Helgen som gick mot sitt slut och lite till
Jag hade bestämd mig för att byta kläder direkt vid hemkomsten och ta mig snabbt ut för att stapla eldningsved i bilen vilken jag skulle ta med till Stockholm på fredag. När jag kom hem tyckte jag ändå att jag skulle sätta mig en stund i ena fåtöljen i vardagsrummet. Så tyckte jag som jag skulle äta något så jag gjorde chokladdryck och med den åt jag knäckebröd med prästost. Men när det var gjort var jag inte färdig att gå ut så jag åt två torkade plommon för att förbättra något trodde jag. Lite senare åt jag två torkade fikon och satte mig ännu en gång i fåtöljen. Det var någon stans där som jag började bli missnöjd med mig själv. Jag lyckades inte ta för mig att göra något.
Det var inte förrän klockan var nästan sex som jag tog mig ut, fortfarande något missnöjd, och gjorde bagageutrymmet i bilen färdigt för att stapla in veden där. Arbetet med själva veden hade jag redan skjutit upp tills dagen efter. Efter det hämtade jag posten och när jag kom tillbaka med den låg min vinterjacka och kavaj fortfarande i oreda i ena fåtöljen i vardagsrummet. När jag hade ätit en hel tallrik ärtsoppa visste jag att det var dags för mig att bli vuxen. Jag gick in i sovrummet och såg på kaktusarna där.
Jag tänkte på Susannes ord i helgen två veckor tidigare när hon stod hos dessa två kaktusar och bad mig komma in dit. När jag kom dit sade hon med en mild stämma att kaktusar gillade att få vatten ibland och inte bara att jag skvätte några droppar över dem, hellre att jag lät vattnet rinna försiktigt på dem och pratade med dem under tiden. Så kunde jag av och till dessemellan prata med dem och då mådde dem bättre.
Har du gjort detta tidigare med de där kaktusarna frågade jag och hon sade att hon också hade gjort det på sitt första besök lite före jul. Jag tittade på blomknopparna som då hade precis börjat visa sig och jag tänkte det var därför som de var på gång att blomma igen nu. Så kom hon ännu en gång förra helgen och vattnade kaktusarna och troligen har hon också då pratat med dem även om jag inte märkte det. Det var länge sen en annan kvinna pratade med dessa kaktusar och sedan då har ingen pratat med dem. Jag har ofta varit på gång med att sätta dem i komposten.
Nu i tisdags satt jag där på sängkanten och betraktade dessa otroligt fint gjorda blommor som redan hade öppnad sig och ännu andra var nästan färdiga att göra det. I dessa funderingar var det svårt att vara missnöjd eller sura och jag vände mig mot kaktusen vid sidan om, kaktusen på den andra solbänken.
På bilden förbereder hon sig för att skriva PM uppgift som är en del av utbildning i hemsjukvård, utbildning som ofta är påfrestande för henne under samma tid och hon jobbar på heltid i hemtjänsten i Västerås. Ofta säger jag att det är en stor nådegåva att det finns folk som vill göra detta, så jag inte pratar om när det är gjort med värme i hjärtat.
När Susanne kom hem till en nittioettårig kvinna här en kväll tittade denna kvinna på ett program med Jerry Williams. Just när Susanne kom in dit sjöng Jerry en livlig rockmelodi från åren rund 1960. Mycket skulle det vara roligt att rocka nu sade nittioettåringen och vaggade sig i sin stol. Susanne lade ifrån sig sin vinterjacka och sen dansade de. Så kan också en vårdare i hemtjänst göra, att dansa med en gammal kvinna för att göra livet lättare för henne.
Mina kaktusar bara växer och växer och blommorna har ökat under tiden jag har skrivit denna blogg både på isländska och svenska, en nittioettåring har rockat i Västerås, bilen är redan fulladdat med ved och i dag skall jag göra några portioner gulaschsoppa. Sen blir det besök till kvinnan som fick nytt liv i mina kaktusar, besöka min dotter med familj i Stockholm och leverera veden till dem och en hel del annat skall det bli i helgen. När jag behöver förändra mitt mående till bättringsvägen är det småsakerna som fungerar bäst, i denna berättelse kaktusar. Livet är vanligen gott när jag vill göra det gott.
Susanne och jag
Det var lite efter midnatt den 27:e augusti 2013 som jag satt vid datorn hemma. Jag hade jobbat mycket och det var oreda på allt möjligt hemma hos mig. Jag höll på med att sätta papper i en pärm, det var tyst hemma, vemod i sinnet och tankarna svävade förbi. Det klingade i datorn och jag tittade på skärmen. Ett meddelande hade kommit.
"Hej Gudjon! Du är också vaken. Jag har jobbat kväll och har svårt att komma till ro." Så lät meddelandet jag hade fått och mellan orden såg jag samma vemod och jag kände inom mig. Detta meddelande kom från Susanne.
Vi träffades tidigare när hon jobbade som vikarie på Vårnäs, på kontoret, som chaufför, i köket och med vissa samtal med de inskrivna. Vi hade inte träffats sedan då, på sju år. Jag svarade hennes meddelande och vi delade några meningar denna kväll. Dagarna därpå läste jag några gånger hur vårt samtal började och jag var säker på att vi hade känt samma sak båda två; vemod och ensamhet. Sen försvann den ena veckan efter den andra till det förflutna, det blev månader och det kom ett nytt år med den nittonde februari. Klockan närmade sig midnatt. Det klingade i datorn.
"Hej Gudjon! Här är en nattuggla som har röjt i sin mors lägenhet. Jobbigt med allt detta. Hoppas du kommer ihåg mig från Vårnäs." Det var från Susanne igen. Hennes mamma hade lämnat sitt hem för gott och flyttat till ett hem för äldre och hon hade gjort i ordning i hennes lägenhet. Jo, jag kom ihåg hon frän Vårnäs.
På så sätt började det och meddelanden blev så småningom tätare och meningarna utvecklades sakta och så småningom till att vi började känna igen varandra på ett sätt vi inte hade gjort tidigare. Vår bekantskap som sen blev innerlig vänskap började inifrån. Susanne erbjöd mig plats i sitt hjärta och jag tackade ja till denna trygga plats som hon erbjöd försiktigt och av den värme som bara de bästa människorna rår över. Hon var mera mogen än jag när nya steg skulle tas men jag följde henne tät i spåren och hon tackade också ja till platsen i mitt hjärta. Först efter detta träffades vi och det var första gången på sju år.
Det var vid domkyrkan i Västerås som vi träffades och jag kände omedelbart när vi träffades att nu kände vi igen varandra på ett helt nytt sätt, inifrån, och att vår innerliga vänskap var byggd på fast mark men inte på sand. Det kändes mycket gott att träffas och allt verkade vara rätt. Det hade börjat rätt, utvecklats rätt och vår träff var varm och kändes helt rätt fortsättning av det som då redan hade utvecklats.
När jag skriver detta sitter vi Susanne och jag emot varandra vid matbordet hemma hos henne och känslorna svallar inom mig när jag skriver detta och tänker i genom det förflutna i livet. Vi är båda något markerade av livets händelser och det har utvecklat oss på så sätt att vi har haft lättare att mötas.
Besök til Västmannaöarna
Jag åkte från mitt hem i Kräcklingesocken i Örebrolän en vårmorgon när vädret bad om att jag inte skulle lämna det. Det var en vårmorgon när flera vitsippor på skogsbotten log mot solen än någon dag tidigare denna vår. Men jag åkte ändå. Min ena dotter, hon som bor i Stockholm med sin Pétur och Hannes Guðjón, skulle värna om mitt hem vid skogsbrynet och resmål mitt denna dag var till den andra dottern, Valgerður som bor på Västmannaöarna tillsammans med sin Jónatan, och döttrarna Erla och Guðdís. Sonen Kristinn har flugit hemifrån för ett antal år sedan till sin käraste norska på Osteröy i Bergen trakten. Visserligen vare det enklare att träffas om alla bodde inom en mindre radie men det vare kanske inte så perfekt för mänsklighetens utveckling om vi endast samlades rund varandra.
Efter en tre timmars flygresa från skogarnas land kom jag till Keflavik -utan skogar. Vårdagen följde inte med på denna resa och det blev uppenbart att resan till Västmannaöarna inte skulle bli av denna dag. Atlantshavsvågorna som skulle kunna komma rakt och ohindrat hela vegen från sydpolsisarna slog kraftigt mot sydkusten och gungade färjan som seglar mellan Västmannaöarna och fastlandet så kraftigt att det var nonsens att spekulera om en resa dit. Jag övernattade i Reykjavik hos min äldsta bror och min svägerska och dagen därpå åkte vi till bussen som skulle frakta mig till färjan. Då var det så skarpa hagelbyar att till och med pensionären jag som kom från landet i öster fick luta mig på riktigt mot stormen och med hjälp av en lagom tung resväska lyckades jag hålla mig kvar på marken. Sen började resan österut mot sydkusten.
Ni fantastiska människor
Jag tror det var vid halvnio tiden i morse eller kanske lite senare som jag satt vid matbordet och åt min hvregrynsgröt. Lite till höger om mig stod datorn på bordet och jag hörde klicka med otroligt korta mellanrum när ni Svenskar skickade grattis hälsningarna till mig. Det var riktigt vänligt måste jag säga. När jag hade ätit min gröt blev det kaffe och lite mums med. Det var i alla fall min födelsedag och en söndag också. Så började jag läsa hälsningarna. Då var klockan kanske halv åtta på Island och hälsningar därifrån kom senare.
Hur viktigt var detta egentligen? Ja, viktigt var det kanske inte men det var riktigt skönt. Jag försvann i tankarna upp till Svartnäs i Dalarna 1994. Jag satt i matsalen på behandlingshemmet Saga Svartnäs med anteckningsblock, penna och min gula ordlista. Jag var islänningen som nyligen hade kommit dit och kunde inte ett dugg i svenska. En vithårig äldre man gick förbi med sin kaffekopp och jag tittade upp, hälsade och försökte få kontakt. Han började nästa springa. Jag förstod det. Själv hade jag tyckt det obehagligt att behöva prata med en man som inte gick att prata med. Detta var inte frågan om någon ovilja från hans sida, han blev bara osäker och jag förstod det. Då lade jag ännu mera vikt vid ordlistan och anteckningsblocken.
Saken är nämligen att jag kände det redan från början att jag var varmt välkommen till Sverige. Jag kan tänka i dag; stackars människorna som jag jobbade med däruppe, patienter som inte mådde något vidare och jag var deras kontaktman. Jag har visserligen hört att jag var svår att förstå. Men något nyligen frågade jag en kvinna som var i behandling däruppe under mina första månader. Jag frågade henne hur det gick att förstå mig och hon svarade att hon inte kom ihåg det men hon sade att hon hade gillat mig. Det kändes gott att höra.
En gång när jag hade föreläsning kom läkaren i dörren och ropade på en kvinna som han behövde ha samtal med. Nej, jag kommer inte nu, sade hon, jag lyssnar på en intressant föreläsning. Detta kommer jag ihåg som det hade hänt i går. Det var riktigt uppmuntrande.
En man som skulle skrivas in där 1994 kommer ihåg mig. Jag är bekant med denna man i dag. Han förstod mig inte säger han och han åkte iväg mot tätare bebyggelser och nya äventyr. Hur skulle han kunna vara i behandling där han inte förstod sin blivande kontaktman. Han säger också att han behövde några smällar till för att bli beredd på att böja på nacken. De nya äventyren blev besvärliga konsekvenser, blev de sista smällarna. Vi skrattar båda åt detta i dag, när han kom in i de djupa Dalaskogarna och träffade den här förskräckliga Islänningen.
Jag har haft många turer i Sverige men få oturer. En morgon i Örebro när jag skulle äta frukost tänkte jag också titta efter något i min plånbok. Den var inte i min ficka! Då kom jag på det att jag hade lagt den i passagerarstolen i bilen och glömt den där. Men inte bara det. Jag visste att jag också hade glömt att låsa bilen och på grund av min lättja stod den ute. Jag gick ut i sakta mak och lät som detta var världens lugnaste och bästa morgon jag hade upplevt, men jag kan lova att jag var inte så väldigt harmonisk inombords. Helt rätt, bilen var olåst och plånboken låg i passagerarstolen och verkade må jätte bra.
För många år sedan försvann min cykel. Den fanns inte och efter flera veckors sökande fick jag 1000 kronor från försäkringen. Cirka två år senare ringde en man från norra Örebro och berättade att på hans tomt låg det plötsligt en cykel med mitt personnummer på. Jag fick tillbaka min cykel men lite mer sliten än tidigare. Jag hade redan fått ersättning för det.
Jag har träffat många underbara människor i Sverige. Många av dessa underbara människor har skickat en grattis hälsning till mig i dag, sjuttiotvååringen. Jag känner mig inte som sjuttiotvååring och förstår det knappt och minst av allt när så många har visat att de kommer ihåg mig och vill mig så väl. Jag blir jätte glad. Tack ni alla för denna vänskap. Ni är alla en liten pusselbit i min personlighet för att alla vi träffar i livet påverkar oss på något sätt. Ofta litet men ändå. Ha det så gott framöver.
Aha, skall jag komma igång igen
Jag har inte skött min svenska blogg på mycket länge och jag har inte varit så nöjd med det. Jag känner hur min svenska försvagas, speciellt det skrivna språket, när jag inte gör det. Nu är jag mera och mera ensam hemma och pratar mindre svenska och skriver än jag gjorde när jag jobbade för fullt. Jag får verkligen vara på min vakt för att inte min svenska försvinner. Jag har inte råd med det. Ett utmärkt forum för att underhålla och berika språkkunskapen är att skriva. Jag känner starkt att jag har tidigare skrivit just dessa ord i ett tidigare blogg och nu skriver jag det av samma anledning och förr; för att utmana mig själv att göra något.
Jag håller på med olika arbeten här hemma. I går blev det en etapp när jag gjorde färdigt markarbete bakom huset, markarbete som jag skulle ha hunnit med två till fyra veckor tidigare men jag hann inte ändå. Jag hoppas bara att det blir tillräckligt varmt de närmaste veckorna så gräsfröet kan spira och växa lite. I dag blir det lite mellanläge men i morgon börjar jag med ett arbete som jag kallar för det sista större arbetet som jag behöver utföra för att göra fastigheten färdig. Efter det blir det många arbeten kvar men de är både mindre och mer skonsamma för mig att jobba med.
Varifrån kommer jag?
Tack för alla åren
Minnespunktar från 1995
Det nya landet för andra gången
Följande skrev jag och publicerade i januari förra året och jag publicerar det igen, av samma orsak och då, lite förändrad och anpassad till det nya året.
Nu i januari är det för mig två riktigt viktiga dagar att minnas. Den första av dessa två dagar är den 17 januari och den andre är den 25 januari. Jag har bestämt mig för att dela med mig av dessa minnen och erfarenheter förknippade med dessa dagar och jag börjar med den 17 januari.
Den 17 januari 2012 var 21 år sedan Kuwaitkriget började, samma dag började vulkanutbrott i vulkanen Hekla i Island och min svärmor fyllde 82 år. Det var också denna dag som jag vaknade på Hotell Saga i Reykjavik och tog mig en återställare men jag var där på en arbetsresa från min kommun som är belägen på det isländska norrlandet. Runt två timmar senare brast det sista som fanns kvar av mitt livs grundpelare, bägaren var full och det började rinna över. Med gråten i halsen ringde jag till ett känt behandlingshem jag ofta hade tänkt på genom många år och berättade för en främmande människa att jag inte orkade mer. Lättnaden var obeskrivlig.
Denna dag fick jag besök på hotellet av min yngsta dotter och hennes väninna. De kom för att visa sympati och medglädje i mitt beslut som verkligen var aktuellt och hade varit länge. Det lindrade skammen som är inrotad i alkoholistens liv och deras besök var också avgörande för att det bekräftade att jag var att göra det enda rätta. Även om jag var säker på det själv, behövde jag bli ännu säkrare. En eller två dagar senare åkte jag till Västmannaöarna där jag fick bo hos min äldsta dotter och hennes familj tills jag fick komma till behandlingshemmet. Jag vågade inte ta mig hem på grund av att jag var alldeles för rädd för en sak. Om jag skulle nyktra till och börja jobba skulle jag ta till baka mitt livs viktigaste beslut. Det fick bara inte hända. På Västmannaöarna satt jag gärna vid fönstret mot norr på dagarna när jag var ensam hemma, såg på eldarna i Hekla och funderade över mitt livs öde.
Nu kommer jag till det andra datumet som är den 25 januari. Då åkte jag rädd och ledsen med ett litet flygplan från Västmannaöarna till Reykjavik. Sen raka vägen från flygplatsen till behandlingshemmet tillsammans med en AA man från Reykjavik och min yngsta dotter som ville se farsan ta sig hela vägen till hemmet. Min behandling började på ett stort avgiftningssjukhus i Reykjavik med ungefär 60 inskrivna patienter i pyjamas och morgonrock. Vi väntade ett tag i en stor entré tills en sjuksköterska kom och tog hand om mig. Jag var tankfull, rädd och mycket ledsen. Sorlet hördes fram i entrén från de inskrivna. Jag tittade mycket på en tröskel jag visste jag skulle snart gå över och tänkte: När jag stiger över denna tröskel går jag över gränsen till det nya landet jag har längtat till så mycket, mycket och länge.
När jag skrev detta för ett år sedan låg på mitt nattduksbord en svensk bok, Hjärtats nycklar, av Martin Lönnebo före detta präst och biskop. Bokmärket jag använde i denna bok är ett kort av mig tagit några år innan jag gick över tröskeln mot det nya landet. Flesta kvällar jag läste i denna bok såg jag också på kortet och jag blev högst förvånad och tänkte: Var befinner han sig denna man, vad döljer sig bakom detta tagna, sorgsna ansikte och dessa livlösa ögon? Detta kort var tagit under åren jag på många svåra stunder tröstade mig med en enda sak; att solen skulle sannerligen komma upp i morgon också hur som allt skulle gå till i dag, och jag skulle överleva för att vara med om det.
Vistelsen i behandlingen under fem och en halv veckas tid var en stor sorgeperiod. Vem blir inte sorgsen som anammar det strax efter medelåldern att ha misslyckas leva livet han fick till en gåva, och att inte heller ha lyckats utnyttja de talanger som följde med i gåvan? Det nya landet visade sig vara ett gott land -ett nytt liv. Det tar tid för en medelålders människa att bli vuxen i detta sammanhang, men jag har lyckats i alla fall att bli vuxnare. Från avsats till avsats, från bergskam till bergskam fortsatte jag mot målet och utsikten blev vidare för varje förhöjning jag hade bakom mig. Resan pågår fortfarande och jag hoppas att jag lyckas fortsätta min resa till mitt livs sista dag. När jag rastar på resan och ser tillbaka över den gångna leden är utsikten vacker och klar. Mannen på bilden på bokmärket har fått ett nytt utseende och han får aldrig, aldrig börja träda spåren tillbaka.
På många sommarmorgnar när solen kommer upp silar den vackert genom lövverket mot öster utanför fönstret jag har framför mig där jag nu sitter i detta ögonblick och skriver. Nu har jag vinterkvällen utanför fönsterrutan. Jag har slutat hämta tröst i det att soluppgången kommer att äga rum i morgon också, hur som allt nog blir. Däremot kan jag beundra sommarmorgonens skönhet och njuta av att finnas och jag kan förnimma i vintermörkret att ljuset finns där trots allt. Till och med, även om jag är 69 år gammal, kan jag många kvällar önska mig att natten går snabbt för att det blir så roligt i morgon. På så sätt kan jag se ljuset i mörkret och då är mörkret inte alls svart. Det nya landet är ljusets land.
Framme i vardagsrummet sitter kvinnan som har följt mig i 50 år. Å ena sidan syr hon i en duk och å andra sidan tittar hon på skidåkning i TV. Hösten 1993 blev jag uppringd av en man som visste att jag sökte jobb och han gick rakt på sak och frågade: Gudjon, kan du tänka dig att flytta till Sverige och jobba där. Jag blev väldigt överraskad men jag tänkte inte "nej". Jag såg som hastigast på min fru och sade att mannen hade frågat om vi ville flytta till Sverige för att jobba. Jag såg på hennes reaktion att hon inte heller sade "nej". Det var inte så vanligt att ett sånt erbjudande bara föll från klar himmel, och för folk som var på väg att fylla femtitvå som vi var då, var det ännu mera ovanligt. Det var helt säkert att vi aldrig oftare skulle få ett sånt erbjudande. Det var otänkbart att säga nej till detta.
Det nya landet kom i en tvåfaldig mening, i bildspråket och i verkligheten. Vi befinner oss i ett nytt land som är den största oförväntade sidovinsten av att ha gett upp inför övermakten för tjugoett år sedan, våga att ta ett viktigt beslut och att sätta det i handling. Den 17 januari var beslutet tagit och den 25 januari var det satt i handling. För mig är januari alltid en månad att tänka tillbaka och se över de gångna åren i det nya landet. Tack till det nya landet att ha öppnat famnen mot oss och tack alla ni som har taget emot oss med omtanke och värme.
Gud
giv mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
Norrsken
Kanske var det en väldig solstorm då också, jag vet inte, men ett tag avbröts vår lek ofta på stjärnklara kvällar. Då lade vi oss i ryggläge och tittade i förundran uppemot väldiga norrsken som bokstavligen rusade runt på himlavalvet. Alla var vi vana vid norrsken men den här gången var det något långt över det vanliga. Ibland verkade denna himlens föreställning komma neråt mot oss i väldig hastighet men fjärmade sig lika hastigt som den hade kommit och dansade i böljande rörelser, drogs i hop i färgrika knutar och bredde sen ur sig över allt i en lysande dans. Gatubelysningen satte sig inte i vägen för föreställningen och det var som det blev en märklig kontakt med det mäktiga oförståeliga däruppe. Vi blev lyriska i våra skildringar över det vi såg. Det var då.
Detta är Kirkjubæjarklaustur och fotografen heter Mats Wibe Lund, en norsk man bosatt i Island sen många år tillbaka. Det var där nere vi skolbarnen lekte, lekte och lekte och fick uppleva föreställningen från ovan. Så mäktig var denna föreställning att jag tycker jag komma så väl i håg det att det lika väl skulle ha hänt förra veckan. Att skriva lockar fram klara minnen. Om dessa minnen är helt korrekta är en annan sak, men som ett minne ser ut i dag er min upplevelse av det just nu. I bakgrunden är Islands högsta berg, Öræfajökull. Mitt barndomshem ligger nära de blå berget som är närmast glaciären till vänster på bilden.
Igen till nutiden och verkligheten. En kvinna heter Kristín Jónsdóttir och bor på västra Island. Hon är täkniskt utbildad och är VD för ett företag som har med maskiner att göra. Men hon verkar också verkligan ha öga för det som naturen bjuder på, dansande norrsken. Se bilden nedan.
Denna bild tog Kristín i förregår i en dal som heter Skorradalur och är belegen på västra Island. Jag kan tänka mig att norrskenen har dansat på riktigt när hon tog denna bild. Och att ha fångat spegelbilden i vattnet gör bilden ännu mera unik. Vilken bild. Jag är inte bekant med Kristín men jag kunne inte tänka mig att bara stjäla en ny och så fantastisk bild och använda i min blogg utan att få hennes tillåtelse. Mats Wibe Lund säger däremot på sin hemsida att om man använder bilder från honom skall man prata om vem fotografen är. Þakka þér fyrir myndina Kristín.
Det var lite av varje men mäst om norrsken. Kanske får vi se riktiga norrsken här i Sverige också de närmaste dagarna. Dock gav meteorologen inga löften om det i sin prognos nu i kväll. Vi får se. Jag tänker sova gott i natt och finsnickra utvilad i morgon, spackla också och förmodligen slipa och måla lite. Sen blir det kväll igen med ett möte här i trakten där man inte pratar om undret norrsken, hellre om ett annat under -att leva livet med mening och kvalité. Så kan en pensionär göra också.
Kommer någon i håg detta
Ja, visst är det vackert med en nordisk vinter som har tillhört detta land i tusentals år. Men, hur ofta har jag inte tänkt hur behagligt det är med denna varma vinter vi nu har? Trots det vimlar det i tankarna om det verkligen är okej. Får vi inte riktigt frost i backen blir det kanske obalans i insektslivet, mössen förökar sig i överflöde och naturen i helhet blir vilsen. Vad med växthuseffekten? Och vad med våra barnbarns framtid? Kan jag bara sitta här, skriva något riktigt intellektuellt och tänka som så att någon annan tar hand om det?
Varje morgon i 20 år, elva månader och två veckor har jag bett om vägledning genom dagen så jag inte börjar dricka igen. Och vilket är resultatet? Ju, jag har aldrig under denna tid haft den minsta tanke på att dricka. Just nu, när jag håller på med att skriva detta, kom jag på och bestämde mig för att utöka bönen och fråga; vad skall jag göra för att värna om naturens och livets framtid?
Det var stort! Jag skrev första stycket av denna blogg i morse och inte hade jag en aning om att andra och tredje stycken skulle se ut som de nu gör. Faktiskt hade jag inte aning om vad jag över huvud tagit skulle skriva mera än det som står i första stycket. När jag nu satte mig vid datorn klockan drygt tio var det som jag hade skruvat från en kran och orden rann fram lika lätt och vattnet från kranen när jag borstade tänderna lite tidigare. Märkligt.
Och så sjöng han aaaaaa aaaaaa
Här om dagen stod jag i Mariebergs köpcentrum vid stora ingången mot söder, mot Forema, IKEA, K-rauta och flera storaffärer. Min fru var i livmedelsaffären att göra inköp för hemmet. Eftermiddagssolen lyste upp skogen mot väster på andra sidan av motorvägen, också tallskogsdungen mot söder mellan Forema och och affärerna längst söderut. Jag väntade två vänner som skulle komma på en äldre Mitsubitsi. De var tillhörande en gemenskap som träffas varje onsdagskväll i Fjugesta för att dela med sig av sina erfarenheter, förhoppningar och sin styrka och med detta gör vi våra liv meningsfulla.
Bilar kom och åkte, folk gick av och an på parkeringen och till och från huset. Vissa verkade bekanta och hälsade på varandra, vissa gick hand i hand, vissa var glada och verkade ha något att berätta. Livet brusade och jag betraktade det. Plötsligt hände detta: "Jag står här, just här, och deltar i detta brusande liv." Jag som ofta kallar Marieberg för Mammons högkvarter i Örebro kände som jag var fångad i något mycket mäktigt på detta ställe just detta ögonblick.
Jag landade på Arlanda med ett plan från Icelandair den 9 februari 1994. Jag var djupt sjunken i mina tankar om vad jag höll på med. Att vara att komma till ett främmande land för att jobba, 51 år gammal, och kunde nästan inte ett enda ord i språket. Så såg jag de blå ljusen i landningsbanan och tyckte som de var spridda oregelbundet hit och dit men ändå visste jag att så var det inte fallet. Lite innan planet kom till terminalen tänkte jag: Har jag verkligen blivit galen, vad i hela världen håller jag på med? Där jag nu sitter i detta samma land och skriver dessa rader tycker jag inte som jag var galen på Arlanda i februari 1994
Vi firade jul hos vår dotter med familj i Uppsala 2009. Jag höll på med små reparation dagen före juleafton och gick i en rask takt till Clas Ohlson för att köpa lite grejer. Det var kalt och på vägen tillbaka gick jag ganska fort för att jag tyckte jag hade en aning bråttom med det jag höll på med. Det var mycket folk i rörelse och framför mig gick två yngre kvinnor och jag tog mig tätt intill ett stort butiksfönster för att komma förbi dem. Plötsligt hade jag en stor lerkruka rakt framför mig så jag kunde inte undvika att knuffa till den ena kvinnan. När jag kom förbi tittade jag tillbaka och sade förlåt. Då log kvinnan jag hade knuffat till fantastiskt fint när hon sade okej och hennes bruna ögon var otroligt vackra. Då kände jag mig endast 35 år gammal.
Lite senare fortsatte jag med mina reparationer på ett bord där hemma och vid bordet satt min fru med barnbarnet Hannes Gudjon på sitt knä, då endast två och en halv månader gammal. Hon sjöng isländska julvisor för barnet och de gungade lite fram och tillbaka i takt vid melodin och de tittade på varandra. Så började pojken också sjunga. Han sjöng alldeles entonigt aaaaaaa aaaaaaa aaaaaaa, men det var en mycket, mycket vackert sjungit ändå. Detta både lät och såg så otroligt avkopplad och harmoniskt ut att det var en stor upplevelse att få vara med om det. Jag försökte göra mitt arbete så ljudlöst som möjligt. En otroligt lång tid och utan avbrott sjöng de och jag måste säga att detta var ett av de allra bästa minnen från julen 2009.
Det var i augusti 1948. Då hade min mamma haft en stor mage som gjorde mig lite förvånad och jag tycker jag minns att jag klappade på magen och pratade om att hon var fet. Inte kommer jag i håg om jag fick någon förklaring för denna stora mage men mycket är möjligt att jag fick det ändå. Så kom en kvinna som kallades barnmorska och det kom också en läkare. Så skickades min äldre bror med mig och en annan yngre bror ut att fördriva tiden i en liten backe nära gården. En bra lång stund har vi troligen varit där, men när vi kom tillbaka hade vi fått en liten syster, Frida, som var sjunde barnet i familjen och också det sista. Ja, det hände märkliga saker på den isländska landsbygden förr i tiden.
Där jättarna bor
Från den 26 mars till 14 april var vi i Island jag och min fru. Jag skrev två gånger i min svenska blogg under denna resa och tänkte göra det för tredje gången också men det blev inte av. Dock hade jag sparat bilder för detta och jag tycker jag inte kan låta bli att använda bilderna för sitt syfte, även om det är lite sent. Alltid när jag kommer till Västmannaöarna går jag på vulkanen Eldfell. Det tillhör inga dåd att klättra upp till toppen på detta berg för att det är endast 131 meter upp dit. Men det är oförnekligen speciellt att komma upp dit, fundera över de naturkrafter som bildade berget, titta över ett landskap som bildades för några få årtionden och inte sist på grund av att berget är varmt så gott som upp till ytan.
Men promenaden var speciell trots den låga höjden. Det nämligen var tät dimma denna dag, sikten kanske 20 till 40 meter, och jag tänkte som så att det fanns inget löfte om ett bättre tillfälle innan vi skulle lämna öarna igen. Jag hade också gott upp dit i dimma en gång tidigare. Dimman gjorde denna resa annorlunda och det var som någon ny hämlighet fanns efter vart enda steg jag tog. Det är viktigt att släppa inspirationen fri och njuta av så mycket som möjligt. Men nu pratar bilderna.
Detta är på toppen och det är mina promenadstavar som står vid kinden på en jätte som verkar bo där uppe. Ögonbryn och näsa märks väl strax till vänster om stavarna. Rakt emot den stora näsan ser vi ett mindre huvud och bakom detta huvud verkar ett djur sticka näsan mot dimman och troligen känna efter lukten av mig.
Här är endast några meter kvar upp till toppen
Som på första bilden är detta på toppen också. Här går att se näsor hit och dit och förmodligen dansar jättarna på denna bild.
Man skall ta sig försiktigt fram för att krönan är inte bred och om man faller om kull kan man falla långt ner i dimman.
Här kan var och en använda sin inspiration.
Jag tyckte jag såg ett svinhuvud också, näsan längst till höger och örat visar upp mot dimman. En drake tittar mot dimman bakom svinhuvudet.
På telefonen kan man se att denna grop jag grävde med handen inte är djup. Men -dock var det ljummigt under telefonen. Senare fick jag veta att om jag hade grävt endast lite djupare hade det blivit riktigt varmt.
Nära toppen finns det lite forskarinstrument och grejer. Detta namn fick mig att fundera lite. Eyglo är ett isländskt kvinnonamn. Hette en forskare Eyglo som jobbade där uppe efter utbrottet -eller var en forskare förälskat i en Eyglo kanske? Svara du som vet. Dessa bilder är inte så intressant om man inte släpper loss inspirationen.
Det finns mycket att se i Island.
Det mäst omöjliga av allt
Jag kommer mycket väl i håg när jag med gåshud på armarna lyssnade på radio och såg på TV de bilder man kunde visa angående denna enastående händelse. Så gjorde de flesta av mina landsmän och kvinnor det bäst jag vet. Men nu är jag på Västmannaöarna, Hemmaö, och min andra dag här kom jag på min promenad fram till ett minnesmärke om denna händelse och om man stannar där och tar sig tid att läsa texten och tänker efter, då går man inte oberörd därifrån.
Varför står ett badkar där på bilden som tillhör detta minnesmärke? Dess roll var att vattna törstiga husdjur man betade på ön men så kom en man fram dit som hade ett stort behov av att släcka sin törst. Men nu tänker jag berätta vad texten över badkaret har att säga.
Söndagen den 11 mars 1984 klockan 21,40 förlyste en 75 brottotonn fiskebåt när båtens fiskeredskap fastnade och båten gick ögonblickligen runt. Då var båten 5,7 km sydöst från Hemmaö, en av Västmannaöarna och närmaste hamn. Besättningen sammanstod av fem män. Två av dem omkom direkt när båten gick runt men tre lyckades ta sig upp på skrovet. En av dem försökte dyka under båten och få loss livbåten men lyckades inte. En av männen på skrovet var styrmannen Gudlaugur.
På skrovet bad männen och uppmuntrade varandra men när båten sjönk försökte de simma i land, 5,7 kilometer i vintermörker. Snabbt skildes de åt och tappade av varandra. Styrmannen Gudlaugur, då 23 år gammal, höll ut, bestämd att försöka fram i det sista att ta sig i land. Något frost var denna natt och havsvärmen var +6 grader och ganska stora uthavsvågor. En fågel som kallas för sjömannens bästa vän följde med honom hela vägen. Gudlaugur bad honom flyga i land och berätta om sin nöd. En stjärna som lyste denna natt, Gudlaugur till uppmuntran, försvann aldrig av himlavalvet även om det var målnigt.
Man tror att Gudlaugur simmade i sex timmar som är en stor hjältedåd i kalt havsvatten och nattmörker. På vägen navigerade han utifrån öar han kände till, också utifrån ett ljus som lyste på den nya lavan på Hemmaö. Han tog land på den nya lavan i sitt andra försök efter att ha flyttat sig en bit längs stranden, men bränningarna gjorde nästan omöjligt för honom att ta land. Han klättrade upp en brant klippa och sen gick han barfota längs den nya, grova lavan, över stenar och grus, mest i uppförsbackar. När han kom till badkaret vi ser på bilden bröt han med bara händer is av vattnet som var i badkaret och drack.
Till första huset som Gudlaugur kom fram till är tre km från stranden. Där knackade han på dörren klockan sju på morgonen den 12 mars, nie timmar efter att båten sjönk. Han flyttades omedelbart på sjukhus där han opererades på grund av stora skador han hade fått på båda fötter.
Skäppare och styrmenn på Västmannaöarna gjorde detta minnesmärke till minne av männen som omkom och för att tacka helhjärtat för att Gudlaugur fick leva.
När detta ägde rum höll den isländska fiskeflottan på med att installera gräjer som automatiskt tog loss livbåten vid olyckor. Dessa gräjer för den förlysta båten hade kommit till Västmannaöarna när olyckan ägde rum och man väntade installeringen. Troligen hade alla överlevt om installeringen hade gjorts före denna ödersdigra kväll.
Här ser vi två av Västmannaöarna och kanske var det dessa öar som hjälpte Gudlaugur att hitta vägen till livet. Denna bild tog jag nära minnesmärket men också nära stället där Gudlaugur tog land.
Detta är så osannolikt att många kanske tänker som så att detta endast är en legend men vi skall titta på nästa bild.
Detta är Gudlaugur och jag har tagit bilden från en fotograf som heter Sigurgeir och är känd för sina bilder från Västmannaöarna sen mycket många år tillbaka. Inte vet jag hur gammal Gudlaugur är på denna bild.
Här stänger jag så cirkeln. Denna bild tog jag från en tidning och den är från 2007. Här är Gudlaugur igen. Pojken som står så stolt vid sin morfars sida hade inte haft Gudlaugur för sin morfar om han inte hade hållit ut. En riktigt vacker bild, speciellt om tänker hela sammanhanget. Nu gör man en spelfilm om denna märkliga händelse.
Till slut: här följer en länk som också bekräftar att det sagda är sant. Jag har inte läst innehållet men när jag har publicerat denna blogg skall jag göra det och se hur nära berättelserna är varandra.
http://www.islandsbloggen.com/2008/06/tre-sanna-historier.html
Ett annorlunda land
Vi bor i trakterna mellan Örebro och Fjugesta med den 20 meter höga skogen nästan en halv cirkel runt huset från norr, gennom öster till söder. Mot väster har vi däremot utsikt mot de skogsbevuxna Kilsbergen på ungefär en och en halv mils avstånd. På sträckan dit ser man över vallar, åkermark och större och mindre skogsdungar. Det vill säga, att på sommaren är det enbart grönska som omger oss men under vintertiden har vi de gröna barrskogarna i överlag på de skogsbevuxna områden. Huset står högst uppe på en kröna men närmast mot den fina utsiktsriktningen har vi en nerförsbacke som gör utsikten mer vidsträckt och makalöst vacker. Vacker, vilket som helst det är en vacker sommardag eller en aldeles vit vinterdag med frostrim som klär lövträden i en underbar kristallslöja. Jag vet att jag inte behöver skildra detta för er svenskar för att detta är endast ett exempel på så många tusentals likadana vyar som landet är rikt av.
Den 16 mars åkte jag och min fru till Island och etapperna var Stockholm - Arlanda - Keflavik - Reykjavik. Sen blev det Västmannaöarna där vår ena dotter bor med sin familj, en man och två tonårsdöttrar. Deras tredje barn, en vuxen kille, bor i Bergen. Just nu är vi på Västmannaöarna där den lilla staden är belägen på Hemmaö (Heimaey), och vi kan billigt säga att det är ett annorlunda land.
På denna bild ser vi ett exempel på hur största delen av landskapet ser ut från Keflavik till stor Reykjavik området, också från Reykjavik till ett fiskesamhälle ungefär 5 mil öster om Reykjavik där färjan till Västmannaöarna har sin station på fastlandet. Vi kan uppmerksamma detta samhälle, Thorlakshamn (Þorlákshöfn), mitt i bilden ute vid horisonten.
Thorlakshamn står på en sandstrand och det är sand mot väster och mot öster och in till landet är det sand. Mot öster är det sandstrand cirka 35 mil kan jag tänka mig. Därför är hamnen gjord av otrolig mängd av stora stenblock som man har fraktat från något berg i nära trakter. Trots en god vilja lyckades jag inte hitta något ställe där jag kunde fotografiera denna hamn på riktigt, men varje gång jag kommer dit blir jag lika förvånad över storleken på hamnen och de gigantiska stenmurarna som bildar den.
På bilden ser vi nästan mot öster. Där mitt på sandarna där sträckan är kortast till Västmannaöarna har man byggt en ny hamn för färjan dit, gjord av ännu mer otrolig mängd stora stenblock som man har hämtat till trakter nära Eyjafjallajökull. Innan denna hamn blev färdig kom det stora utbrottet i Eyjafjallajökull, och om det handlar om utbrottet eller något annat, har den oändliga mängden sand som finns på och vid den isländska sydkusten vållad stora problem så den nya hamnen har inte varit i drift nu i flera veckor. Men nu skall vi till Västmannaöarna.
Vår dotter med familj bor i ett hus man byggde efter utbrottet på Hemmaö 1973, men då eldades upp eller grävdes i lava och aska drygt 400 hus och 400 hus till skadades mer eller mindre. Dotterns hus står högst uppe i denna lilla stad och från matbordet har de denna otroliga utsikt mot norr, mot hamnen, och mellan de två bergen vi ser på bilden ser man mot fastlandet och in till de isländska höglandet om sikten är god. Längst till höger kan man se lite av lavan som rann från utbrottet.
Här ser vi mot norrost från dotterns köksfönster, över tjock lava och väldiga högar av aska som kom från utbrottet 1973. Flästa husen på bilden är byggda efter utbrottet. Längst till höger över husen mitt i bilden ser vi en sänka eller fåra där man har grävt ut några hus som fördes under aska för nästan 40 år sedan. Längst borta ser vi Eyjafjallajökull som gjorde sig så känd i höstas. Vi kan säga att denna bild är rik av mycket som påminner om krafterna i jordens inre när den får lust att spela på sin väldiga trumpet. Vi har träffat en svensk man som i ung ålder jobbade i månader med att skopa aska från hustak på Hemmaö 
På denna bild står vi på parkeringen hemma hos dottern och det låga berget vi ser mot öster är Eldfell, vulkanen som bildades i utbrottet 1973. Tidigt en morgon i januari 1973 ringde min svärmor och jag svarade i telefonen. Hon var merkbart spänd och sa att jag skulle setta på radion omedelbart för att Västmannaöarna hade rämnat i två delar. En aning var det överdrivet men något helt otroligt hade ägt rum; en ny vulkan hade öppnat sig i utkanten av ett samhälle med 5000 invånare. Nu gästar jag och min fru detta samhälle och parkeringen vi ser på bilden är byggd på ett tjockt lager vulkanaska.
Här ser vi mot sydost över samma parkering och där ser vi Helgafell, en vulkan som hade ett utbrott för 5000 år sedan. Här handlar det mycket om vulkaner och utbrott.
För några år sedan började man gräva i askan från utbrottet 1973 för att hitta några hus. Där kan man gå in i en grävd sänka eller fåra och detta är första huset man kommer fram till när man går in dit. En gång värnade detta hus om människor, skyddade dem i stormar från Atlanten, i regn och snö eller när kalla vintrar härjade. Men sen föll de för övermakten som överaskande kom från jordens inre och obarmhärtigt rullade över allt som fanns i vägen. Tidigare ägare till detta hus är granne till vår dotters familj och bor i andra huset härifrån. Jag kan tänka mig att det har varit en mycket märklig upplevelse att se sitt gamla hus komma undan den djupa askan efter en djup sömn i nästan 40 år.
Här ser man två hus till längre in i fåran. Tidigare brann där sterinljus till jul men nu vilar där mörker där köksbänken stod, matbord, sängar och barnens leksaker. Det är en viss upplevelse att betrakta detta om man ser tillbaka i tiden och tänker på att detta var bostäder för familjer. I går besökte jag och min fru detta ställe och hade med hunden Salka. Hon blev otroligt spänd när vi närmade oss husen och nusade intensivt. Jag tänkte om hon verkligen anade vad tidigare hade ägt rum innan dessa väggar.
I går och i dag har jag tagit några promenader, gått fort och och i uppförsbackar. Jag har dragit många kubikmeter ren uthvasluft djupt ner i lungorna och anammat mycket syre. Jag har varit dålig med att promenera ganska länge och jag känner nu som livet brusar i kroppen på ett härligt sätt.
Jag har förberätt ett annat blogg och det handlar om hur det omöjliga av det mest osannolika kan ändå hända. Kanske kan jag publisera det i morgon -om inte, då i övermorgon. Den 14 april kommer vi tillbaka till skogarna i Kräcklingesocken från ett annorlunda land.
Högst aktuell rapport från ett husbyggande
Det har hänt mycket sedan i november, inte bara med arbetet, men det är nya beslut som vi har tagit och sanningen är att snart har vi en mindre villa av väl modernt kvalité färdigt byggd. Det fanns inte i våra tankar när vi bestämde oss i september 1993 att flytta preliminärt till Sverige för att jobba, bekanta oss med detta land och dess invånare och lära oss något nytt i livet, att vi skulle fastna här, börja älska landet och bli ägare till en villa på den svenska landsbygden. Detta var helt otänkbart men är i dag fakta. Därför skulle jag kunna skriva en hel del om vårt byggande, tankarna bakom nya beslut och känslan av att det är just som det är i dag.
Nu är det en sen kväll så det blir inte av just nu men vad händer senare vet inte jag och vem skall veta det om inte jag själv. Men jag tog kort av min granne, snickaren, har jag sagt, och då skall den ut på min bloggsida.
Han är bara lite, lite yngre än jag denna man men helt otroligt vad han hinner med. Han är riktigt duktig och plyvoodfliken han testar på bilden passade exakt. När man har gjort med en gammal vägg som bilden visar, förstärkt väggen och tilläggsisolerat med 70 mm på insidan, ny plywood och gips och byt gamla panelen ut mot en ny på utsidan, ja, då är väggen som ny eller hur?
Så såg det ut till jul. Inget är självklart och därför bör man vara ödmjuk och takcsam för det man lyckas med och ett nytt och gott boende är en stor sak. Det finns också många etapper där vi har känt både glädje och tacksamhet för det fina som har hänt.
Ps. Ordlistan godkänner varken blogga eller bloggande. Är det fel att säga så?
Det nya landet
Följande skrev jag och publicerade i januari förra året och jag publicerar det igen, av samma orsak och då, lite förändrad och anpassad till det nya året.
Nu i januari är det för mig två riktigt viktiga dagar att minnas. Den första av dessa två dagar är den 17 januari och den andre är den 25 januari. Jag har bestämt mig för att dela med mig av dessa minnen och erfarenheter förknippade med dessa dagar och jag börjar med den 17 januari.
Den 17 januari 2012 var 21 år sedan Kuwaitkriget började, samma dag började vulkanutbrott i vulkanen Hekla i Island och min svärmor fyllde 82 år. Det var också denna dag som jag vaknade på Hotell Saga i Reykjavik och tog mig en återställare men jag var där på en arbetsresa från min kommun som är belägen på det isländska norrlandet. Runt två timmar senare brast det sista som fanns kvar av mitt livs grundpelare, bägaren var full och det började rinna över. Med gråten i halsen ringde jag till ett känt behandlingshem jag ofta hade tänkt på genom många år och berättade för en främmande människa att jag inte orkade mer. Lättnaden var obeskrivlig.
Denna dag fick jag besök på hotellet av min yngsta dotter och hennes väninna. De kom för att visa sympati och medglädje i mitt beslut som verkligen var aktuellt och hade varit länge. Det lindrade skammen som är inrotad i alkoholistens liv och deras besök var också avgörande för att det bekräftade att jag var att göra det enda rätta. Även om jag var säker på det själv, behövde jag bli ännu säkrare. En eller två dagar senare åkte jag till Västmannaöarna där jag fick bo hos min äldsta dotter och hennes familj tills jag fick komma till behandlingshemmet. Jag vågade inte ta mig hem på grund av att jag var alldeles för rädd för en sak. Om jag skulle nyktra till och börja jobba skulle jag ta till baka mitt livs viktigaste beslut. Det fick bara inte hända. På Västmannaöarna satt jag gärna vid fönstret mot norr på dagarna när jag var ensam hemma, såg på eldarna i Hekla och funderade över mitt livs öde.
Nu kommer jag till det andra datumet som är den 25 januari. Då åkte jag rädd och ledsen med ett litet flygplan från Västmannaöarna till Reykjavik. Sen raka vägen från flygplatsen till behandlingshemmet tillsammans med en AA man från Reykjavik och min yngsta dotter som ville se farsan ta sig hela vägen till hemmet. Min behandling började på ett stort avgiftningssjukhus i Reykjavik med ungefär 60 inskrivna patienter i pyjamas och morgonrock. Vi väntade ett tag i en stor entré tills en sjuksköterska kom och tog hand om mig. Jag var tankfull, rädd och mycket ledsen. Sorlet hördes fram i entrén från de inskrivna. Jag tittade mycket på en tröskel jag visste jag skulle snart gå över och tänkte: När jag stiger över denna tröskel går jag över gränsen till det nya landet jag har längtat till så mycket, mycket och länge.
När jag skrev detta för ett år sedan låg på mitt nattduksbord en svensk bok, Hjärtats nycklar, av Martin Lönnebo före detta präst och biskop. Bokmärket jag använde i denna bok är ett kort av mig tagit några år innan jag gick över tröskeln mot det nya landet. Flesta kvällar jag läste i denna bok såg jag också på kortet och jag blev högst förvånad och tänkte: Var befinner han sig denna man, vad döljer sig bakom detta tagna, sorgsna ansikte och dessa livlösa ögon? Detta kort var tagit under åren jag på många svåra stunder tröstade mig med en enda sak; att solen skulle sannerligen komma upp i morgon också hur som allt skulle gå till i dag, och jag skulle överleva för att vara med om det.
Vistelsen i behandlingen under fem och en halv veckas tid var en stor sorgeperiod. Vem blir inte sorgsen som anammar det strax efter medelåldern att ha misslyckas leva livet han fick till en gåva, och att inte heller ha lyckats utnyttja de talanger som följde med i gåvan? Det nya landet visade sig vara ett gott land -ett nytt liv. Det tar tid för en medelålders människa att bli vuxen i detta sammanhang, men jag har lyckats i alla fall att bli vuxnare. Från avsats till avsats, från bergskam till bergskam fortsatte jag mot målet och utsikten blev vidare för varje förhöjning jag hade bakom mig. Resan pågår fortfarande och jag hoppas att jag lyckas fortsätta min resa till mitt livs sista dag. När jag rastar på resan och ser tillbaka över den gångna leden är utsikten vacker och klar. Mannen på bilden på bokmärket har fått ett nytt utseende och han får aldrig, aldrig börja träda spåren tillbaka.
På många sommarmorgnar när solen kommer upp silar den vackert genom lövverket mot öster utanför fönstret jag har framför mig där jag nu sitter i detta ögonblick och skriver. Nu har jag vinterkvällen utanför fönsterrutan. Jag har slutat hämta tröst i det att soluppgången kommer att äga rum i morgon också, hur som allt nog blir. Däremot kan jag beundra sommarmorgonens skönhet och njuta av att finnas och jag kan förnimma i vintermörkret att ljuset finns där trots allt. Till och med, även om jag är 69 år gammal, kan jag många kvällar önska mig att natten går snabbt för att det blir så roligt i morgon. På så sätt kan jag se ljuset i mörkret och då är mörkret inte alls svart. Det nya landet är ljusets land.
Framme i vardagsrummet sitter kvinnan som har följt mig i 50 år. Å ena sidan syr hon i en duk och å andra sidan tittar hon på skidåkning i TV. Hösten 1993 blev jag uppringd av en man som visste att jag sökte jobb och han gick rakt på sak och frågade: Gudjon, kan du tänka dig att flytta till Sverige och jobba där. Jag blev väldigt överraskad men jag tänkte inte "nej". Jag såg som hastigast på min fru och sade att mannen hade frågat om vi ville flytta till Sverige för att jobba. Jag såg på hennes reaktion att hon inte heller sade "nej". Det var inte så vanligt att ett sånt erbjudande bara föll från klar himmel, och för folk som var på väg att fylla femtitvå som vi var då, var det ännu mera ovanligt. Det var helt säkert att vi aldrig oftare skulle få ett sånt erbjudande. Det var otänkbart att säga nej till detta.
Det nya landet kom i en tvåfaldig mening, i bildspråket och i verkligheten. Vi befinner oss i ett nytt land som är den största oförväntade sidovinsten av att ha gett upp inför övermakten för tjugoett år sedan, våga att ta ett viktigt beslut och att sätta det i handling. Den 17 januari var beslutet tagit och den 25 januari var det satt i handling. För mig är januari alltid en månad att tänka tillbaka och se över de gångna åren i det nya landet. Tack till det nya landet att ha öppnat famnen mot oss och tack alla ni som har taget emot oss med omtanke och värme.
Gud
giv mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
Vad går livet ut på?
Det var för några veckor sedan. Takpappen var på plats på utbyggnaden vid vårt bostadshus och vindpappen på ytterväggana. Jag var inne i blivande farstu och snickrade upp i taket och tappade något verktyg som hamnade nere på bottnen i torpargrunden under huset. Det var öppet mellan golvbjälkarna och jag hade staplat på dem några säckar isolering. Jag klättrade ner mellan säkckarna och bjälkarna, ner på bottnen. När jag kom ner dit var torrt där, ett stilla lugn och otroligt behagligt. Jag halv låg på sidan och ena armbågen och betraktade torra och rena lecastenarna i torpargrunden och tänkte på snickaren Anders ord efter en av sommarens hetaste dagar när han hade murat 150 stenar i grunden. Du borde göra murblanda i hink och fylla i de största hålen så detta ser hyvsat ut innan vi lägger golvet.
Dagen efter detta murarbete var lika varmt, 32 gader varmt i skugga bakom huset, och solen skickade sina varma strålar ner i torpargrunden där jag jobbade med att fylla i de största hålen. När jag hade tömt första hinken tyckte jag deta så roligt att jag bestämde mig för att fortsätta och vara lite petig med arbetet och fortsatte tills ett av det mesta åskväder som vi har upplevt sedan vi kom till Sverige gick över trakten.
Anders hade sagt; så detta ser hyfsat ut innan vi lägger golvet färdigt. Nu låg jag där på sidan några veckor senare och mindes hans ord, men jag mindes också ett besök året 2002 i mina föräldras första bostad på det isländska sydlandet söder om Vatnajökull. De byggde detta hus under sina första boskapsår runt 1930, det vill säga runt 70 år före detta besök. Men de flyttade sen därifrån några månader innan jag föddes.
Vi som deltog i detta besök uppmärksammade att huset hade tydligen varit byggt av omsorg, mer än vi hade anat. Vi kom ner i en förrådskällare under huset som egentligen hade torpargrundens egenskaper och vi blev riktigt förvnade. Denna 70 år gamla förrådskällare var så otroligt torr och renlig. De måste ha dränerat från källaren ut i nerförsbacken lite söder om huset. Som gjutform hade de använt korrugerat plåt och det är inte svårt att förstå att om plåtarna inte möts helt korrekt eller lutar lite olika åt olika håll blir det väldigt synligt i betongen. Men man kan också lita på att det inte är helt enkelt att få alla plåtar att passa korrekt på det här sättet. Men ingenstans i denna källare gick att uppmärksamma någon minsta skillnad någonstans. Allt var rakt och utseendet så jämt och fint. Detta arbete utförde min far och min morbror men ingen av dem var snickare. Ändå hade de lyckats lämna till framtiden ett arbete utfört av så mycket omsorg att det väckte en riktig beundran 70 år senare.
Men nu igen till vår bostad som vi håller på med att bygga ut. Det närmade sig att Anders skulle komma för att lägga golvet. Jag skulle göra allt i ordning så det vare bara att lägga själva golvet den dagen han kom. När jag tittade över bottnen under golvegt funderade jag över hur mycket tid jag skulle ta i att krypa där och göra renligt och snyggt. Jag bestämde mig för att ta den tid jag behövde. Sen hämtade jag kameran och fotografera för att senare kunna se vad jag hade gjort där. Efter det hämtade jag kvast, plasthink för skrep och kratta med kort skaft. Sedan gjord jag jobbet med välvilja och omsorg. Jag sopade betongsyllan. Inte en spik fick ligga kvar, inte en träflis, stenulltott eller takpappsnudde men allt detta låg lite hit och dit.
Ett antal timmar senare såg det så här ut. Jag hade jämnat ut sanden, isolerade med ett lag lecakulor, tätade med ålderbeständigt byggplast som var högst in till mitten och lecakulor igen och inget ovanligt med detta. Jag hade kunnat utföra detta på någon timme, låta skräpet ligga och göra det andra som hastigast. Men nu är det så att jag vill så gärna att om 70 år kan någon krypa under golvet och käna som så att folk som inte lever längre har gjort sakerna här av omsorg och någrannhet.
Så bygger man ett hus. Man gör inget slarvigt eller hänsynslöst när man bygger ett hus som skall bli bostad för människor, i alla fall inte när jag bygger ett hus för mitt folk. Det är inte min stil. Många säger också att det är viktigt med hus med själ. Är möjligt att man kan kan ge ett hus själ med omsorg? Jag vill njuta av att bygga ett hus och ge det av min omsorg och därför är jag inte snål på gott arbete. Att tänka sig om det vare möjligt att göra så över allt. Jag kan inte heller neka att jag tycker det ha betydelse att efter min dag kan man se på huset att det byggdes med denna tanke. Denna tanke heter dygd och är viktig för innehållsrikt liv.
Grunden i mina foräldrars första bostadshus som jag nämnde tidigare är egentligen torpargrund även om den är guten av betong men inte murad av lecastenar. De som skötte byggnadsarbetet är avlidna men jag jag kan se framför mig min far och min morbror när de hade tagit bort gjutformen, de korrigerade plotarna, och såg sitt arbete. De var nu ganska glada men jag vet också att de varken apploderade eller sjöng av glädje. Det var inte stilen i 1930-talet i de svårbodda och avlägsna trakterna jag kommer ifrån. Men jag kan tänka mig att de med sina valkiga arbetshänder strök över betongen och sa; det lyckades väl.
Anders hann i fatt mig. Jag lagde i trossbotten, isolering och gjorde slutarbetet med bottnen steg för steg så jag inte skulle trampa på plastfolin. Anders lagde golvsponskivorna. Sponskivorna är tunga men Anders är stark. Han kanske tycker jag gå lite långt med omsorgen men han respekterar det. Han sa också en gång; "så det ser hyvsat ut innan vi lägger golvet".
Fortfarande bygger man ett hus -från den 1 november 2010
En vacker dag i maj tog jag en spade i min hand, en järnspets och skottkärran var också med. Sen började jag gräva, först under gamla stugan, och undvek att räkna hur många plintar det skulle bli totalt till slut. Jag grävde så djupt som det var möjligt att gräva för hand under huskanten. När jag hade grävt för första plinten blev jag lite snopen över hur bra det gick. Sen fortsatte jag gräva och gräva några dagar tills alla hålorna var färdiga. Det blev 24 hålor mellan 80 och 120 sm djupar.
Lite efter att jag hade grävt för mina plintar kom en grävmaskin hem till grannen som bor i en villa lite norrut från vår stuga och där började ett mäktigt arbete. Tydligen skulle de bygga ut villan där. Väldiga grushögar bildades där på några få timmar och jag tänkte att jag måste besöka dem vid ett bra tillfälle och se hur deras arbete skulle gå till. En dag blev det av att jag gick dit. Då fanns ingen närvarande där men den syn som öppnade sig vid ena husgaveln var ingen obetydlighet alls. Det var som en hel dal befann sig där och i denna dal hade man murad en grund av lecastenar, ett prydligt arbete och rejält. Och mina plinthålor vid och under stugan -nej, jag ville inte se mer och gick till baka hem. Under natten efter detta gjorde väldiga skyfall gång på gång och dagen efter var mina plinthålor endast små gropar med botnar som i en skål. Så fick jag gräva om och jag besökte grannarna inte länge, länge men såg däremot att deras utbyggnad bokstavligen flög upp. Vår utbyggnad gick mycket långsamt men blev dock färdig till slut två år senare.
I december sålde vi vår bostadsrätt i Örebro och bestämde oss för att flytta till stugan och bygga ut den igen och den skulle bli en mindre villa. Vi skulle anlita en snickare för att utföra arbetet eller i alla fall det mesta av det. Jag ringde grannen vilken tidigare hade byggt ut i hög hastighet. Jag ställde några frågor angående arbetet. Sedan ställde jag några frågor angående snickaren de hade anlitat och han fick mycket beröm för kunskap och duglighet. I fortsättning av detta ringde jag snickaren. Vi anlitade honom i våras.
Anders heter han och han står väl under grannens uttalande om honom. Han är skarpsinnig och har kommit på många fina lösningar. Vi paratade tidigt om det med honom att vi ville också lyfta taket i största delen av gamla huset. En dag frågade Anders vad vi tyckte om att sätta en limträsbalk för att hålla uppe takstolarna i den delen vi ville lyfta. Det skulle göra arbetet mycket enklare. Ja, just det, givetvis var det enklast. Och så gjorde vi.
Limträsbalken har legat upp i vinden i några veckor. Det föll i min lott att gräva i golvet unde gamla huset och gjuta där två fundament under pelare som skulle hålla uppe limträsbalken. Detta kostade att riva upp en del av golvet, gräva i genom öppningen en rejäl grop och bära gruset ut i hinkar. Efter det bar jag in betong, också i hinkar, många hinkar. Nu hade huset vi bodde i börjat se gräsligt ut efter arbete med grus och betong och dessutom låg en plywoodskiva över hålet i golvet där jag hade plockat bort panelen . Därför hade blivit riktigt viktigt att få upp pelaren och därpå balken och kunna så göra vår bostad i ordning igen. Detta gjordes i dag. På grund av att detta var en viktig etapp i hela husbyggandet tog jag med kameran i dag och fotograferade noggrant. Jag hade också i åtanken att blogga om detta. Nu håller jag på.
Anders har tagit sig upp i vinden och förbereder arbetet med balken som ligger till vänster.
Johan, en ung och duktig snickare, hade kommit för att hjälpa. De är starka, Anders och han och Anders bad Johan komma för att värna om pensionären mig. Det var hänsynsfullt av honom. Min klocka och mina rörelser går mer sakta än deras och min kroppsförmåga är en annan. Det är bara att böja på nacken och erkänna. På bilden håller de på och verklaget är bestämt och säkert. Själv var jag mer som en springpojke i måttlig fart.
Ganska snabbt är balken på sin plats och jag kan bara beundra. Då bjöd min fru på kaffe och pannkakor med sylt.
Efter fikat kom pelaren också på sin plats och nu sitter allt säkert även om visst arbete är kvar att utföra. Jag höll mig för nära balken när jag tog denna bild och därför ser pelaren lite ynklig ut i förhållande till balken men båda är svinstarka.
Setet under denna pelare är också stadigt och starkt, 410 kg betong, och ett annat fundament finns under den andra enden
Där ger att se den andra stolpen som också sitter på ett stadigt och starkt fundament och på denna stolpe sitter en annan limträsbalk som håller uppe nya taket i utbyggnaden som skall bli klar till användning i december.
Solen har länge sen lagt sig bakom Kilsbergen. Golvpanelbredorna har kommit på sin plats i golvet igen och vi har gjort någorlunda i ordning efter ett viktigt arbete. Nu är bara att njuta av att byggandet går framåt och att vi är nöjda med det som vi håller på med. Om en stund blir det ett möte med John Blund men innan det träder i kraft finns det en hel del att tacka för.
En kväll med mening
Men hur som helst, jag började med det samma att översätta och det gick jätte bra. När jag var färdig med några stycken började jag läsa över och då förstod jag att det kanske inte var allt som det skulle vara. Jag tog ner ordlistan från hillan och kollade stavning, jag tvivlade på uttryck och ordföljd och efter en lång granskning bestämde jag mig för att lugna lite ner mig och sparade texten som utkast.
Nu har jag faktiskt uppnått det jag tänkte, att bloga på svenska denna kväll. Jag var i brist på inspiration när jag började och visste inte vad jag skulle skriva så jag valde att berätta om mitt bloggande som inte blev till blogg, inte ännu så länge. Jag gör detta ofta, att sätta mig vid datorn och börja att skriva utan att ha något att skriva. Ofta blir något riktigt bra av det -enligt min åsikt, och jag gillar utmaningen. Det kan göra en meningsliten kväll till en kväll med mening.
