Efter en natt i skogen -och tankarna far
Fortsättning från förra blogg.
Lite efter min fina kväll i skogen var Susanne och jag på en konsert i Katrineholms Kyrka. Det var en gruppen Double Inn, känd där i trakten, som arrangerade denna konsert och de spelade i första hand irländska melodier. En präst höll ett kort tal innan själva konserten började. På grund av att de flesta melodierna var irländska pratade hon om Keltar och deras urgamla inställningar till livet och tillvaron, bland annat till hela naturen och hur allt liv är sammanflätad till varandra. Just när hon pratade om detta tyckte jag som hon pratade om min upplevelse i skogen tidigare. Jag fick helt enkelt uppleva den kvällen på nytt.
Susanne och jag åkte på en fyra veckors resa upp till Lappland förra sommaren. Vi blev många otroligt minnesvärda upplevelser rikare efter denna resa vilka vi fortfarande pratar om, nu åtta månader senare. Upplevelserna är också allt om kring här hemma, i skogen, under tidiga morgnar på altanen mot öster när solen värmer ansiktet, eller när den går ner som i ett eldhav över Kilsbergen. Men jag behöver lägga märke till detta -även om det är hemma hos mig.
Det skulle inte förvåna mig att vi människosläktet måste framöver, kanske i den allra närmaste framtid, anpassa oss till att njuta mera av det som är oss närmare än det som är fjärran. Det är inget mörkerseende från min sida men kanske en bra möjlighet till ett leva ett gott och värdigt liv i en lugnare takt än vi, många eller flesta, gör i dagsläget. Att vi börjar i ett andligt hänseende se oss som bröder och systrar till allt liv, vilket det kan röra på sig på denna planet eller är rotfast i moder jord.
"Panikens tidsålder är här" skrev den amerikanska journalisten David Wallace-Wells. Men så har det blivit för många att när paniken har tagit över för en människa, då har det stora hänt. Människan har återfötts och en ny tidsålder har bosatt sig i hennes hjärta. Det är då som det oanade har börjat hända och människan har börjat uppleva nya vidder. När en människa har kommit dit kommer en till med på resan -och en annan -och en annan. Vi slutar kräva att de andra gör arbetet, vi kräver inget men vi gör. Till slut blir det girighetens krafter som blir offer för "panikens tidsålder" och de andra lever vidare.
Om jag kräver att den jag möter gör vårt möte till ett gott möte, då blir mina möten med andra människor inte så lovande.
Det är årtionden sedan, mera än ett halvt århundrade, att jag hörde en man hånad för att han sade god morgon eller god dag i bussarna i Reykjavik. Han hälsade. Det sades att han var konstig och folk gjorde narr av detta. Går jag längs en trottoar i Örebro som är min närmaste storstad og möter en annan människas blick, hälsar jag ofta, lite beroende på läget. Hälsningen tas för det allra mästa positivt emot och jag får ett gensvar. Ingen har visat mig fingret i detta sammanhang. Jag ser mig ofta konstig i min vardag, konstig, men på ett sätt som jag är nöjd med.
En lördagseftermiddag i början av året kom jag till byggaffären K-RAUTA i Marieberg, Örebro, för att försöka hitta termostat till en äldre elradiator hemma. När jag kom in i genom ytterdörren såg jag endast en enda människa i denna stora affär och det var en ung kvinna som stod vid kassan, alldeles nära ytterdörren. Jag gick fram till henne och berättade mitt erende. "Jooo", sa hon, detta borde han Adam kunna hjälpa dig med. Så kallade hon upp Adam genom en högtalare och bad honom komma till informationsdisken mitt i affären. Jag gick dit men inte kom Adam. Kvinnan vid kassan såg det och ropade i högtalaren igen.
Då kom Adam och var riktigt tillmötesgående som och kvinnan vid kassan hade varit. Vi pratades vid en stund och det verkade som mitt sökande efter ett termostat närmade sig sitt slut och Adam skulle beställa det.
De hade det gemensamt, Adam och kvinnan vid kassan, att båda var vänliga och hjälpsamma och det var inget tillgjort. Jag gick fram till kassan för att betala det jag hade beställt och sen sa jag till denna vänliga kvinna att de båda hade varit så vänliga och tillmötesgående. Hon verkade något förvånad men såg att jag menade detta och sa tillbaka; "men du är så fin också". Sen log hon vackert.
Mitt möte med de båda gjorde mig riktigt glad. Vi var alla glada och jag var fortfarande enda kunden i denna stora affär när jag gick ut. Så åkte jag hemåt mot skogsbrynet där vinternatten hade makten och jag var bra lycklig med min butikresa. Jag var riktigt glad över mina möten med människor denna dag.
Efter det jag har skrivit skulle man tro att jag är en särskilt ödmjuk och sann människa, men ty värre; jag kan också vara en huggorm. Om det kan jag bara säga "sorry", men mitt mål är trots min ålder att bli bättre än jag är. Vänlighet och respekt för människan som jag möter gör livet mycket bättre.
Det var en fredagsmorgon när jag först skrev denna blogg på isländska och jag var ensam hemma. Jag satt med datorn vid matbordet och rakt framför mig hade jag ett fönster. Rakt utanför fönstret är fåglarnas huvudkvarter som jag ofta kallar det för. För det mesta finns gott om mat där. Fåglarna kommer och de far, det är mycket rörelse där. Ibland bokstavligen springer de rakt upp de smala toppgrenarna på syrenerna som fortfarande sover av sig vinternatten likaväl som träden i skogen. Det är mycket som fåglarna kan -som jag inte kan.
Fåglarnas huvudkvarter utan för mitt fönster. De tvärnekar att vara riktigt med på bild. När jag kommer med kameran gömmer sig många i syrenbuskarna och kanske tre av dem ser jag riktigt på bilden.
En natt i skogen
Det har inte varit vanligt genom åren att jag har haft en lampa ute i skogen men visst har det hänt. Men här om dagen, i januari var det, var jag att flytta hem ved från en stor asp och det blev mörkt men ändå ville jag fortsätta. Jag hämtade min gamla pannlampa och så fortsatte jag med arbetet.
Plötsligt, mitt i detta arbete, var som jag förnimmade med ena tinningen att något var nära. Jag tittade dit och visserligen var något där nära. Det var några små granar där och snön täckte över de nedersta grenana, också marken hela vägen in till den smala stammen. Det var som några barn sov där, kurade så fint i stillheten, och hade draget täcket upp till hakan för att skydda sig.
Pannlampan lyste måttligt starkt för att lysa upp smågranarna närmast mig men inte tillräckligt starkt för att lysa upp något större område av skogen. Därför blev det närmaste mera synligt än det vid sidan om där ljuset från lampan börjde sina. Där såg jag i dunklet långa grenar från stora granar som sträckte sig ut som mäktiga armar och höll ömmande hand över de små. Men allt sov, både de stora och de små.
Friden var fullkommen, allt var så naturligt, och i denna stund var vinternatten lika självklar och vårdagen när skogen slår ut i löv. Skogen sov, här granarna, men över allt också en salig samling av olika lövträd. Längre borta visste jag att mäktiga furor deltog i vinternatten. Här var det inga sömljud, det var som en evighets harmoni och jag var med i det hela. Vilken underbar känsla det var.
Här får jag gå sakta fram, jag får inte störa, var min känsla. Ändå hade jag alldeles nyligen avverkat en 25 meter hög asp som jag flyttade hem nu. Vem säger att jag får göra det, jag som försöker göra min lilla skog till en så naturlig skog som möjligt, till en blandning av urskog och trädgårdsmiljö. Skottkärran och jag är den enda traktor som får vistas i den lilla skogen, inget motordrivit skall vara här utan min kädjesåg. Jag är alldeles för klen för yxan och att avverka ett träd är att avverka ett liv. Jag vill att det går fort.
Men jag tror jag behöver hjälpa skogen. För ungefär 70 år sedan planterade man granar med mycket korta mellanrum här över allt. Jag vet inte på vilken slags mark, men i alla fall, granarna hade taget över i denna skog och det var en mänsklig styrning. Här växer ekar alldeles utmärkt väl, bara om de får en möjlighet att ta sig från skuggan och upp i ljuset. Jag har sett att mitt hjälparbete har gjort en stor nytta för lövträden. Men vad är exakt det rätta i att styra naturen vet jag ej.
Jag har alldeles nyligen läst färdigt en bok som heter Trädens Hämliga Liv och är skriven av en tysk man vid namn Peter Wohlleben. Han verkar veta vad han säger. Efter denna läsning ser jag inte skogen bara som virke och eldningsved. Jag ser den som en stor sammanflätad livkädja som lever i stor omsorg mot varandra och till och med havande en själ. Detta tänkande har följt mig länge men läsningen av boken har förstärkt tanken och förklarat så mycket. Skogen är en stor medicinkälla för livet på jorden.
De sovande granbarnen omgiven av sina föräldrar. Längst i bakgrunden är grannesn jordbruksskog. Bilden tog jag några dagar innan det som pratas om i bloggen, alldeles slumpmässigt, men just på samma ställe. I vintermörkret såg detta helt annorlunda ut.
Det verkar kanske inte mycket att se på denna bild, men i alla fall, det är ett levande samspel.
