Guðjón Björnssons svenska blogg

I går och några dagar tidigare bloggade jag om fjällvärlden som tillhör mina barndomstrakter. Det är på det isländska Sydlandet men på norlandet finns också mycket intrassanta sevärdheter. Jag satt här hemma nu och kan nästan säga att jag stirrade i väggen när jag plötsligt började tänka på Dettifoss. Detta är en fors på nordöstra Island i en flod som kommer från norra Vatnajökull och heter Jökulsá (Jökelälv). Forsen är 44 meter hög och 100 meter bred. Vattnet är mycket lerigt som det också är i de andra isländska jökelälvarna, så lerigt att färgen är från grå till mörkgrå. Första gången jag kom till Dettifoss var i juni 1962 och denna dag var uselt väder på norra Island. Det blåste från norrost och blötsnön föll ner i stora mängder. Detta gjorde att jag tyckte trakterna vi passerade var riktigt usla och så tyckte jag tills några år senare när jag kom dit igen. Då var det solsken, varmt och vindstilla och jag fick en ny och helt annan åsikt om trakterna runt Dettifoss.

Men i vilket fall som helst, även om vädret var uselt första gången jag kom till Dettifoss, då glömde jag det under tiden vi stannade vid forsen. Att stå vid en så mektig fors som denna och titta in i själva vattenfallet, det är en upplevelse. Dånande forsen drar en till sig och man vill falla in i den. Jag trodde jag var ensam om detta men senare fick jag det bekräftat att så var det inte fallet. Kraften är obeskrivlig och även om man vill falla in i forsen vill man inte falla. Låter motsägelsefullt.


Denna bild av Dettifoss har jag tagit från Wikipedia. Jag hoppas jag blir fårlåten. Bilden är tagen från den östra sidan men jag har också stått vid västra sidan och därifrån känns den dånande obeskrivliga kraften ännu starkare på grund av att där står man rakt emot forsen. Mannen till vänster på bilden är pytte liten eller hur? Dettifoss, det isländska ordet att "detta" betyder att falla.

För några dagar sedan bloggade jag under rubriken Att bygga ut vattenfall. Egentligen rimmade denna rubrik inte med ämnet i denna blogg men ändå; ett kraftverk i en tyst, orörd känslig natur -får man bara göra så. Den finsksläktade pastorn Harry Månsus och många fler kan skriva mycket vackert om moder Jord som ett levande väsen som vi bara inte får göra illa men gör ändå.

Jag tänkte använda några bilder med denna text men sen blev texten längre än jag anade och i stället använder jag dessa bilder nu. Min brorson, Birkir, som också älskar dessa trakter är mannen bakom kameran.


Till vänster är källan i sluttningen som vi har plötsligt framför oss på resan och där har den troligtvis runnit fram i tusentals år. Denna källa bildar en liten bäck som på sin resa förenas med en annan bäck från en annan källa. Bäckarna blir till en å som så småningom blir till en flod med vita kaskader och forsar. Längst borta ser vi in till den stora jökeln Vatnajökull. Som exempel på dens storlek kan man säga att den är 2000 kvadratkilometer större än Södermanland. Där inne på jökeln till höger finns ett ställe som heter Svíahnjúkar, översatt på svenska kan det betyda Svenskarskullar på grund av att två svenska män hittade dessa kullar tidigt på sista århundrade.


Här ser vi varifrån källorna får en del av sin näring, från vinterns snödrivor. Jökeln fortsätter vara i bakgrunden. Stenigt är landet där högt uppe, dock finns det lite växtlighet i sänkorna.


Se mossan närmast oss, gråmossan. Den är djup,mjuk och känslig. Spår efter bil skulle man se mycket länge i denna mossa. Miljön där nere i dalen är mycket speciell. Där blandas små gräsytor, gråmossa och svarta lavahällar. Ovanför backen med skuggorna mitt i bilden är många otroligt silverklara och vackra källor som i ojämn lavan bilda pölar och tjärnar, riktiga irisar i detta annars karga landskap. Till slut bilda dessa källor en liten å som strax efter sin födelse blandas med en lerig jökelälv i en djup flodfåra. En fors i denna jökelälv märks till höger på bilden.

Här var det några fakta som hör i hop med texten i bloggen Att bygga vattenfall. En stilla sommardag är denna natur obeskrivlig och rik av attraktion och lockar fram det poetiska hos dem som låter sig attraheras.

Det är ganska mycket jobb just nu och vi flyttar. Det finns inte mycket tid över för mig att sitta och skriva även om det är roligt. Men det kommer nya tider och nästa månad blir det mindre jobb och flyttningen blir snart färdig även om det kommer att ta tid att göra vårt hem i årdning igen. Snön har gjort flyttningsarbetet svårare måste jag erkänna men det ordnar sig.

Om kanske en och en halv månad kommer jag att ta riktning mot skogen och se efter hur mina vänner trivs, bokarna från Kjesäter, ekarna som jag värnade om förra sommaren, oxeln jag hittade i fjol och så kan jag fortsätta. I kväll är jag trött men när jag skriver detta kan jag känna det goda med livet.

I dag pratades vi vid i telefon jag och min bror som bor i Reykjavik. Det var länge sen vi lämnade gården och våra barndomstrakter men en del av vårt telefonsamtal handlade presis om trakterna där vi födedes och uppfostrades. Jag kan säga för min del att när jag lämnade denna glesbygda, avsides liggande trakt hade jag ganska så dåligt samvete. Det var en landsbygd som under stora reformeringar under efterkrigsåren sviktade i antal invånare vilka också i stort antal blev äldre människor.

Men denna landsbygd har en stark dragningskraft, jag skulle vilja säga en magisk dragningskraft. Även om vi syskonen var sju var det ett fåtal lekkamrater. Därför var det viktigt att tidigt duga för sig själv och jag kan säga att jag var en stor vinnare i den saken. Jag gillade ofta att vara ensam och jag kände en stor släktskap med landet och naturen, stenarna och bäckarna, fåglarna och målnen på himlen, tystnaden och bruset från floder och forsar, den klara vattenkällan i sluttningen och den vita jökeln i öster. Sjutton år gammal lämnade jag trakten vilken jag fortfarande tycker vara en del av mig, mitt egentliga ursprung.

Strax bakom gården börjar första sluttningen upp til fjällvärlden. Först är det sluttning och sen kommer det en platå. Sen kommer det en annan sluttning och en högslätt och så fortsätter det mot en hög, fjärran, tystlåten fjällvärld i riktning mot Europas största jökel, Vatnajökull. Fjällvidden är bergig, kuperad, den är stenig, beklädd med mossa. På många ställen en mjuk, djup mossa som man inte vill skada. Gräsytor finns vid kälor och grästoppar och bergsblommor vida omkring, speciellt i mindre dalar, fåror och sänkor. Till slut blir det ingen växtlighet, enbart stenar, grus och svart sand och sen tar jökeln över.

Det har viskas om att man tänker bygga där ut vattenfall. Om så, då blir det slut med älvor och huldror, det blir slut med det orörda och guddomliga. I alla fall, om man inte kan känna för ett stycke orörd natur, kan inte känna för landsskap som kom undan jöklar för tietusen år sedan och har efter det formats av sol, värme, frost, vindar och vatten, då kan det bli riktigt olyckligt och såra djupt våra landvättar.

Jag har en dröm och jag drömmer den ofta. Drömmen är att i livets eftermiddag ta min stav vid hand vid midsommartid när natten går i ett med dagen och ensam gå mot denna fjällvärld och besöka den som den har varit i tusen år. Vila ett dygn i dennes famn och känna när jag kommer tillbaka at ha under detta dygn levt ett helt liv.

Hela dagen har jag varit på resande fot över hela Norden, i mina drömmar förstås, och jag har tänkt i ena ögonblicket att dit måste vi åka och i det andra ögonblicket att just dit måste vi åka. Dessa resor började egentligen å sjukavdelningen på Vårnäs i morse när jag pratade med Gunilla sjuksköterska innan jag åkte hem från jobbet. På vägen hem fortsatette mina resor i sommarvärme, blomsterhav och grönska. Däremot pimplade man på Hjälmaren genom djup snö och is i några minusgrader. Båda var nöjda med sitt, pimplarna på isen med sina småfiskar och jag i min varma bil, drömresande hit och dit i fjärran landsdelar. Efteratt ha varit hemma några timmar och jobbat tillsammans med min fru med att sortera och pakka våra saker sökte jag på netet efter resor i Norge, speciellt Hurtigruten, och se vad jag fann:

http://www.hurtigruteninpictures.com/

Vilka härliga bilder. Vem er det som inte vill när man tittar på dessa fantastiska bilder?

Sommaren 2002 åkte jag och mun fru till Norge och kom bland annat till Sognefjorden. Sognefjorden är en av dessa djupa norska fjordar med helt otroligt höga och branta sluttningar. Vi kom till ett samhälle där som heter Aurland och stannade där en eftermiddag. Vi kom på att åka upp till ett utsiktsställe högt upp i sluttningen ovanför Aurland. Vägen upp dit var mycket krokig och smal, så smal att det gick inte att möta en bil utan enbart i kurvorna som var något bredare än vägen i övrigt. Slutningen var fruktansvärt brant och inga vägräcken var det. Vi hade rest i stort sätt sedan kvällen innan, jag var trött och det var varmt. Jag var svettig och tyckte som jag var lite hal på ratten och jag kände att det var inget vettigt beslut som vi hade tagit att åka upp dit. Högt, högt upp i sluttningen på en rak sträcka mötte vi en bil. I bilen var ett äldre par (äldre än vi!) och de stannade mitt på vägen, stirrade nästan hotande på oss och det var helt klart att det var vi som fick ge vika. Jag backade ner till nästa kurva och paret fortsatte sin resa neråt. Jag vände där i kurvan och det blev inget utsiktsställe den gången och en stor lättnad att komma ner till samhället igen.


Från Aurlandsfjorden

Jag träffade mina gamla arbetskamrater igen i går efter drygt en veckas frånvaro. I och för sig kan jag inte kalla dem mina "gamla" arbetskamrater för att även om jag slutade jobba, då slutade jag inte. Det blev mer arbete än jag hade tänkt mig men det är både gott och ont. Det är mer på gott. Jag till exempel påminns ofta om att jag har fina arbetskamrater. Det var lite livligt att komma dit i går och hälsa även om första reaktionen var att alla var jätte tysta när jag gick in i konferensrummet och önskade god middag. Jag kom ju till jobbet vid tretton tiden. Men några ögonblick senare var mångsidig diskussion igång. Det pratades om viktiga saker angående arbetet, det pratades om vädret, snön, kylan, väglaget och när vintern kommer att ta slut. Men visst är det vackert med så mycket snö. Eller, jag har blivit trött på denna snö. Men jag tror att det var i överlag att tycka det var mycket vackert med all denna snö.

Timmarna gick och det blev eftermiddag, kväll, natt och så småningom trädde fram en ny dag. Vissa kom tidigare till jobbet än andra och det blev lite stund för att prata om livet. Det pratades inte om vinter och snö men det pratades om fina minnen och vackra minnen. Det pratades om att segla på blanka sjöar, kanaler, vikar och det pratades om att segla bakom Centralstationen i Stockholm. Jasså, kan man verkligen göra det? Javisst. En härlig stad Stockholm, en riktigt vacker stad på alla dessa öar och med sina vackra sund. Men Hävla och Tisnaren, skogsbevuxna öar och näs, spegelblanka vikar. Otroligt vackert. Solsken, vatten och grönska. Ovärderliga minnen från tidigare somrar, minnen som alltid kommer att finnas. Och så kommer det en ny sommar som ger nya minnen. Ja, det är en härlig skatt.

Jag åkte hem från jobbet och snön täckte landet. Men i mitt sinne var det fullt med sommar och grönska. Jag åkte i Skånes bokskogar, seglade i Stockholms skärgård och på Götakanal, passerade den vackra Insjön på väg mot Siljan, åkte genom Sunne och tänkte på Göran Tunström. Ja, du, så mycket jag har kvar att uppleva i detta makalösa land. Så kan jag åka färja ut i Djurgården i sol och sommarvärme, stå vid relingen och äta glass. Och det viktigaste av allt; att gå med barnbarnet längs promenadstigarna vid Fyrisån i Uppsala och lyssna på honum försöka forma sina första ord i livet.


På väg ut i Stockholms skärgård


I Stockholms skärgård


På Götakanal