Barnbarnet i Uppsala
Väska nummer ett, den gröna. Flera gången tvärs och längs i lägenheten i Uppsala och livet lekte, detta var så fantastiskt roligt.
Därefter väska nummer två, den röda. Lika många resor tvärs och längs och fortfarande lika roligt.
Väska nummer tre, den svarta, och det ser ut för att vara en bestämd man som är i farten. Kanske är han på väg till Arlanda för att åka till släktningar i Island. Jag vet att det är känt att barn kan hålla på otroligt mycket men ändå är det lika fascinerande varje gång man får upplega det.
Till slut blev han jätte trött men innan det hann han bada med hjälp av sin pappa. Nu verkar det som han är i drömlandet i en fin gemenskap med John Blund.
Den 13 juli 2010, en minnesvärd dag
Jag jobbade vid husets västra sida, strax intill väggen, och kände hur en och en droppe började falla på min rygg. Några få droppar i minuten först men sakta började dropparna falla tätare och tätare. Åskan kom närmare i takt med de fallande regndropparna. Det var något mycket viktigt som höll på att hända för att marken var alldeles hård och torr, ljusgul eller nästintill vit av torka. All växtlighet verkade ropa på vatten, skogen bakom huset också.
Plötsligt dundrade åska rakt över mig, riktigt högt, och regnet hade blivit så pass mycket att jag rensade mursleven och hinken och lade ifrån mig vid väggen mot skogen, väggen mot öster. Själv lutade jag mig mot denna vägg under takskägget någorlunda i lä för regnet och iakttog väderomslaget. Blixtrarna och åskan som verkade rakt ovanför mig bläv tätare och tätare. Det verkade som blixtrarna inte slog när till marken, hellre att de blixtrade mellan molnen där uppe. Min fru ropade att det var dags att äta lunch.
Jag tyckte hela förloppet vara alldeles för intressant för att bara gå in och äta. Regnet hade alla väntat på och det var inte frågan om att efter så mycket värme som hade varit, skulle det bli dunder och brak också. Jag väntade under takskägget en stund till. Nu blixtrade det övetrallt och åskan dundrade helt oavbrutet kors och tvärs där uppe i de mörka molnen. Gula lövblad från soltorkade björkar började falla över allt og plötsligt började dåna våldsamt i skogen på kort avstånd. Stora björkar, aspar, lönn och fågelbär började plötsligt svinga snabbt, helt hejdvilt och otroligt våldsamt i otroligt stora ovala rörelser och det jag nu var vittne till verkade var mera i släkt med en dröm än en verklig upplevelse. Skogen dansade en vild glädjedans. Där jag stod under takskägget var det helt vindstilla men regnet föll däremot ner i väldiga mängder strax framför mig. Om ett av de närmaste träden hade fallit hade det kunnat hamna på huset.
Tanken slog mig att den torra och törstiga skogen hade nu fullständigt tappat besinningen i sin gränslösa glädje över att vattnet hade nu kommit. Åskan fortsatte dåna och regnet bokstavligen östes ner. Jag tyckte plötsligt som jag kände stor samhörighet och inlevelse med prästen och psalmskalden Carl Boberg när han efter ett åskväder år 1895 skrev psalmen och lovsången O store Gud, psalmen som har varit översatt på flera språk än någon annan. Jag kände mig högt religiös.
Träden fortsatte ryckas till emellanåt, åskan fortsatte och regnet var nu riktigt skyfall. Min fru öppnade igen ytterdörren som var på nära håll och frågade om det inte stod rätt till med mig. Jag blev inte förvånad över frågan men sanningen var att det var så helt okej med mig men upplevelsen riktigt storvulen, helt underbar och drömliknande. Så plötsligt föll ner vitt hagel i kanske femton sekunder men så blev det regn igen. Nu gick jag in och vi åt och väderprognosen sade det skulle regna ett tag till. Tack för det du store Gud. På de första tio till femton minuterna hade regnat tio millimeter.
Redan då var som skogen hade blivit grönare och de solgula björklöven hade helt försvunnit. Jag gick in till datorn och började skriva denna upplevelse på isländska, ännu starkt påverkad av den. Bestämd var jag att översätta det på svenska vid tillfälle. Under tiden jag skrev fortsatte åskan och regnet föll ner i rikliga mängder men ändå så underbart harmoniskt.
Detta väder pågick den 13 juli men slutligen den 6 september blev av att jag översatte texten på svenska. Jag publicerar den nu men kommer att se över den och rätta till den efter min förmåga.
Här fortsätter man att bygga ut ett hus
De var tre snickarna som kom i morse och jobbade här i dag. Och otroligt fort det går, så fort att jag tycker i bland att jag bara står i vägen.
Frukten av ett så flitigt och samvetsgrant arbete var ett helt tak. Nu får det regna och ändå blir det torrt under taket. Är inte det fantastiskt. Nu har jag också varit på ett möte i Fjugesta och livet är i ordning. Därför ser jag framemot nästa etapp på tisdag, farstun. Härligt i min ålder att kunna se framemot, att känna sig vara mitt i livet och inte ödsla tid i bekymmer.
Här bygger man ut ett hus
Denna bild tog jag i går från en luktstolpe på tomten. Från denna luktstolpe tänker jag ta en bild varje dag för att kunna se hur arbetet fortskrider. Snickaren murade grunden, grävmaskinisten gjorde markarbetet, inte bara angående grunden, det var också mycket annat markarbete. Finns inte ordet landsskapsarkitektur på svenska? Om så, då var en hel del markarbete där grävmaskinisten utförde rena arkitekturen. Golvet är gjort av min dotterson och mig.
Klockan halv tre i dag hade det hänt saker med byggandet. Jag har lätt för dagdrömmar men jag drömde aldrig att en snickare skulle hinna med så mycket på så kort tid.
Anders snickare är färdig för dagen och samlar i hop sina verktyg i bilen. Anders är en fin kille, otroligt duktig, nogrann, behaglig i sitt bemötande och riktigt kunnig och fin i allt samarbete.
Barndomstrakter
Här är så denna bild jag nämnde ovan och vi kan läsa fotografens namn. Detta är utsikten som jag växte upp vid, utsikten mot öster. Berget närmast jökeln bär det konstiga namnet Lómagnúpur. Jätten står med järnstav i handen / jämt vid Lómagnúp, sade en skald en gång i en mäktig dikt. Om man lägger sig på skarp stupkanten och tittar när är det lodrätt bergstup på flera hundra meter. Jag kan lova att det är mäktigt och jag kan också lova att jag inte gick fram till stupkanten, jag kröp.
Jökeln heter Öræfajökull och är en del av Vatnajökull. Vatnajökull, som är 2000 kvadratkm srörre än Södermanland, ligger in på höglandet men Öræfajökull ligger på en fjällkädja som ligger tvärt på Vatnajökull med riktning söderut mot Atlanten. Öræfajökull är landets högsta berg, 2119 m. När jag såg bilden kände jag nästan att jag hade på mig kortbuxorna som förr i tiden och sprang barfota i gröngräset. Det var en behaglig känsla.
Härliga tider
Men i dessa härliga tider har vi också haft besök. Den vuxna dottersonen från Island som hade jobbat ett tag i Denmark stod vid ytterdörren hemma hos oss klockan halv sex en morgon och ringde i mobilen. Han frågade om vi ville släppa in honom vilket vi också gjorde ganska så omgående. Han hade kommit till Hallsberg med ett natttåg och en vän hade så skjutsat honom sista biten hem till oss. Han är snickare och är duktig med tumstock, hammare och såg med mera. Vi som håller på med att bygga ut vårt hus fick njuta av detta.
Så kom dottern från Uppsala med yngsta barnbarnet, Hannes Gudjon. Jag tycker inte det är så länge sen jag höll honom på mina armar i en bostad vid Kungsholmsgatan i Stockholm, lite blyg, och såg första gången på denna fantastiska varelse, blott två månader gammal. Jag tyckte det vara ett stort ansvar att vara morfar till honom och tänkte som så att min ansvarskänsla hade vuxit genom åren. Ansvarskänslan har jag fortfarande och pojken springer numera längs och tvärs över golven hemma.
Här träffas de två pojkarna, våra barnbarn, den ene är den 27 år gamla snickaren som kom klockan halv sex på morgonen och den andre elva månader och med ännu obestämd yrke. Denna bänk står mitt emellan blåbärsbuskar bakom vårt hem på landet.
Så ser det ut på blåbärsbuskarna just nu. De är inte helt mogna bären men ett fåtal var dock färdiga att ätas.
Att se en elva månader gammal pojke upptäcka att där är något som smakar så jätte gott som bara blåbär kan göra, det är en upplevelse. Så plockade han blåbär och han visste mycket väl att de skulle ätas.
Nu ångrade jag mig för att inte ha någon bild av mamman så jag hämtade en bild från den 4. juni när hon dusputerade i antrophologi vid KTH i Stockholm. Det var en stor dag och jag har sagt att på denna bild är Hannes Gudjon att säga; mamma, nu är det lugnt, du är färdig. Koppla nu av och jag är så nära dig.
Det är vår igen nu
På vägen hem från jobbet i går lade jag märke till att landet hade fått färska nyanser. Skogsbrynen näran och fjärran var vackert grönare, mera levande. Åkrarna hade tydligen fått något de behövde, de vajade finare och mycket om de inte var gladare som allt annat verkade vara i naturen. Landet var mycket vackert. Vi åkte också till Örebro efter att jag kom hem och skogsbrynen som vi så ofta pratar om att är fina var så förtjusande vackra där de omringar åkrarna på Örebroslätten mot Täby och Götabro. Ja, visst är detta land mycket vackert, inte bara där jag nu har pratat om, landet är vackert över allt.
Vårt första år i Sverige, 1994, kom mamma på besök, då 85 år gammal. Då bodde vi i den lilla idyllen Svärdsjö i Dalarna. Vi åkte ganska mycket i trakterna där uppe, Falun, Borlänge, Siljan, och upp till Gästrikland. En underbar sommarkväll åkte vi till kyrkan i Sverdsjö och stannade mellan kyrkan och sockenstugan nära riktigt stora och härliga lövträd. Bakom träden på kort avstånd låg Svärdsjön, spegelblank, och vyn var förtrollande vacker. Efter en tyst stund frågade jag mamma hur hon trodde det skulle vara att vexa upp och bo i denna miljö. Hon var tyst en stund men svarade sedan mycket alvarlig; det måste göra folk till bättre människor. Jag kommer väl i håg att när hon sade detta verkade det vara så oundvikligt sant.
En fattig flicka i avganistan
Rapportrarna pratade med några av barnen och bland annat en flicka som jag gjorde till en åttaåring utifrån hennes röst. Hon var tillfrågat vad hon skulle önska sig om hon fick önska sig något då i dagsläget. Svaret översattes; det skulle vara roligt att ha en penna. Hon var kall, troligen lagom hungrig och sannolikt rädd för krig. Hon hade en önskan; att ha en penna.
Vad ville denna flicka skriva om? Sannolikt en hel del. Det var händelseförlopp i gårkväll som fick mig att tänka på denna berättelse. Lite senare fick jag en berättelse från Island via mejl, berättelse som handlar om att använda sakerna innan de slängs. Mellan raderna i berättelsen går att läsa ordet dygd. Själv behöver jag ta till mig ordet dygd och öva att leva enligt dess mening. Det vare bra för jordens resurser om jag och många andra gjorde så. Tack skall du ha fattiga flicka i Avganistan.
Det var så länge sen
I morse var jag på jobbet och tänkte att i kväll skall jag blogga på svenska. Efter att jag kom hem blev det lite byggnadsarbete, så kvällsmat och efter det öppnade jag min blogg och skrev en rubrik; Det var länge sen, som betydde att det var länge sen jag bloggade på svenska. Så kom inget mer. Jag säger återigen; så kom inget mer. Jag reste mig upp från datorn och gick besviken fram till TVen. Just då var det nyheter från Avganistan och sen från Gaza. Där gav att se sprängda bilar, soldater, gevär och mycket sand, mycket torr sand. Oj, oj, vad sjutton skall jag göra med att titta på detta tänkte jag. Inte får jag inspiration av det. Jag kastade blicken ut om fönstret mot söder och såg på välvda, gröna svenska trädkronor som vajade i svag västanvind och tänkte att de såg saftigare ut nu än de gjorde när värmen och torkan var mest extrema. Denna utsikt var mycket vacker och i en otrolig motsats till Avgansistan och Gaza.
Nu plötsligt hade jag några teman att skriva om. Det var den fantastiska svenska grönskan, den extrema skillnaden på människors livskvalité och en några år gammal berättelse om en fattig flicka i Avganistan. Berättelsen om den fattiga flickan drog mig intellektuellt till min arbetsplats som jag lämnade vid lunchtid i dag. Jag har ett antal gånger berättat den för våra patienter och de har tagit tacksamt emot den. Ett fantastiskt arbete jag har haft sedan i januari 1996.
Jag tänkte på min första resa till min arbetsplats, Vårnäs, i desember 1995. Det var en mörk söndagskväll och kallt var det. Det låg i luften att det var förändringar på gång i mitt liv. Och inte bara mitt liv. Det handlade också om min frus liv. Vi var fortfarande lite främlingar i detta land och jag hade plötsligt blivit arbetslös. Tankarna var spridda och jag måste i sanning erkänna att ibland tänkte jag som så; vad egentligen håller vi på med. Så tog jag detta "håller vi på med" på mig, för att jag tyckte som så att jag hade nu kanske dragit min fru med mig ut i det okända och osäkra. Eller hur? Egengtligen var hon också lite äventyrsugen när vi bestämde oss för att pröva detta gröna land i tre till fyra år.
Det är fjorton och ett halvt år sedan jag var denna mörka, kalla vinterdag på väg till Vårnäs i Södermanland första gången och det är sexton och ett halvt år sedan jag landade i ett SASplan på Arlanda och frågade mig om jag hade blivit galen. Att 52 år gammal åka till ett land där jag inte kunde mer än kanske tjugo ord i dess språk! Jag ser nu att jag har några ämnen att blogga om och jag kanske börjar någon av de närmaste dagarna först jag inte lyckades i kväll. Det är nämligen jätte roligt att blogga på svenska.
Så blir livet vanligt igen
I början av förra veckan skrev jag om min dotter Rósa, hennes dröm om Súlumbabí och doktorsavhandlingen om kommunikationen mellan människor och dator med antropologiskt inslag. Jag sade också att hon skulle disputera den 4 juni. Så har inte kommit något mer. Om det inte kommer något mer om detta på mina svenska bloggsidor kan man mistänka att disputionen inte gick så bra. Men. Vi kan gå här igenom lite av det som ägde rum den 4 juni.
Vi kom in i sal D2 på KTH strax före klockan tio den 4 juni och detta på bilden var något det första jag iaktog där inne. Jag kände hur gåshuden spred sig om kroppen, jag kände blandning av vemod, glädje, samhörighet och stolt. Så vet jag att det var med min fru också. Minnen svävade förbi som diabilder som den ena efter den andra visas på ett stort tält. För mer än 35 år sedan ägde hon röda stövlar som användes ofta när hon hoppade jämnfota i pölar och skrattade så hjärtligt åt kaskaderna som ibland hamnade rakt i hennes ansikte. När hon var trött i sina korta ben skulle mor eller far bära henne gränsle över axlarna och helst springa också för att det var så roligt. Nu stod hennes namn på en stor duk i en högskola i ett annat land och något stort var på gång.
En långskäggig, smal man hade kommit nästan över halva jordklotet för att vara opponent när flickan som en gång hoppade i vattenpölar skulle försvara sin doktorsavhandling offentligt. När denna bild är tagen är han att presentera avhandlingen för nära 30 åhörare, ett föredrag på 60 minuter.
Jonathan Grudin heter mannen som kom från Nordamerika och efter presentationen ställde han många frågor till Rósa. Kravet hon hade på sig var givetvis att kunna ge grundliga svar vid alla dessa frågor. Jag kände hela tiden på mig att detta skulle hon lösa utan hinder men inget är säkert förrän det är färdigt gjort. På denna bild är Rósa att svara frågor som ställdes till henni från åhörare i sal. Det ser ut för att gå bra och Jonathan verkar "gilla läget".
Nu är det färdigt och nu skall det autograferas. Betygsnämnden har meddelat sitt godkännande. Ingegerd har kommit med ett ex av avhandlingen för autografering. Att skriva en doktorsavhandling är mycket arbete, det kan jag bevittna även om jag inte alls känner till hela processen. Jag har inte alltid varit utan bekymmer, långt ifrån.
När jag först såg denna bild slog mig en tanke. Hannes Guðjón står där på bordet, lutar sig framåt och tittar på sin mamma og säger utan ord: Älsklings mamma! Nu är det färdigt och nu kan du koppla av. Jag är här så nära dig och stödjer dig mamma min, koppla bara av.
Jonathan Grudin och Rósa Guðjónsdóttir pratas vid under kvällen efter disputationen. Rósa bjöd till lite festligheter i en fin lokal nära Kaknästornet. Det är märkligt att även om detta ställe är inom Storstockholmsområdet är det på landet i alla fall, i själva miljonstaden. Sjöfartsklubben! det var lite roligt med det för att Rósa härstammar från ett fiskesamhälle på norra Island där varannan man var sjöman. Jonathan har varit högskolelärare men arbetar nu hos Microsoft Research.
Så blir livet vanligt igen hos Pétur, Hannes Guðjón og Rósa. Hon jobbar med sitt äget företag, www.pinkpuffin.com men Pétur språkvetare jobbar hos Uppsala Universitet. Klockan halv åtta dagen före disputationen undertecknade de köpekontrakt till en bostadsrätt i Stockholm. Livet är i ordning hos denna familj.
Där ser vi, vår dotter lyckades med denna etapp också.
Min dotter i Súlumbabí
För några år sedan arbetade hon i Afrika, närmare sagt i Nairobi, och då fick hon möjligheten att övernatta i ett tält ute i den vilda naturen. Under natten hördes flodhästarnas flås och väsen i nära rinnande flod men utanför safarins tält gick de inhemska och säkrade deltagarnas liv. Dessa inhemska pratade ett främmande språk, de hade en annan hudfärg och dem var det helt naturligt att leva under dessa omständigheter. Kanske var detta ett exempel på att vara i Súlumbabí. Men Súlumbabí var en flickas uttryck över något stort och okänt, något så mycket mer än en natt i ett tält i vildmarkerna utanför Nairobi. Hon är fortfarande på väg till Súlumbabí och som antropolog blir hon alltid på väg dit.
Om en stund åker vi till Uppsala, denna underbara svenska sommardag, som givetvis är en del av Súlumbabí, ett annat land, ett annat språk, andra traditioner. Vi blir tillsammans några dagar och firar bland annat denna stora etapp i dotterns liv. Och inte bara dotterns, hellre i hela hennes familjs liv. Maken Pétur och lilla Hannes Guðjón är med om detta också.
Vad jag blir rörd av att skriva.
Blivande doktor, Rósa Guðjónsdóttir, och sonen, ickeännudoktor, Hannes Guðjón
Den svenska ordlistan säger om ordet antropologi: läran om människans natur.
Det var för länge sen en flicka hade en dröm. Drömmen lever fortfarande och kommer att göra om ännu okomna år. Här är länken till avhandlingen Personas and Scenarios in Use
Ännu en fantastisk vårdag
Det regnade första halvan av dagen och det kändes som det var gott för växtligheten. Jag tyckte det ganska bra också. Det var också gott för att jag hade både kalkat och gödslat på olika ställen så både kalk och gödsel sjönk lite när till rötterna. Jag och min fru gick i skogen och pratade om de olika träden, kanske lite med dem också, och om saker som skulle vara bra att göra i vårdnadssyfte. Vi har varit mitt i livet och rörelserna här i dag. Jag städade och ordnade i ett förråd och där fanns en byrå med olika småsaker. I den nedersta lådan hade möss haft sitt hem och där fanns det mycket skrep, eklöv, snöre och måssa och det var en stark stank i lådan. Möss hade tydligen pissat i min byrålåda. Byrån är nu på vår kärra och skall flyttas till tippen. Om inte detta är att vara nära naturen, ja vad är det då.
Detta har varit en mycket god dag på landet och denna vår har vi gjort mycket för skogen och omgivningen som vi har viljat göra tidigare. Jag bör säga tack för dagen i kväll och om jag somnar för snabbt gör jag det i morgon bitti innan jag stiger upp.
I går hade jag två bilder som prydnad för min blogg. Jag tänker göra det också i dagens blogg.
Det är en riktig storleksskillnad på mor och son där de gungar, speciellt när mamman är så nära kameran men sonen längre borta. De verkar ha haft en fin dag där i Uppsala i solskenet tidigare i veckan.
Och det är också en jätte stor skillnad på far och son. Det verkar som de är om bord i en båt. Om två veckor åker vi på besök. Barnbarnet får inte glömma mormor och morfar.
Det är en sen kväll
Så är det bokarna, detta älsknings experiment vi håller på med här. Nya boklöv är tror jag de allra finaste lövblad jag någonsinn har sett. Särskilt en av dessa bokar har kommit långt med lövsprickningen och den står strax här bakom bostadshuset. Det första jag gör i morgon bitti blir att titta till den och se vad har hänt under natten. Vi flyttade hit 21 bokträd under åren 2006 till 2008 och alla lever. För övrigt finns det inga bokar här i grannskapet.
Det är helt overkligt att tänka sig att för två till tre månader låg denna skog och hela trakten under 60 till 70 cm djup snö. Under den tiden försökte jag inte ens ta mig ut i skogen. Men nu är en annan tid och det är en härlig tid. Den svenska våren är ett mirakel, lika mycket mirakel den ena våren efter den andra. Det räcker att bara finnas och vara med, då är livet gott. Men jag är ganska aktiv och värnar om skogen och våra ägodelar här.
Om inte jag hade en gång tagit ett beslut att förändra mitt liv, då hade jag inte suttit här vid midnatt och skrivit dessa rader. Då hade jag mycket sannolikt inte heller träffat en enda av alla människor jag har träffat i detta land. Då vare jag mycket fattigare om inte . . . nej inga gissningar. Det jag vet är att jag vet vad jag har i dag. Tack ni svenskar för att detta land är som det är.
Och något så oerhört viktigt som vi har i dag är vårt yngsta barnbarn, Hannes Gudjon i Uppsala. Jag skryter lite med de här bilderna som jag fick från min dotter tidigare i kväll.
Hur kan man annat än tycka om en så liten man? Hur kan man annat än önska sig att livet går bra för honom? Mormor och morfar tycker han riktigt fin i gungan.
Och det är samma sak att säga om denna bild. Det blir roligt när han kommer på besök på landet och mormor och morfar kan ta honom vid sin hand och gå ut i skogen, titta på krypen i marken, de kraftiga stammarna, höra fågelkvittret och fundera över livets frågor. Det blir nog svårt att ge svar vid alla frågor.
En en gång om Eyjafjallajökull
Först vräkte Eyjafjallajökull ur sig aska som påverkade halva jordklotet. Sen blev det lava som rann under is på ett okänt område och gjorde ingen skada det bäst jag vet. Nu har det blivit aska igen och nu har det blivit aska lite över allt på en del av landbruksområden på sydöstra Island. Lite aska kanske gör inte så mycket men till slut blir det för mycket aska. Här har jag några bilder som jag tänkte använda mig av.
Visst har han zommat in lite fotografen, men i vilket fall som helst är vulkanen väldigt nära gården. Avståndet är endast några kilometer. Nu är det som sagt var i första hand aska som kommer upp och det hörs väldiga explutioner och dånande. Det pratas om att dånandet har hörts hela vägen till de innersta gårdarna på Norlandet och hur kan det då låta på nätterna på denna gård när bekymrade människor försöker vila och koppla bort sin ängslan över hur det kommer att gå. Ibland sägs det att man inte skall bekymra sig över morgondagen för att den inte har kommit ännu men i vissa fall blir det bara löjligt att påstå sånt. Jag läste i en isländsk tidning nu på fredagskvällen att det är inget som tyder på att utbrottet snart är över.
Man kan inte säga att himlen ler på denna bild. Det finns gamla skildringar av väldiga utbrott förr i tiden och när jag tittar på denna bild påminns jag om det jag har läst tidigare. Det finns ovisshet, oro och ängslan i vissa skildringar och vem skulle inte bli orolig om himlen skulle se ut på det här sättet en morgon när man tittade ut och inte visste varför. Förr i tiden kunde det ta dagar, veckor eller till och med månader tills folk fick höra att det hade varit utbrott i en annann landsdel.
En stark bild. Jökeln är svart och rök- och askpelaren uppnår till och med en mils höjd. Där ser vi den isländska sydkusten och från denna kust kan vi säga att det är öppet hav hela vägen ner til Sydpolsisen.
Men det finns också många riktigt vackra bilder av detta utbrott som till exempel denna som min dotterson, Kristinn, tog från Västmannaöarna någon allra första utbrottsdagen.
Samhället Vik några mil öster om Eyjafjallajökull. Där har nu fallit aska i dagar och luftföroreningarna överskrideder alla gränser. Jag läste också om det i tidningarna nu på fredagskvällen att en tionde del av de 300 invånarna har flyttat hemmifrån tills vidare och flera är i startgroparna. Vik är i samma sysla och mina barndomstrakter men där har det inte varit så mycket askregn det bäst jag vet. Det är mycket, mycket vackert i Vik men just nu är det troligen mycket gråsvart där
Livsviljan
Vad är detta frågade jag en granne för några år sedan och visade honom något kopparfärgat ormliknande litet djur. Han svarade; nu det är en kopparödla, helt menlös sade han, helt menlös. Nu var jag framme vi stubben med skottkärran full med sand og jag visste att om någon sekund hade detta yngel som jag såg ingen möjlighet till livet mer. Men en liten kopparödla har troligen en lika stark vilja till fortsatt liv och jag. De skräckslagna rörelserna verkade i alla fall uttrycka det. Jag lossade skottkärran och om denna småvarelse fanns där fortfarande var nu utvägen stängd.
Jag målade ett rum på Vårnäs under senvintern. Fönstret till detta rum är fyra till fem meter från marken och takhöjden är troligen nära att vara tre meter. Det var något konstigt på väggarna, inte vanligt damm, men det liknades björkfrö. Jag dammsugade väggarna och när jag kom med röret längst upp i ett hörn bakom två stålrör blev jag säker på att detta var björkfrö. Jag lämnade denna fläck kvar fär att kunna fråga någon annan om det verkligen var så eller om jag var helt fel ute. Men han jag frågade bekreftade bara det jag tyckte så det var inga tväksamheter mer.
När han hade gått satte jag mig på en stol och tänkte hur otroligt stark livsdriften är. Träden där ute producerar frö för att föröka sig. Frön kommer inom ett fönster ganska långt från marken, fönster som för det mesta är stängt, i alla fall när det blåser. De faller inte enbart på golvet, heller hamnar långt upp på väggarna och förblir där. Det gick inte att kvikna till liv där och sprida rötter men över allt skall försöka, över allt, för att på det bästa möjliga sättet försäkra förökningen
Jag var på väg hem från Örebro och såg en sprattlande talgoxe på asfalten. Jag bestämde mig för att vända om och förkorta dens lidande. På vägen tillbaka tänkte jag att det var något konstigt med tallgoxen men troligen var det bara det att den var illa skadat. När jag kom dit den fortfarande sprattlade på asfalten blev jag mycket förvånad. Det var inte en tallgoxe, de var två tallgoxar. Den ene försökte få den andre på fötter, eller i alla fall att få upp huvudet, och det var som om den ville få den andre av vägen. Detta hade jag aldrig, aldrig sett tidigare att småfåglar höll på med bärgningsarbete. Här kunde jag inte göra något, jag kunde inte tvinga ena fågeln att avbryta bärgningen och döda den andre, det var otänkbart. En bil kom och jag som var mitt på vägen fick flytta på mig. Jag vände om igen och kom fram till detta otroliga bärgningsarbete för tredje gången och just när jag kom till fåglarna hade den som höll på med bärgningen fått den skadade fågeln ut i kanten utanför asfalten. Då blev det lugnt. Bärgningsfågeln försvann och den andre låg stilla men verkade levande.
Vägen var smal och det kom en bil och jag fick lämna denna märkliga plats. Tro mig eller tro mig inte, men detta är ändå så sant som jag sitter här och skriver detta. Nu har det gått några veckor men jag kan fortfarande se framför mig kampen som ägde rum på vägen. Jag vet tydligen väldigt litet om livet men en sak är säker; att driften att leva vidare är mycket stark.
Dagen i dag
Ge akt på denna dag
ty den är livet
livets innersta liv
Denna blogg är skriven sent i gårkväll men jag var så trött att jag vågade inte publicera den då. Citatet ovan tog jag från en bok som heter Tuttugu og fjögurra stunda bókin på isländska som skulle översättas direkt från isländskan till Tjuge fyra timmars boken på svenska, men heter på svenska Ett dygn i taget. Jag väljer att kalla detta för dikt och i boken säger att den är hämtat från sanskrit. Att jag använder endast tre rader av 19, som dikten är, beror på att jag inte kan den på svenska och vågar inte försöka översätta hela den. Den är utmärkt vacker och någonstans har jag sett den kallas för "visdomsord från sanskrit".
Själv är jag någorlunda nöjd med min dag. Jag tror inte jag har gjort någon illa och jag har hunnit med kanske 75 % av det som jag tänkte hinna med i dag. Men så har det också hänt saker i dag jag inte räknade med i morse, roliga saker. Jag håller på med att göra ett gårdsplan bakom ett förråd nära bostadshuset. Grannarna gav en hög grov sand som blev över när de gjorde i ordning sitt avlopp i fjol för att använda i gårdsplanet. I dag hämtade jag denna sand i vår skottkärra och sparade där med två resor med släpkärran till närmaste grustag. Vädret var skönt och folk var lite i rörelse. Stina granne, men hon och hennes Lars gav sanden, gick förbi med döttrarna Alma och Siw. Lite senare såg jag hur Alma, denna fyra år gamla flicka, sprang så otroligt fort hem. Nu verkade något viktigt på gång. Lite senare kom hon med sin lilla skottkärra och skyffel. Hon kom för att hjälpa. En således fin sak var inte med i morse när jag skrev ner saker som skulle göras i dag. Nu hämtades kameran.
Alma och en pensionär skyfflar sand i sina skottkärror. Tänk er vilken god granne Alma är. Bara hennes tanke att vilja hjälpa var för mig en kraftkälla. Och visst har hon visat det tidigare denna flicka att hon har ett gott hjärta.
Och Alma och en pensionär kör sina skottkärror. Lägg märke till vem är först.
Självklart får man rasta också.
Jag och Ingemar har varit arbetskamrater i 15 år och han är också pensionär. Han var på resande fot i trakterna som slutade med att han kom på besök med sin Lena. När de kommer på besök, Ingemar och Lena, skrattar vi mer än i genomsnittet och så gjorde vi också i dag. Vi gick i skogen, Ingemar och jag, som visa män och såg bland annat älgskit. Ingemar öppenbarade för mig att man kan se på skiten om det var älgko eller älgtjur som hade varit där. Märkligt. Men så blev inte av att jag frågade honom vilken skillnaden är men det kommer jag att göra. Valdis bjöd på vofflor med sylt och grädde, mmmmm, gotti-gotti-gott-gott.
Så var det dags att åka hem. Tack för besöket Ingemar och Lena.
Och hela dagen log vitsipporna och drack så mycket de bara orkade av solskenet. Jag tycker nu att vi här på landet har givit akt på denna dag och varit med i livet -på ett enkelt och gott sätt.
Hej mina vänner
Solen började flöda så lätt, glatt och tystlåtet inom de smala, öppna renderna runt rullgardinerna tidigt på morgonen och det verkade som den sa; god morgon, snart är lövverket här också, blommorna, humlor och bi. Myggor också och getingar men det får vi leva med. I går malade vi en stor hög grenar och lämnade igen ut i skogen för det fortsatta livet där. Det hände också något viktigt här i går. Min fru hängde upp tvätt på en tvättlina första gången sedan 1993!! Alla år sedan då har vår tvätt varit torrkat av maskiner. Och mycket luktade sänglinnet gott i eftermiddagen när vi vek ihop det. John Blund kommer att bli glad när han kommer på besök den kvällen vi lägger oss inbäddade i detta väldoftande sänglinne.
Og grannarna kom och pratade om fåglarna
Sommardagen den förste
Jag kommer väl i håg denna dag när jag var barn. Det var en speciell dag och mina minnen om dagen är att den alltid var solig och fin. Jag tror nog det var i första hand psyglogiskt. Efter den långa isländska vintern som ofta var besvärlig var våren och sommaren riktigt välkommen. Långvariga blåsväder och flera minusgrader, ja, det var påfrestande tider.
Ett riktigt fint minne om våren, jag tror inte det var speciellt förknippad med den första sommardagen, var när vi fick ta på oss kortbyxorna. Den dagen var livet annorlunda, det verkade som kroppen vägde bara en liten del av kroppstyngden, och i alla fall för min del blev jag som kalvarna när de fick komma ut första gången på våren. Jag hoppade och sprang och slog kullerbyttor och livet var otoligt gott.
I dag läste jag i en isländsk tidning att folket som bor i den mest härjade trakten vid södra delen av Eyjafjallajökull bjöds till en sommardagsfest i huset vi ser på bilden. Några företag skaffade allt som handlade om mat och dryck och folk från Röda korset arrangerade festen och skötte arbetet. Det som har hänt i denna trakt är litet med hänsyn till Chile eller Haiti jordbävningarna. Men när naturkatastrofer äger rum är det alltid värst där det händer just då.
När askan hade blivit upp till 20 cm djup och det regnade, då blev det som en betongplatta som låg på åkrarna och vallarna dagen efter. Det blir inget hö eller spannmål i sommar på de gårdarna även om den första sommardagen var röd på alamnackan.
Mörkret gruvar över trakten mitt på dagarna och de sömnlösa nätterna blir fruktansvärt långa och overkliga med vulkanen dunkande och dånande i jökeln lite norr om bergskammen som vilar bakom och ovanför gården. Barnen börjar hosta och föräldrarna lyssnar på hostan och känner själva hur andningen har blivit svårare de sista dagarna. Jag tror denna skildring stämmer ganska så bra och är i enlighet med det jag har läst och hört om situationen. Jag hoppas det har varit en bra dag de har haft där tillsammans och med människor från andra trakter som villiga lyssnar och ger tröst i en svår situation. Vissa bönder har redan börjat sälja sin kreatur. Ingen kan bo på vissa gårdar de närmaste åren. Men solen kommer att fortsätta komma upp i öster på morgnarna och en vacker dag blir livet gott igen.
Naturfenomen
Jag ser på denna bild att något har förändras sedan 1955. Takrännan finns inte och stålröret har blivit till plaströr som vi ser ligga in till ändan närmare oss. Jag kommer snart att se efter vad har blivit av denna simbasäng med sina så många glada minnen. Bilden är tydligen några år gammal.
Här under är en länk till mycket vackra bilder. Det kostar och skall vi inte få något tillbaka i till exempel vackra bilder.
http://patrickmylund.com/blog/pictures-of-eyjafjallajokull/
Berjanes
Gården Berjanes, som skulle kunna översättas till Bärnäs (blåber), förändrades väldigt mycket efter att askregn föll över gården.
Gården verkar ha blivit väldigt deppig och färglöst har allt blivit i Berjanes. Men se texten med den andra bilden också.
Första utbrottet i Eyjafjallajökull här om dagen kallade man gärna för turistutbrott för att storleken var den att folk fick röra sig ganska fritt på området. Ett litet utbrott sade man. Det pumpades "bara" 15 tonn i sekunden från jordens inre i detta turistfenomen. Största delen lava. Ja, det är ibland relativt vad är litet och vad är stort. Men om vi tittar på utbrottet nu, då har man sagt att det är 10 till 20 gånger större än turistutbrottet. Ändå är det egentligen inte stort säger man. Nu har man räknat ut att de tre första dagarna pumpade vulkanen Eyjafjallajökull upp 750 ton i sekunden från jordens inre. I första hand aska. Hur blir då ett stort vulkanutbrott från vulkanen Katla? Hur experter räknar detta förstår inte jag men de räknar i alla fall. Om jag skulle behöva förstå allt vare vetenskapen ganska liten. Men min respekt för vetenskapen och krafterna från jordens inre är väldigt stor.
Bilderna har jag lånat från isländska tidningar.
