131 meter upp dit. Men det är oförnekligen speciellt att komma upp dit, fundera över de naturkrafter som bildade berget, titta över ett landskap som bildades för några få årtionden och inte sist på grund av att berget är varmt så gott som upp till ytan.

Men promenaden var speciell trots den låga höjden. Det nämligen var tät dimma denna dag, sikten kanske 20 till 40 meter, och jag tänkte som så att det fanns inget löfte om ett bättre tillfälle innan vi skulle lämna öarna igen. Jag hade också gott upp dit i dimma en gång tidigare. Dimman gjorde denna resa annorlunda och det var som någon ny hämlighet fanns efter vart enda steg jag tog. Det är viktigt att släppa inspirationen fri och njuta av så mycket som möjligt. Men nu pratar bilderna.


Detta är på toppen och det är mina promenadstavar som står vid kinden på en jätte som verkar bo där uppe. Ögonbryn och näsa märks väl strax till vänster om stavarna. Rakt emot den stora näsan ser vi ett mindre huvud och bakom detta huvud verkar ett djur sticka näsan mot dimman och troligen känna efter lukten av mig.


Här är endast några meter kvar upp till toppen


Som på första bilden är detta på toppen också. Här går att se näsor hit och dit och förmodligen dansar jättarna på denna bild.


Man skall ta sig försiktigt fram för att krönan är inte bred och om man faller om kull kan man falla långt ner i dimman.


Här kan var och en använda sin inspiration.


Jag tyckte jag såg ett svinhuvud också, näsan längst till höger och örat visar upp mot dimman. En drake tittar mot dimman bakom svinhuvudet.


På telefonen kan man se att denna grop jag grävde med handen inte är djup. Men -dock var det ljummigt under telefonen. Senare fick jag veta att om jag hade grävt endast lite djupare hade det blivit riktigt varmt.


Nära toppen finns det lite forskarinstrument och grejer. Detta namn fick mig att fundera lite. Eyglo är ett isländskt kvinnonamn. Hette en forskare Eyglo som jobbade där uppe efter utbrottet -eller var en forskare förälskat i en Eyglo kanske? Svara du som vet. Dessa bilder är inte så intressant om man inte släpper loss inspirationen.

Det finns mycket att se i Island.

Vi bor i trakterna mellan Örebro och Fjugesta med den 20 meter höga skogen nästan en halv cirkel runt huset från norr, gennom öster till söder. Mot väster har vi däremot utsikt mot de skogsbevuxna Kilsbergen på ungefär en och en halv mils avstånd. På sträckan dit ser man över vallar, åkermark och större och mindre skogsdungar. Det vill säga, att på sommaren är det enbart grönska som omger oss men under vintertiden har vi de gröna barrskogarna i överlag på de skogsbevuxna områden. Huset står högst uppe på en kröna men närmast mot den fina utsiktsriktningen har vi en nerförsbacke som gör utsikten mer vidsträckt och makalöst vacker. Vacker, vilket som helst det är en vacker sommardag eller en aldeles vit vinterdag med frostrim som klär lövträden i en underbar kristallslöja. Jag vet att jag inte behöver skildra detta för er svenskar för att detta är endast ett exempel på så många tusentals likadana vyar som landet är rikt av.

Den 16 mars åkte jag och min fru till Island och etapperna var Stockholm - Arlanda - Keflavik - Reykjavik. Sen blev det Västmannaöarna där vår ena dotter bor med sin familj, en man och två tonårsdöttrar. Deras tredje barn, en vuxen kille, bor i Bergen. Just nu är vi på Västmannaöarna där den lilla staden är belägen på Hemmaö (Heimaey), och vi kan billigt säga att det är ett annorlunda land.


På denna bild ser vi ett exempel på hur största delen av landskapet ser ut från Keflavik till stor Reykjavik området, också från Reykjavik till ett fiskesamhälle ungefär 5 mil öster om Reykjavik där färjan till Västmannaöarna har sin station på fastlandet. Vi kan uppmerksamma detta samhälle, Thorlakshamn (Þorlákshöfn), mitt i bilden ute vid horisonten.


Thorlakshamn står på en sandstrand och det är sand mot väster och mot öster och in till landet är det sand. Mot öster är det sandstrand cirka 35 mil kan jag tänka mig. Därför är hamnen gjord av otrolig mängd av stora stenblock som man har fraktat från något berg i nära trakter. Trots en god vilja lyckades jag inte hitta något ställe där jag kunde fotografiera denna hamn på riktigt, men varje gång jag kommer dit blir jag lika förvånad över storleken på hamnen och de gigantiska stenmurarna som bildar den.

På bilden ser vi nästan mot öster. Där mitt på sandarna där sträckan är kortast till Västmannaöarna har man byggt en ny hamn för färjan dit, gjord av ännu mer otrolig mängd stora stenblock som man har hämtat till trakter nära Eyjafjallajökull. Innan denna hamn blev färdig kom det stora utbrottet i Eyjafjallajökull, och om det handlar om utbrottet eller något annat, har den oändliga mängden sand som finns på och vid den isländska sydkusten vållad stora problem så den nya hamnen har inte varit i drift nu i flera veckor. Men nu skall vi till Västmannaöarna.


Vår dotter med familj bor i ett hus man byggde efter utbrottet på Hemmaö 1973, men då eldades upp eller grävdes i lava och aska drygt 400 hus och 400 hus till skadades mer eller mindre. Dotterns hus står högst uppe i denna lilla stad och från matbordet har de denna otroliga utsikt mot norr, mot hamnen, och mellan de två bergen vi ser på bilden ser man mot fastlandet och in till de isländska höglandet om sikten är god. Längst till höger kan man se lite av lavan som rann från utbrottet.


Här ser vi mot norrost från dotterns köksfönster, över tjock lava och väldiga högar av aska som kom från utbrottet 1973. Flästa husen på bilden är byggda efter utbrottet. Längst till höger över husen mitt i bilden ser vi en sänka eller fåra där man har grävt ut några hus som fördes under aska för nästan 40 år sedan. Längst borta ser vi Eyjafjallajökull som gjorde sig så känd i höstas. Vi kan säga att denna bild är rik av mycket som påminner om krafterna i jordens inre när den får lust att spela på sin väldiga trumpet. Vi har träffat en svensk man som i ung ålder jobbade i månader med att skopa aska från hustak på Hemmaö


På denna bild står vi på parkeringen hemma hos dottern och det låga berget vi ser mot öster är Eldfell, vulkanen som bildades i utbrottet 1973. Tidigt en morgon i januari 1973 ringde min svärmor och jag svarade i telefonen. Hon var merkbart spänd och sa att jag skulle setta på radion omedelbart för att Västmannaöarna hade rämnat i två delar. En aning var det överdrivet men något helt otroligt hade ägt rum; en ny vulkan hade öppnat sig i utkanten av ett samhälle med 5000 invånare. Nu gästar jag och min fru detta samhälle och parkeringen vi ser på bilden är byggd på ett tjockt lager vulkanaska.


Här ser vi mot sydost över samma parkering och där ser vi Helgafell, en vulkan som hade ett utbrott för 5000 år sedan. Här handlar det mycket om vulkaner och utbrott.

För några år sedan började man gräva i askan från utbrottet 1973 för att hitta några hus. Där kan man gå in i en grävd sänka eller fåra och detta är första huset man kommer fram till när man går in dit. En gång värnade detta hus om människor, skyddade dem i stormar från Atlanten, i regn och snö eller när kalla vintrar härjade. Men sen föll de för övermakten som överaskande kom från jordens inre och obarmhärtigt rullade över allt som fanns i vägen. Tidigare ägare till detta hus är granne till vår dotters familj och bor i andra huset härifrån. Jag kan tänka mig att det har varit en mycket märklig upplevelse att se sitt gamla hus komma undan den djupa askan efter en djup sömn i nästan 40 år.





Här ser man två hus till längre in i fåran. Tidigare brann där sterinljus till jul men nu vilar där mörker där köksbänken stod, matbord, sängar och barnens leksaker. Det är en viss upplevelse att betrakta detta om man ser tillbaka i tiden och tänker på att detta var bostäder för familjer. I går besökte jag och min fru detta ställe och hade med hunden Salka. Hon blev otroligt spänd när vi närmade oss husen och nusade intensivt. Jag tänkte om hon verkligen anade vad tidigare hade ägt rum innan dessa väggar.

I går och i dag har jag tagit några promenader, gått fort och och i uppförsbackar. Jag har dragit många kubikmeter ren uthvasluft djupt ner i lungorna och anammat mycket syre. Jag har varit dålig med att promenera ganska länge och jag känner nu som livet brusar i kroppen på ett härligt sätt.

Jag har förberätt ett annat blogg och det handlar om hur det omöjliga av det mest osannolika kan ändå hända. Kanske kan jag publisera det i morgon -om inte, då i övermorgon. Den 14 april kommer vi tillbaka till skogarna i Kräcklingesocken från ett annorlunda land.