Guðjón Björnssons svenska blogg

Dag två i huvudstaden går mot sitt slut. Susanne och jag sitter på tåget som nu rullar mot Hallsberg. Det var en härlig dag i går allt till enda.  När Susanne kom från skolan vid fyratiden åt vi en riktigt bra mat i Kulturhuset. Efter det promenerade vi hem till sexåringen Hannes Gudjon och hans pappa. Mamman är på andra sidan av jordklotet på en arbetsresa.

 

När vi kom dit gav vi honom en viss typ av lego som går att variera mycket med. Det var en mycket, mycket glad pojke, så otroligt glad att han smittade av sig så vi andra också blev riktigt glada. Sen byggde han och gjorde figurer, läste sig till och gjorde allt i exakt rätt ordning. Han vet vad han gör när han bygger av lego och han vet att morfar blir inte till stor nytta när han försöker hjälpa. Men han diskuterade med oss andra och lovsjöng lego och dess mångfaldiga egenskaper.

 

Dagen i dag var en stillsam dag. Jag övade mig i att hitta vägen på nya områden i centrala Stockholm. Det är en väldig skillnad på Sergilstorg och centrala Nalavi där en gul postlåda är mittpunkten, det vill säga postlådan där jag postar gärna mina brev. Och i centrala Nalavi är polisbilar också ytterst sellsynta.

Jag funderade en hel det på livet i Stockholm. Vid lunchtid gick jag förbi Centralstationen på min väg till BR affären där jag köpte mera lego för att ha i min skattkista till användning senare om det skulle behövas. Vid Centralstationen verkade det stressigt. Något yngre  människor av båda kön gick där av och an pratande i sina mobiler. De drack kaffe ur pappmuggar och vissa rökte också. Var det som drev dom vidare? Jag vet ej och jag bekymrade mig ej men ordet livskvalitet dök upp i mina tankar. Mycket som jag såg i dag fick mig att tänka i de banorna men inga direkta resultat dök upp.

Livsmening, livskvalitet, vad är rätt och fel, varför det ena och det andra, detta är inte lätta frågor att svara på. Susanne har också berättat för mig att det kom en del upp i skolan den här gången om detta med rätt och fel. Och när vi pratar om rätt och fel i livet sista stunder, då kan jag känna mig liten.

 

Susanne var mycket glad i går morse när vi åkte till Stockholm. Hon fick avbrott på sin vardag och hon hade en hel del förväntningar till skoldagarna. Innan vi gick hem till Hannes Gudjon och hans far besökte vi Kulturhuset och där var riktigt fina saker på menyn. I dag hör jag att förväntningarna har gått i uppfyllelse och hon är fångad av bland annat en prästs föreläsning och medföljande diskussion om "det som ger hoppet liv". Denna präst har bland annat varit sjukhuspräst på ett barnsjukhus så han måste ha upplevt livets allvar. Ändå hade han varit mycket livlig i sitt tal i skolan. Härliga ämnen i denna skola, det är nästan som jag skulle vilja vara med.

Mina två dagar i huvudstaden var fina. Det var inga häftiga dagar men det var fina dagar. Det var också avbrott på min vardag och gav möjligheter för att tänka på något nytt. Jag tänkte också på inlandsbanan som jag också tänkte på i går. Jag till och med tänkte på Kolåsen i fjällandskapet i västra Jämtland när jag gick längs trottoarens i Stockholm.

Kolåsen satte spår i både Susanne och mig efter dagarna där i somras. Det var inte heller några häftiga dagar men det var goda dagar, mycket goda dagar. På gränsen till obygderna där det lugna tempot och den stillsamma naturen kramade om oss och gav oss livskvalitet. Vi människorna är olika och livskvalitet för oss kan vara av olika slag.

 

Dagarna två i Stockholm gav mig inte svar vid de stora livsfrågorna. Det var lika bra det för att då kan jag fortsätta ta tid för att tänka på det jag aldrig kommer att kunna ge svar på.

 

Vi är snart framme i Hallsberg. Att åka tåg är ett riktigt bra resande. Vi har på resan pratat om det allvarliga ämnet som Susanne studerar och det har varit en behaglig diskussion. Tåget rinner fram tystlåtet och det är så bekymmerfritt, det vaggar oss lite, ljusen glider förbi fönstren i förvintermörkret och vi tycker som det inte är så bråttom att komma fram.

 

 

 

Efter Västerås nickade jag till -tyckte jag. Ha ha, sade Susanne när vi kom till Sundbyberg, du sov nästan hela vägen från Västerås. Hon klagade inte, hon var glad. Hon är bokstavligen alltid glad denna kvinna och alltid mycket glad när hon åker till skolan. Hon tycker om sina studier som jag tycker otroligt komplexa. Ändå försöker jag vara lite till hjälp, i alla fall till stöd.

 

På Centralstationen försvann hon in i folkmassan till pendeltåget mot Sollentuna. På Centralstationen drack jag gott med kaffe, tittade på folk, läste, funderade på livet och tillvaron, hade det mysigt. Allt var i en överväldigande stor motsättning till  tystnaden och lugnet på landet. Jag hade valt ett bort på ett utmärkt ställe i en liten restaurang på centralen. Jag såg till att jag såg över till människovirvlet och att det fanns en kontakt i väggen bakom mig. Jag hörde sorlet  från pratande människor, väskor som rullade, stolar som drogs av och an och meddelande om ankommande och avgående tåg. Livet pulserade.

 

En man, kanske i min ålder, satte sig vid nästa bord med ryggen lite mot folkmassan som gick med raska steg förbi. Han verkade inte helt nöjd, flyttade på stolen fram och tillbaka och såg sig om. Han verkade ensam, inte ovänlig, men lite rotlös var han. Jag såg att han uppmärksammade mig.

 

Jag bestämde mig för att gå, tog min kaffemugg och brödfat och satte i ställningen och när jag gick tillbaka förbi bordet hade mannen flyttat sig till bordet där jag hade suttit och nu verkade han nöjd. Här känns det gott att vara sade han och log fint. Ja, sade jag, och så fick du en varm stol. Just det, sade han, och så har jag kontakt här i väggen. Han pekade på kontakten som bidrog till att jag hade satt mig där knappt en timma tidigare. Han hade tagit upp sin iPad. Vi delade sedan några ord och lyfte handen lite när jag gick iväg. Det går också att träffa folk på Centralstationen i Stockholm.

 

Jag flyttade mig en trappa upp och satte mig på en bänk med en tidning i handen. Jag såg på folk runt om som satt på bänkar och vid bord. Majoriteten tittade i sina mobiler och det kändes konstigt. Vad gör allt detta folk viftande med sina mobiltelefoner? Ja, vad hade jag själv gjort när jag satt en trappa ner viftande min egen telefon.

 

Jo, jag hade både skickat meddelande till programchefen på Vårnäs och medtagit meddelande från honom. Jag hade också medtagit ett mejl från Island som jag hade väntat sedan två dagar tillbaka. Men jag hade i första hand läst. Jag hade tittat på en karta av inlandsbanan och läst om de olika etapperna. Jag hade läst om vad man kan göra i Vilhelmina om vi skulle komma dit Susanne och jag, men hon känner väl till inlandsbanan. Ja, jag hade i första hand läst. De andra gör det troligen också tänkte jag och att om ett antal år kommer det att bli lika naturligt att se folk vifta med sina mobiler som det är i dag att se folk läsa tidningar eller böcker. Jag kom på mig att hitintills har jag varit fördomsfull på detta.

 

Jag sitter nu på bottenvåningen i Åhléns och har druckit ännu en kopp kaffe. Jag har varit på översta våningen och tittat på en leksak till mitt sexåriga barnbarn, Hannes Gudjon. Jag har strövat av och an och skall snart till Kulturhuset. Tätt intill mitt bord har suttit två kvinnor, lärare förmodar jag, och de har pratat ivrigt om uppfostran, aktiviteter och händelser i samhället. Tystlåten har jag lutat mig över min iPad och skrivit, nu på tredje stället denna morgon.

 

Och vad kan man så göra i Stockholm. Det verkar inte vara några problem. Sex timmar har gått och nu är det ungefär två timmar tills Susanne kommer från skolan. Så blir det grejer, en riktig mat, mys och mera strövande och besök till barnbarnet. Jag tror han bjuder på övernattning.

 

Är det möjligt att mannen som tog min plats på Centralstationen i morse fortfarande sitter och skriver på sin iPad?