Webbkamera
Just nu vid halv sju tiden fredag är bilden från en webbkamera nära Eyjafjallajökull mycket mäktig. Länken finns här nedan och också en länk till mycket fina bilder.
http://eldgos.mila.is/eyjafjallajokull-fra-valahnjuk/
http://www.boston.com/bigpicture/2010/04/icelands_disruptive_volcano.html
http://eldgos.mila.is/eyjafjallajokull-fra-valahnjuk/
http://www.boston.com/bigpicture/2010/04/icelands_disruptive_volcano.html
O sjutton
Den isländsa kustbevakningen har fina grejer. Bland annat har dem radarkamera som kan ta bilder genom moln och då visar sig saker man inte kan ana. Vet ni vad döljer sig under molnen och åskmörjan som höljer Eyjafjallajökull? Jo, det verkar vara något förskräckligt enligt följande bild.
Hettan från jordens inre har smält tre hål på den två- till trehundra meter djupa ismassan och radarkameran har nu avslöjat hur dessa hål ser ut. Titta på bilden.
2002 åkte jag och min fru med färja till Island och vi tog med bilen. På vägen blev vi bekant med ett par från Småland och vi träffade de två gånger under tiden på Island. Vi hade rekommenderat dem att besöka ett område på norra Island där varm lera bubblar i marken med segbubblande ljud och svavellukten stinker. Mannen sade efteråt att detta hade varit som hans tankar om helvetet hade varit. Han ville inte stanna länge men hans fru var orädd och nyfiken så han fick stå ut ett tag.
Aska
Inte vet jag hur det är i ett land som är så långt från en vulkan som Sverige är från Eyjafjallajökull, om det blir askregn. Askan är ju långt upp i atmosfären så långt borta, men någon gång kommer den att falla ner. Om någon vill forska detta, lägg en vit tallrik ut på tomten eller balkongen och så är bara att kolla om tallriken blir svart. Om så, då kan man ta aska på sin fingerspets och så är bara att gnugga samman fingerspetsarna. Då vet man hur vulkanaskan känns. I dag har varit så mycket askregn på vissa ställen på det isländska sydlandet att folk har knappt sett fram till sina händer. Annars är så mycket om detta i nyheterna i här i Sverige att jag skall inte försöka förbättra det.
Bonden på denna gård, Ólafur, tog denna bild och jag tror han blir bara stolt över att jag snor den. I går blev översvämning i en å som är till höger om gården från oss sett. Då rann lera över vallar och åkrar men jag vet inte hur mycket skada det blev, men någon skada blev av det i alla fall. Ólafur och hans familj evakuerades från gården som så många andra i dessa trakter. Han fick lämna alla djur kvar men allt ordnades på bästa väg om man kan säga så.
Men just när jag håller på med att skriva detta hör vi att en riktigt hastig evakuering ägde rum i trakterna runt Eyjafjallajökull på grund av en plötslig översvämning. I fortsätningen fick vi så höra att evakueringen hade lyckats.
Eyjafjallajökull
För några dagar sedan bloggade jag om vulkanen Katla och om det hur utbrott i Katla skulle kunna påverka omärlden. Det nya utbrottet i Eyjafjallajökull har redan börjat påverka på samma sätt. Det har också vållat kraftiga översvämningar och ekonomiska skador i det redan ekonomiskt sargade Island. På en gård, jag gissar sex mil öster om utbrottet, blev det kolsvart mörker klockan halv åtta i gårkväll. Den flera kilometer höga rökpelaren har nu spritt askan bland annat till Skandinavien. Experter talar om att detta utbrott är 10 till 20 gånger kraftigare än det första. Men Katla är dock jätten i sammanhanget. Om någon är nyfiken visar jag till www.per.is Per är en Ålänning som bor på Island och är skicklig med pennan, skriver av insyn och är bra på att använda sig av bilder. Jag försöker också att lägga länk till en webbkamera med i bloggen men är inte säker om den fungerar. Det kan vara olika från timme till timme, men ibland kan man se den kraftiga rökpelaren som just nu lutar sig mot öster.
http://eldgos.mila.is/eyjafjallajokull-fra-valahnjuk/
Denna blogg har jag gjort i hastighet. I dag blir det Örebro, soptippen, affären Trädgårdsväxter och lite det ena och det andra. Ha en bra dag.
http://eldgos.mila.is/eyjafjallajokull-fra-valahnjuk/
Denna blogg har jag gjort i hastighet. I dag blir det Örebro, soptippen, affären Trädgårdsväxter och lite det ena och det andra. Ha en bra dag.
Utbrott i vulkanen Katla
Jag vet inte om ni Svenskar som läser mina blogg har stort intresse för vulkanutbrott i Island. Men i alla fall, nu pågår ett vulkanutbrott i Island, i Eyjafjallajökull, och så bäst man vet har det alltid kommit utbrott i en annan vulkan när Eyjafjallajökull har varit aktiv. Den andre som också kan komma i gång heter Katla. Genom historisk tid har det kommit två utbrott i Katla på varje århundrade men nu har inte varit utbrott där sedan 1918. Enligt detta är tiden inne dessutom som Eyjafjallajökull är redan igång. Det kann hända mycket om det kommer utbrott i Katla. Aska kan komma väldigt högt upp i admosfären och spridas runt hela jorden, komma till Island igen om något dygn. Kan göra det.
Vissa länder är ängsliga inför det som kan hända. Den isländska flygtrafikledningen gör prognos varje dag hur aska skulle komma till med att spridas med hänsyn till rådande vindar. All flygtrafik över norra Atlanten skulle kunna läggas ner. Ja, det är mycket. 1918 fanns inga mobiltelefoner eller kraftledningar men bådadera skulle sannolikt slås ut på stora områden. Det kan också bli kolsvart mörker mitt på dagen i alla fall i de närmaste områden. Men inte mer om detta. Jag har hittat bilder från utbrottet i Katla 1918 och visar dessa bilder här. Man har gjort två av dessa bilder i färg och jag förmodar att de som gjorde det har varit experter både angående utbrott och bildkvalitet.
Utbrottet som pågår nu er litet, utbrotten i Katla är av en helt annan dimension -helt annan. Utbrottet på denna bild verkar på något sätt vara elakartat. Gaser från det kan vara farliga. En bra bild detta från 1918.
Här har man gjort samma bild i färg och som sagt var, jag förmodar att det har varit gjort av kunskap. På denna bild verkar utbrottet vara mer elakartat än på första bilden. Riktigt fientligt eller hur.
Jag har fått en titanhöftled och är rekommenderad att inte springa. Men hur som helst, jag skulle försöka springa jädrans fort om marken öpnades framför mig och all denna väldiga åsyn skulle visa sig. Detta är utbrott utan sitt like. Om man hade haft all den kamerateknik 1918 som finns i dag skulle denna naturens raseri sannolikt se ännu mer överväldigande ut. Trots allt vållade utbrottet 1918 inte stora skador och ingen människa omkom. Några som samlade får fick ändå springa för livet för att komma upp på höjder och kullar för att undkomma översvämningar.
Vissa länder är ängsliga inför det som kan hända. Den isländska flygtrafikledningen gör prognos varje dag hur aska skulle komma till med att spridas med hänsyn till rådande vindar. All flygtrafik över norra Atlanten skulle kunna läggas ner. Ja, det är mycket. 1918 fanns inga mobiltelefoner eller kraftledningar men bådadera skulle sannolikt slås ut på stora områden. Det kan också bli kolsvart mörker mitt på dagen i alla fall i de närmaste områden. Men inte mer om detta. Jag har hittat bilder från utbrottet i Katla 1918 och visar dessa bilder här. Man har gjort två av dessa bilder i färg och jag förmodar att de som gjorde det har varit experter både angående utbrott och bildkvalitet.
Utbrottet som pågår nu er litet, utbrotten i Katla är av en helt annan dimension -helt annan. Utbrottet på denna bild verkar på något sätt vara elakartat. Gaser från det kan vara farliga. En bra bild detta från 1918.
Här har man gjort samma bild i färg och som sagt var, jag förmodar att det har varit gjort av kunskap. På denna bild verkar utbrottet vara mer elakartat än på första bilden. Riktigt fientligt eller hur.
Jag har fått en titanhöftled och är rekommenderad att inte springa. Men hur som helst, jag skulle försöka springa jädrans fort om marken öpnades framför mig och all denna väldiga åsyn skulle visa sig. Detta är utbrott utan sitt like. Om man hade haft all den kamerateknik 1918 som finns i dag skulle denna naturens raseri sannolikt se ännu mer överväldigande ut. Trots allt vållade utbrottet 1918 inte stora skador och ingen människa omkom. Några som samlade får fick ändå springa för livet för att komma upp på höjder och kullar för att undkomma översvämningar.
Naturkrafterna
Jag fick en så fin kommentar från Monica Ekberg:
"Naturkrafterna är fantastiska och väcker mycket tankar på vår egen litenhet. Det storslagna i naturen har alltid faschinerat mig, där hittar jag ödmjukhet inför livet. Som norrlänning saknar jag fjällen och dess storslagenhet, att få sitta vid en fjällbäck, doppa tårna i iskallt porlande vatten och njuta av tystnaden. Det kan man kalla kraft tankning! Men visst är det skrämmande när man hör om moder jords alla protester! Översvämmningar, tsunamin, vulkanutbrott, jordbävningar......Är det människan som har stört för mycket? Jag bara undrar..."
Ett stort tack Monica. Tankarna som är bakomliggande vissa av mina bloggar är i släckt med detta som Monicka pratar om. Detta hårfina; njuta av tystnaden, doppa tårna i porlande vatten. Detta är något som så många, kanske de flästa aldrig har erfaret. Vi som är uppfostrade i glesbygd har prövat på mycket som de andra inte har prövat på. I går var det nära att det blev stor olycka på en rejvfest i en gammal tönnelbana eller var det nu var i Stockholm. Jag har aldrig prövat en rejvfest. Troligen fanns många på rejvfesten som aldrig har hört om att doppa tårna i iskallt vatten men skulle njuta av att göra det också, bara om de visste. Det är bara så svårt att pröva det som man inte vet att finns. Det var kannske att gå till ytterligheterna att välja rejvfesten för att det finns så mycket i storstäderna att ta som exempel, positivt också.
Denna bild är tagen i en fjällvärld cirka en och en halv mil från ett glesbyggt landbruksområde på södra island och längst i bakgrunden ser vi Vatnajökull, Europas största jökel. Denna bild har jag använt i blogg nyligen och fotografen är min brorson, Birkir. Mitt i bilden ser vi skuggiga sluttningar under ett lavakrön. Lite längre där upp, närmare jökeln, finns det ett antal silverklara källor även om inte bilden visar det på något sätt. Dessa källor är till hälvten onmringade av lavaväggar. Sätter man foten i vattnet kan man känna hur vattnet strömmar upp genom bottnen. Varifrån kommer det, var har det varit, var kom det ner som nederbörd, hur länge har det varit på vägen hit till källan. Detta kan väcka många frågor.
De klara källorna är inramade i en mjuk mossa, mjuk och mycket fin. Ibland finns det vattendroppar på mossan. För att beskriva dessa vattendroppar krävs mer poesi än människan rår över. Det måste upplevas. Men i alla fall, om källorna är silverklara som de verkligen är, då är dropparna ännu klarare. De tittar mot en, så otroligt oskyldiga, och de tittar mot himlen och bakom droppan ser man mossan förstorad av den runda droppen och ovan på allt detta reflekterar de ljuset. Och osynligt fortsätter vattnet strömma in i källan underifrån, det kan man känna med foten. Här är lätt att glömma världens bestyr.
Under samma ögonblick och man glömmer världens bestyr i selskap med den underbara och tystlåtna källan lossar kanske ett fartyg tusentals ton plast mitt i Stillahavet eller giftiga ämnen vid Afrikas stränder. Det handlar om ekonomi. Vad säger moder Jord om det.
Ja, vad är verkligen livskvalitet?
Jag tycker om att skriva om det vackra och jag skulle kanske ha låtit vara att skriva om det negativa här på själva påskdagen. Jag skall ge bot för det en annan gång.
Ett vissnande grässtrå
Det var runt 1980 att jag jobbade på en karanten där man arbetade med rasförädling på nötkreatur. Man flyttade sperma från Skotland och befruktade med det isländska kor. Sen gjorde man om detta återkommande tills den skotska rasen hade odlas nästan upp till 100 %. Att det var karanten berodde på att isländska kor hade varit isolerade i flera hundra år och en främande sjukdom som kanske inte var så farlig i ett annat land skulle bli en väldig, dödlig pest om den smittade de isländska korna. Detta är ett exempel på naturens känslighet.
Karantenen var en och en halv kilometer utanför samhället där jag bodde och under vintertiden åkte vi som jobbade där ofta på en snöskoter till jobbet. Någon gång var jag ensam på väg dit mitt på dagen och det var en väldig snöstorm. På en slät myr mitt på vägen blåste det riktigt kraftigt och snön vräkte ner. Plötsligt var det var ingen sikt alls, allt var vitt och jag kände att jag måste stanna och vänta tills det klarnade tillräckligt upp för att kunna fortsätta resan. Om jag hade fortsatt några hundra meter till hade jag kunnat köra utför en klippa och hamna i havet. Att vänta där var en märlkig erfarenhet. Jag visste om vindriktningen och tänkte som så att jag kunde i alla fall säkra att jag inte hade åkt åt fel. Vare jag på rätt väg skulle vinden blåsa tvärt på må min höger sida. Men när jag tänkte känna efter kunde jag omöjligten fatta varifrån den kom. Detta oändligt vita oväsen gjorde mig så fullkomligt vilsen.
Detta var ganska otäckt men det var inget annat att göra än vänta och jag tittade i det vita virrvarret som virvlade runt om mig åt alla håll och det fanns inget annat än detta virrvarr. Min väntan pågick inte mer än kanske någon minut och plötsligt kom jag till verkligheten igen och kunde känna hur vinden blåste på kroppen. Ju, den blåste på min höger sida som den skulle göra. Vad var det som fick mig att plötsligt kunna känna detta igen. Det var ett enda grässtrå som jag såg fläkta i den vita snön vid min vänster fot. Märkligt! ett litet vissnat grässtrå som hade sina rötter i marken gav mig balans igen. Så svagt men ändå så otroligt starkt. Lite senare hade det klarnat tillräcklig upp och jag fortsatte resan och nu visste jag vad ett litet vissnat grässtrå kan göra för en människa.
Karantenen var en och en halv kilometer utanför samhället där jag bodde och under vintertiden åkte vi som jobbade där ofta på en snöskoter till jobbet. Någon gång var jag ensam på väg dit mitt på dagen och det var en väldig snöstorm. På en slät myr mitt på vägen blåste det riktigt kraftigt och snön vräkte ner. Plötsligt var det var ingen sikt alls, allt var vitt och jag kände att jag måste stanna och vänta tills det klarnade tillräckligt upp för att kunna fortsätta resan. Om jag hade fortsatt några hundra meter till hade jag kunnat köra utför en klippa och hamna i havet. Att vänta där var en märlkig erfarenhet. Jag visste om vindriktningen och tänkte som så att jag kunde i alla fall säkra att jag inte hade åkt åt fel. Vare jag på rätt väg skulle vinden blåsa tvärt på må min höger sida. Men när jag tänkte känna efter kunde jag omöjligten fatta varifrån den kom. Detta oändligt vita oväsen gjorde mig så fullkomligt vilsen.
Detta var ganska otäckt men det var inget annat att göra än vänta och jag tittade i det vita virrvarret som virvlade runt om mig åt alla håll och det fanns inget annat än detta virrvarr. Min väntan pågick inte mer än kanske någon minut och plötsligt kom jag till verkligheten igen och kunde känna hur vinden blåste på kroppen. Ju, den blåste på min höger sida som den skulle göra. Vad var det som fick mig att plötsligt kunna känna detta igen. Det var ett enda grässtrå som jag såg fläkta i den vita snön vid min vänster fot. Märkligt! ett litet vissnat grässtrå som hade sina rötter i marken gav mig balans igen. Så svagt men ändå så otroligt starkt. Lite senare hade det klarnat tillräcklig upp och jag fortsatte resan och nu visste jag vad ett litet vissnat grässtrå kan göra för en människa.
Ja, man kan bara undra hur ljuset kan finnas
Det var en vinter och det var en kväll, juleafton, troligen 1985. Julen i island börjar klockan 18 på juleafton och då är det högtid på riktigt. Vi hade ätit julmaten och öppnat våra julklappar och jag tittade ut. Det var full måne, stjärnklar himmel och så fullständig vindstilla. De andra i familjen tittade på julprogram i TV, eller läste, så jag pratade om att åka skidor till fyren som är belägen fem kilometer norr om samhället på ön där vi bodde. Detta var ovanligt på juleafton i vårt hem men det godkändes och jag åkte i väg. Något jämn snö låg över allt men runt husen i samhället var det djupa snödrivor. Jag åkte mot norr, mot öppet hav, mot norra Atlanten och Ishavet. Ön ligger mitt i en sex mil lång fjord, Eyjafjörður. Jag kom in i en fin sinnesstämning och njöt av resan och den fina utsikten åt alla håll.
När jag kom till fyren tog jag av mig skidorna och började titta mot fjordmynningen vilken ön var belägen i, mot det öppna havet som månen lyste upp så det blänkte. På båda sidor var det höga berg med branta sluttningar. Allt var stilla. Sen tog jag mig upp stegen upp i fyren, gick runt tornet och så satte mig ner. Jag lutade ryggen mot tornet och tystlåten fyrljusen blinkade ovanför mitt huvud. Jag såg mot söder längs ön som låg där valvformad med många mjuka åvala höjder under den djupa snön vilken flackade mellan vita och ljusblå färger i månskenet. Längst borta till söder befann sig samhället denna stilla juleafton. Bergens branta sluttningar på båda sidor var rent vita med ljusblå skuggor i fåror, under berghällar och in i dalar där det också fanns folk som firade jul. Havet, mer mörkblått intill fastlandet men glänsande mitt i fjorden, omfamnade ön och kysste stränderna längre borta.
Lysande månen sken där lugn och stilla på himlen, bara fanns där utan någon som höll uppe honom och stjärnorna blinkade allt från bergskrönorna och mitt upp på himlavalvet. Bakom detta vilade den blå himlen. Det var juleafton. Hade det kommit en snöskoter eller en människa hade ropat hade det blivit fullständigt fel. Vi var tillsammans, jag och världsaltet.
När jag kom tillbaka hem var det lugnt och jag verkade inte ha stört julen med mitt påhitt. Denna kväll försökte jag första gången i mitt liv beskriva i ett brev till en släktning och vän hur jag hade känt en upplevelse men inte hur kalla faktan var. Detta var under svåra år men denna juleafton var inte svår. Det lyste ljus denna vinterkväll.
"I ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnet det." (Johannes 1:4-5)
Denna långfredagsförmiddag har varit lugn på landet. En traktor har åkt förbi och ett litet flygplan har åkt mot flygplatsen. Annars har allt varit stilla tills TV-mässan började. Jag tänkde se mässan men jag valde dock att göra denna långfredagsblogg färdig så nu kan jag flytta mig till TVen
När jag kom till fyren tog jag av mig skidorna och började titta mot fjordmynningen vilken ön var belägen i, mot det öppna havet som månen lyste upp så det blänkte. På båda sidor var det höga berg med branta sluttningar. Allt var stilla. Sen tog jag mig upp stegen upp i fyren, gick runt tornet och så satte mig ner. Jag lutade ryggen mot tornet och tystlåten fyrljusen blinkade ovanför mitt huvud. Jag såg mot söder längs ön som låg där valvformad med många mjuka åvala höjder under den djupa snön vilken flackade mellan vita och ljusblå färger i månskenet. Längst borta till söder befann sig samhället denna stilla juleafton. Bergens branta sluttningar på båda sidor var rent vita med ljusblå skuggor i fåror, under berghällar och in i dalar där det också fanns folk som firade jul. Havet, mer mörkblått intill fastlandet men glänsande mitt i fjorden, omfamnade ön och kysste stränderna längre borta.
Lysande månen sken där lugn och stilla på himlen, bara fanns där utan någon som höll uppe honom och stjärnorna blinkade allt från bergskrönorna och mitt upp på himlavalvet. Bakom detta vilade den blå himlen. Det var juleafton. Hade det kommit en snöskoter eller en människa hade ropat hade det blivit fullständigt fel. Vi var tillsammans, jag och världsaltet.
När jag kom tillbaka hem var det lugnt och jag verkade inte ha stört julen med mitt påhitt. Denna kväll försökte jag första gången i mitt liv beskriva i ett brev till en släktning och vän hur jag hade känt en upplevelse men inte hur kalla faktan var. Detta var under svåra år men denna juleafton var inte svår. Det lyste ljus denna vinterkväll.
"I ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnet det." (Johannes 1:4-5)
Denna långfredagsförmiddag har varit lugn på landet. En traktor har åkt förbi och ett litet flygplan har åkt mot flygplatsen. Annars har allt varit stilla tills TV-mässan började. Jag tänkde se mässan men jag valde dock att göra denna långfredagsblogg färdig så nu kan jag flytta mig till TVen
Mats Wibe och Christopher Lund.
I Island finns det en mycket kompetent och känd fotograf som heter Mats Wibe Lund. Denna man har fotograferat alla städer, samhällen och i alla fall flästa gårdar i Island. Jag kan påstå att i alla fall flästa städer och samhällen, om inte alla, har köpt hans fina fotografier i solida ramar och har de nu som dyrbara prydnader på sina kontorer och på de andra ställen som det tycker värt att ha riktigt fina saker. Mycket många bönder har köpt av honom bilder av sin gård. Hur kan en bonde motstå när denna man med ett utlänskt namn kommer till gården och visar en sådan väldigt fin bild av "min gård" och dessutom är ramen så fin. Det går bara inte annat än att köpa. Jag fick för uppdrag av min kommun i åtti-talet att att köpa en bild av ön där jag bodde i 30 år. Lägg märke till att jag sade "en" bild. Jag kom till Mats atelje i Reykjavik och kom in i en stor hall där väggarna var närmast tapetserade av helt underbara bilder i fina ramar. Jag förstod bönderna, man vill bara köpa. Och där såg jag några exempel av min kära ö där Mats hade lyckats med att locka fram det finaste som fanns i färger, byggnader, landskap och till och med väder.
När Mats lade märke till att jag var där ville han generös vara till min hjälp.
Ja, en bild av Hrísey (Risö) sade han, och vilka väljer du?
Jag tvivlade ett ögonblick och han använde sig av detta lilla tvivel.
Om du köper tre betalar du bara för två.
Jädrans, vad gör jag nu? Jag skulle bara köpa en. Du frestar mig med detta, jag skulle bara köpa en.
Det är mitt jobb att fresta, svarade Mats.
Jag köpte tre bilder och fick inte sparken.
I morse hittade jag bilder i en isländsk tidning och fotografen heter Christopher Lund. När jag kom hem från jobbet i dag forskade jag lite om de förmodligen var i släkt med varandra, Mats och Christopher, och jag kom fram till att så är det sannolikt fallet. När dessa män reser tillsammans på det isländska höglandet och fotograferar varandra. De är också båda mycket kompetenta fotografer. Jag tror bestämt att detta är en far och en son. Det finns knappt många familjer i Island med efternamnet Lund. Mats Wibe lund kom till Island fårn Sverige. Länken nedan leder till dessa bilder av Christopher Lund. Titta, verkligen titta.
http://chris.is/
När Mats lade märke till att jag var där ville han generös vara till min hjälp.
Ja, en bild av Hrísey (Risö) sade han, och vilka väljer du?
Jag tvivlade ett ögonblick och han använde sig av detta lilla tvivel.
Om du köper tre betalar du bara för två.
Jädrans, vad gör jag nu? Jag skulle bara köpa en. Du frestar mig med detta, jag skulle bara köpa en.
Det är mitt jobb att fresta, svarade Mats.
Jag köpte tre bilder och fick inte sparken.
I morse hittade jag bilder i en isländsk tidning och fotografen heter Christopher Lund. När jag kom hem från jobbet i dag forskade jag lite om de förmodligen var i släkt med varandra, Mats och Christopher, och jag kom fram till att så är det sannolikt fallet. När dessa män reser tillsammans på det isländska höglandet och fotograferar varandra. De är också båda mycket kompetenta fotografer. Jag tror bestämt att detta är en far och en son. Det finns knappt många familjer i Island med efternamnet Lund. Mats Wibe lund kom till Island fårn Sverige. Länken nedan leder till dessa bilder av Christopher Lund. Titta, verkligen titta.
http://chris.is/
Forsar kan se olika ut
Jag tänkte inte använda så många ord i denna blogg. Jag lade här in en filmsnudd tillhörande vulkanutbrottet i Island om någon skulle ha intresse för att se. Jag har nu bloggat en och en annan gång om detta utbrott och lagt in bilder och filmsnuddar med mindre texter. Det går också att mättas av detta men för en Islänning är det en självklarhet att vara lite aktivt med i matsen och ha öga på utvecklingen. Einar Þór Hauksson heter mannen som filmade detta.
Hraunfossinn í Hvannagili [HQ]
Våra goda grannar, Stina och Lars med döttrarna Alma och Siv, kom i dag och vi engagerade oss intensivt på att få ordning på vår nya TV som jag bloggade också om i går. Det blir nu en ny antenn också och då blir det riktig fart på vårt TV-tittande efter det. Lars pratade med en supportr, som jag också gjorde i går, och denna supporter påstod bestämd att detta handlade om vår antenn som sitter på taket och stirrar oavbrutet mot himlen. Då gick Lars hem och hämtade en inomhusantenn från en husvagn och vad tror ni, den fungerade bättre än antennen på taket. Det kom bild på nya TVen. I dag förstår jag ännu mindre denna elektroniska teknik än tidigare.
Våra goda grannar, Stina och Lars med döttrarna Alma och Siv, kom i dag och vi engagerade oss intensivt på att få ordning på vår nya TV som jag bloggade också om i går. Det blir nu en ny antenn också och då blir det riktig fart på vårt TV-tittande efter det. Lars pratade med en supportr, som jag också gjorde i går, och denna supporter påstod bestämd att detta handlade om vår antenn som sitter på taket och stirrar oavbrutet mot himlen. Då gick Lars hem och hämtade en inomhusantenn från en husvagn och vad tror ni, den fungerade bättre än antennen på taket. Det kom bild på nya TVen. I dag förstår jag ännu mindre denna elektroniska teknik än tidigare.
Webbkamera
Han heter Per Ekström, Ålänningen som bor tillsammans med sin isländska fru i Seljahverfi i Reykjavík, och han följer tror jag noggrant med vulkanutbrottet. De båda anar jag. Han har lagt in bilder på Facebook och i går hittade jat detta, tack för det Per
http://bit.ly/vulkan_island
Här kan man ögonblickligen se sakerna hända. Det är roligt med dessa webbkameror, eller vad det nu heter, även om det går lite ryckigt. Men det går utmärkt att se hur det flammar upp med eld och rök. Lycka till om någon vill prova. Detta är riktiga händelset.
Ps. Nu blev det lite roligt. En finsksläktad man som bor i Södermanland lade märke till att det vara endast de som har Facebook som kunde se länken som jag hade lagt på min bloggsida. Han rättade till detta, skickade en länk som alla kan se. En Finne, Markku, och en Ålänning, Per, har hjälpt mig med länken till denna webbkamera som är stationerad mindre än en km från pågående vulkanutbrott på södra Island. Jag är inte så väl utrustad själv på den tekniska sidan. Tack pojkar.
http://bit.ly/vulkan_island
Här kan man ögonblickligen se sakerna hända. Det är roligt med dessa webbkameror, eller vad det nu heter, även om det går lite ryckigt. Men det går utmärkt att se hur det flammar upp med eld och rök. Lycka till om någon vill prova. Detta är riktiga händelset.
Ps. Nu blev det lite roligt. En finsksläktad man som bor i Södermanland lade märke till att det vara endast de som har Facebook som kunde se länken som jag hade lagt på min bloggsida. Han rättade till detta, skickade en länk som alla kan se. En Finne, Markku, och en Ålänning, Per, har hjälpt mig med länken till denna webbkamera som är stationerad mindre än en km från pågående vulkanutbrott på södra Island. Jag är inte så väl utrustad själv på den tekniska sidan. Tack pojkar.
Röd, vit och blå
I dag köpte vi en ny TV. När man köper en ny TV behöver man också installera och göra klart och där träffar täkniken verkligen min svaga sida. I några timmar har jag kämpat och hur så som jag gör säger TVen att det inte finns någon signal. Så tar jag antennen och kopplar till gamla TVen och då fungerar den. Og tillbaka till den nya TVen med antennen och den fungerar inte. Nu har jag slösat några timmar av mitt liv i detta och har kommit fram till att den nya TVen måste vara trasig. Vad gör jag då? Jag håller besinningen och gör något som jag tycker mer roligt.
I torsdags publicerade jag bilder som min dotterson i Island hade tagit. En av dessa bilder har också publicerats i utländska tidningar. I går fick jag så en ny bild från honom och jag tycker denna bild mycket märklig. Där ser vi på kanske fyra mils avstånd hur eldar från jordens inre lyser upp himlen. Den visar elden och isen sida vid sida och till och med norrsken deltar i föreställningen samt den blå färgen som fjällvärlden tar på sig när avständet blir tillräckligt. Mellan klippig stranden på Heimaey och fastlandet vilar mörkblå Atlanten och ger bilden en stark karaktär. Färgerna i den isländska flaggan finns i sin ordning i denna bild vilka man sökte till elden, isen och de blå bergen. Själv har jag trott att den blå fergen kommer från havet men nu vet jag bättre, den kommer från de blå bergen och det är i en realistisk ordning att tänka så. Det var ingen slump med dessa färger. Det var ett poetiskt tänkande blandad stark historia och fäosterlandskärlek.
Länken nedan leder till ett fantastiskt vackert fotoalbum. Där behövs inga fler ord. Njut av föreställningen.
http://http.ruv.straumar.is/static.ruv.is/vefur/26032010_gog_eldfoss_hvannargili.wmv
og en länk till
http://www.facebook.com/album.php?aid=168590&id=94957260823&ref=mf
I torsdags publicerade jag bilder som min dotterson i Island hade tagit. En av dessa bilder har också publicerats i utländska tidningar. I går fick jag så en ny bild från honom och jag tycker denna bild mycket märklig. Där ser vi på kanske fyra mils avstånd hur eldar från jordens inre lyser upp himlen. Den visar elden och isen sida vid sida och till och med norrsken deltar i föreställningen samt den blå färgen som fjällvärlden tar på sig när avständet blir tillräckligt. Mellan klippig stranden på Heimaey och fastlandet vilar mörkblå Atlanten och ger bilden en stark karaktär. Färgerna i den isländska flaggan finns i sin ordning i denna bild vilka man sökte till elden, isen och de blå bergen. Själv har jag trott att den blå fergen kommer från havet men nu vet jag bättre, den kommer från de blå bergen och det är i en realistisk ordning att tänka så. Det var ingen slump med dessa färger. Det var ett poetiskt tänkande blandad stark historia och fäosterlandskärlek.
Länken nedan leder till ett fantastiskt vackert fotoalbum. Där behövs inga fler ord. Njut av föreställningen.
http://http.ruv.straumar.is/static.ruv.is/vefur/26032010_gog_eldfoss_hvannargili.wmv
og en länk till
http://www.facebook.com/album.php?aid=168590&id=94957260823&ref=mf
Flera bilder av vulkanutbrott
Jag har fått lite mani att blogga om det isländska vulkanutbrottet och bland annat har jag installerat länkar till filmsnuddar i de tre sista bloggen. Men när jag själv försöker använda länkarna fungerar de inte. Jag kanske skulle hålla mig till det jag kan, det vill säga att använda vanliga foton. För 20 till 25 år sedan hade jag en annan mani, men det var att kunna mycket om datorer. Sanningen är att jag kunde lite. I dag har jag för lite intresse för att kunna mycket om datorer och jag kan ännu mindre än tidigare. Men nu över till något helt annat.
Min dotter i Uppsala sade här om dagen att det ligger i de isländska generna att vara intresserade av vulkanutbrott. Det ligger något i detta och varför inte? Jag sade i min blogg i går att min äldsta dotter bor på Heimaey. Hon har skickat några bilder som hennes son har tagit av utbrottet som nu pågår.
Den 23 januari 1973 började ett makalöst utbrott på Heimaey. Marken rämnade så att tvo km lång spricka bildades strax öster om samhället. Nästa månaderna bildades en vulkan på ön, Eldfell, och sluttningen till höger på bilden är en del av vulkanen Eldfell. Elden från Eyjafjallajökull ser vi mitt i bilden strax ovanför denna mycket unga landbildningen. Det är inte långt emellan de stora händelserna, varken i tid eller avstånd. Bilden är tagen från min dotters och svärsons tomt. Denna bild är tydligen tagen i skymningen.
Denna bild är tagen från lavan som rann från Eldfell 1973. Avståndet äer ca fyra mil. Det säger något om storleken på elden även om bilden är något zoomad in. Lite till vänster ser vi Eyjafjallajökull och till höger ser vi en annan jökel, Mýrdalsjökull. Det är väl sannolikt att det slutar med att det också kommer utbrott i den andra jökeln. Så har det varit så länge man känner till utbrott i dessa jöklar. Det var roligt att en tysk tidning såg denna bild och fick tillåtelse att använda den.
Elliðaey heter denna ö. Vi kan se ett litet jakthus till vänster på ön och detta jakthus har används i samling speciellt speciella bilder som folk mejlar ibland till varandra. I bakgrunden är jökeln.
Här ser vi slutningen till Eldfell. Det svarta vi ser strax över husen till höger är utgrävningar där man har grävt ner på hus som tidigare försvann under aska. 400 hus grävdes under aska och lava. Mitt i bilden ser vi rök och ånga från utbrottet.
Skymningen har kommit lite närmare. Här sitter min dotter i sin styckade ylletröja på en sten i en backe av 37 år gammal lava och aska. Det finns en berättelse om det hur de första människorna vaknade när utbrottet började natten till den 23 januari 1973.
En man på Oddstadir vaknar mitt på natten och det är dagljust i rummet. Först trodde han att solen hade kommit upp men så kunde det inte vara för att det var januari. Så karln vecker sin fru och säger "älskling min! se efter om det brinner huset hos vår granne Torgeir". Frun gör så. När hon står vid fönstret säger karln: "Vad är det min älskling?" Hon säger inte ett ord så karln stapplade upp från sängen och såg vad det var. "Framför mig öppnades marken som ett blixtlås och eldpelare reste sig från marken som spottade stora rullstenar och stablar av grästorv åt alla håll", sade han senare.
Min dotter i Uppsala sade här om dagen att det ligger i de isländska generna att vara intresserade av vulkanutbrott. Det ligger något i detta och varför inte? Jag sade i min blogg i går att min äldsta dotter bor på Heimaey. Hon har skickat några bilder som hennes son har tagit av utbrottet som nu pågår.
Den 23 januari 1973 började ett makalöst utbrott på Heimaey. Marken rämnade så att tvo km lång spricka bildades strax öster om samhället. Nästa månaderna bildades en vulkan på ön, Eldfell, och sluttningen till höger på bilden är en del av vulkanen Eldfell. Elden från Eyjafjallajökull ser vi mitt i bilden strax ovanför denna mycket unga landbildningen. Det är inte långt emellan de stora händelserna, varken i tid eller avstånd. Bilden är tagen från min dotters och svärsons tomt. Denna bild är tydligen tagen i skymningen.
Denna bild är tagen från lavan som rann från Eldfell 1973. Avståndet äer ca fyra mil. Det säger något om storleken på elden även om bilden är något zoomad in. Lite till vänster ser vi Eyjafjallajökull och till höger ser vi en annan jökel, Mýrdalsjökull. Det är väl sannolikt att det slutar med att det också kommer utbrott i den andra jökeln. Så har det varit så länge man känner till utbrott i dessa jöklar. Det var roligt att en tysk tidning såg denna bild och fick tillåtelse att använda den.
Elliðaey heter denna ö. Vi kan se ett litet jakthus till vänster på ön och detta jakthus har används i samling speciellt speciella bilder som folk mejlar ibland till varandra. I bakgrunden är jökeln.
Här ser vi slutningen till Eldfell. Det svarta vi ser strax över husen till höger är utgrävningar där man har grävt ner på hus som tidigare försvann under aska. 400 hus grävdes under aska och lava. Mitt i bilden ser vi rök och ånga från utbrottet.
Skymningen har kommit lite närmare. Här sitter min dotter i sin styckade ylletröja på en sten i en backe av 37 år gammal lava och aska. Det finns en berättelse om det hur de första människorna vaknade när utbrottet började natten till den 23 januari 1973.
En man på Oddstadir vaknar mitt på natten och det är dagljust i rummet. Först trodde han att solen hade kommit upp men så kunde det inte vara för att det var januari. Så karln vecker sin fru och säger "älskling min! se efter om det brinner huset hos vår granne Torgeir". Frun gör så. När hon står vid fönstret säger karln: "Vad är det min älskling?" Hon säger inte ett ord så karln stapplade upp från sängen och såg vad det var. "Framför mig öppnades marken som ett blixtlås och eldpelare reste sig från marken som spottade stora rullstenar och stablar av grästorv åt alla håll", sade han senare.
Fantastiska bilder
Jag känner mig jätte isländsk när jag tittar på bilder från vulkanutbrottet som nu pågår i Island. Jag skall nu åka hem från jobbet men jag kunde inte låta bli att visa lite från detta. Det blir inte mycket text men dess mera för ögat.
Anton Brink heter han som fotgrafierade denna väldiga syn. På bilden ser vi enn lavafors ta vägen ner i en flodfåra för att sen fortsätta vidare. Se mannen till höger och så är bäst att inte säga så mycket mer. Jag känner i alla fall nu i ögonblicket att jag egentligen inte har råd med det.
Själv har jag inte kunnat titta på länken nedan men det sägs att denna filmsnudd visar så fantastiska saker. När jag kommer hem från jobbet skall jag värkligen se.
http://www.facebook.com/photos.php?id=817513521
Anton Brink heter han som fotgrafierade denna väldiga syn. På bilden ser vi enn lavafors ta vägen ner i en flodfåra för att sen fortsätta vidare. Se mannen till höger och så är bäst att inte säga så mycket mer. Jag känner i alla fall nu i ögonblicket att jag egentligen inte har råd med det.
Själv har jag inte kunnat titta på länken nedan men det sägs att denna filmsnudd visar så fantastiska saker. När jag kommer hem från jobbet skall jag värkligen se.
http://www.facebook.com/photos.php?id=817513521
Eld och is
Skald och diktare har genom åren gärna pratat om eldens och isarnas land. Isen kan gärna vara drivis från Nordpolen och Grönland men sannolikt har det i första hand de isländska jöklarna de har menat. Elden är det inget att diskutera om.
Här kan man säga att de ligger sida vid sida, elden och isen eller att de håller hand i hand. Denna bild har jag tagit från en islänsk tidning och det bäst jag vet är den tagen i morse, den 24 mars.
Det är inget annat att säga om denna bild än den föregående.
Åren 1975 till 1984 pågick några vulkanutbrott på norröstra Island nera en sjö som heter Mývatn (Myggsjö). Denna bild är från ett av dessa utbrott och är ortoligt vacker, speciellt när man kan förstora den. Många sprickor bildades i närliggande trakter och Island blev något större. Det i och för sig håller på jämnt och ständigt men blev ovanligt mycket under dessa år.
Detta utbrott är från samma område och föregåend bild. En gång åkte vi dit några grannar för att beskåda händelserna och min yngsta dotter följde med. Jag tycker bilden påminna mig mycket om situationen som den var just då. Vi kom till randen av nytt lavaområde som verkade ofarligt. Jag gick ut på kolsvart lavan och beundrade hur en ny landbildning äger rum ännu i vår tid. Minn dotter var nära. Jag tittade när på lavan och såg plötsligt en spricka under mina skor och genom sprickan såg jag i glödhet lavan rinna fram några få centimeter under ytan. Jag lovar att jag backade i hög hastighet och jag kände mig som en mycket dålig ansvarstagande och förebild för min dotter. Min fru pratar fortfarande om att våra skor var trasiga när vi kom tillbaka. Egentligen borde jag kanske hålla tyst över en så alvarlig sak.
Denna min dotter bor i Uppsala med sin familj och hennes son är knappt sju månader gammal. Han är mormors och morfars största ängel i dag. Min äldsta dotter bor på Heimaey, en av Vestmannaöarna, med sin familj och hon har lovat att skicka bilder av utbrottet i Eyjafjallajökull när sikten blir tillräckligt bra. Från Heimaey ser man utbrotten i vulkanen Hekla när de äger rum och utbrottet nu i Eyjafjallajökull.
Till slut kommer här en länk till en filmsnudd från Eyjafjallajökull.
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Ffrettir.ruv.is%2Fnode%2F113229&h=cca4c3c447453b412714fd6a78fb4b19
Här kan man säga att de ligger sida vid sida, elden och isen eller att de håller hand i hand. Denna bild har jag tagit från en islänsk tidning och det bäst jag vet är den tagen i morse, den 24 mars.
Det är inget annat att säga om denna bild än den föregående.
)
Åren 1975 till 1984 pågick några vulkanutbrott på norröstra Island nera en sjö som heter Mývatn (Myggsjö). Denna bild är från ett av dessa utbrott och är ortoligt vacker, speciellt när man kan förstora den. Många sprickor bildades i närliggande trakter och Island blev något större. Det i och för sig håller på jämnt och ständigt men blev ovanligt mycket under dessa år.
Detta utbrott är från samma område och föregåend bild. En gång åkte vi dit några grannar för att beskåda händelserna och min yngsta dotter följde med. Jag tycker bilden påminna mig mycket om situationen som den var just då. Vi kom till randen av nytt lavaområde som verkade ofarligt. Jag gick ut på kolsvart lavan och beundrade hur en ny landbildning äger rum ännu i vår tid. Minn dotter var nära. Jag tittade när på lavan och såg plötsligt en spricka under mina skor och genom sprickan såg jag i glödhet lavan rinna fram några få centimeter under ytan. Jag lovar att jag backade i hög hastighet och jag kände mig som en mycket dålig ansvarstagande och förebild för min dotter. Min fru pratar fortfarande om att våra skor var trasiga när vi kom tillbaka. Egentligen borde jag kanske hålla tyst över en så alvarlig sak.
Denna min dotter bor i Uppsala med sin familj och hennes son är knappt sju månader gammal. Han är mormors och morfars största ängel i dag. Min äldsta dotter bor på Heimaey, en av Vestmannaöarna, med sin familj och hon har lovat att skicka bilder av utbrottet i Eyjafjallajökull när sikten blir tillräckligt bra. Från Heimaey ser man utbrotten i vulkanen Hekla när de äger rum och utbrottet nu i Eyjafjallajökull.
Till slut kommer här en länk till en filmsnudd från Eyjafjallajökull.
http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Ffrettir.ruv.is%2Fnode%2F113229&h=cca4c3c447453b412714fd6a78fb4b19
Det blev utbrott
Den 5 mars bloggade jag under rubriken "Vulkanutbrott?" där jag bloggade om vulkanen och jökeln Eyjafjallajökull. Lite senare blev det lugnare hos Eyjafjallajökull men nu pågår där ett vulkanutbrott. Jag har bloggat en del om glaciärer och kallat dem för jöklar. Nu har folk frågat mig vad jag menar med ordet jökel. Enligt min mening betyder glaciär och jökel exakt det samma på svenska. Att jag har använt ordet jökel beror på att namn på nästan alla isländska glaciärer slutar med "jökull" som översatt till svenska betyder glaciär eller jökel. Jag tycker också ordet jökel ha lite legendarisk smak som jag gillar.
Jag som islänning följer nyfiken med hur detta utvecklas och det förmodligen kan det bli något mycket större raseri innan det slutar. Dessa naturkrafter är svåra att förutsäga. Det har varit kraftiga stormar i området som har gjort det svårt för forskare att utföra sina arbeten.
Denna rökpelare är för det mesta ånga och verkar kanske inte så mäktig men med hänsyn till att det har för det mästa varit svårt att komma tillräckligt nära för att ta bilder, då är den kanske inte så liten
Vetenskapsmännen säger att detta utbrott är litet och med hänsyn till många andra utbrott är det litet. Men ändå. Lavan sprutas 150 till 200 meter upp i luften innan den faller till marken och rinner i väg och då kan man fråga sig om det verkligen är så litet. När jag tittar på bilden och tänker på detta blir jag riktigt liten själv.
I mitt blogg den 5 mars använde jag denna bild och pratade om att under tre års tid hade jag läst i skolan som vi ser till vänster. Jag pratade också om att jag hade planterat några av treden i sluttningen och det var åren 1957, 1958 och 1959. Uh! hur gammal jag blir när jag säger detta. Vulkanen Eyjafjallajökull möter så himlen mitt i bilden men längst till höger där jökeln försvinner bakom skogen eller så, var jag tillsammans med två eller tre skolkamrater våren 1959. Vi tänkte gå där över en kröna mellan två jöklar, helt enkelt på grund av att det var spännande. Då var snö över denna kröna men i senare år har snön minskat där. Innan vi kom högst upp på krönan hamnade vi i snöstorm, så pass hård att vi aldrig gick hela vägen. Vi var längst uppe i södra sidan av krönan men utbrottet är i norra sidan. Spännande land Island som bjuder på att kunna stå på ett ställe som 50 år senare spyr lava. Så hade vi gjort om vädret inte hade gjort stopp på vår resa året 1959. Utbrottet kom inte upp under jökeln som man hade räknat med, kom upp strax intill en promenadstig som ligger över nämnd kröna.
http://http.ruv.straumar.is/static.ruv.is/vefur/23032010_gosmyndir.wmv
Jag som islänning följer nyfiken med hur detta utvecklas och det förmodligen kan det bli något mycket större raseri innan det slutar. Dessa naturkrafter är svåra att förutsäga. Det har varit kraftiga stormar i området som har gjort det svårt för forskare att utföra sina arbeten.
Denna rökpelare är för det mesta ånga och verkar kanske inte så mäktig men med hänsyn till att det har för det mästa varit svårt att komma tillräckligt nära för att ta bilder, då är den kanske inte så liten
Vetenskapsmännen säger att detta utbrott är litet och med hänsyn till många andra utbrott är det litet. Men ändå. Lavan sprutas 150 till 200 meter upp i luften innan den faller till marken och rinner i väg och då kan man fråga sig om det verkligen är så litet. När jag tittar på bilden och tänker på detta blir jag riktigt liten själv.
I mitt blogg den 5 mars använde jag denna bild och pratade om att under tre års tid hade jag läst i skolan som vi ser till vänster. Jag pratade också om att jag hade planterat några av treden i sluttningen och det var åren 1957, 1958 och 1959. Uh! hur gammal jag blir när jag säger detta. Vulkanen Eyjafjallajökull möter så himlen mitt i bilden men längst till höger där jökeln försvinner bakom skogen eller så, var jag tillsammans med två eller tre skolkamrater våren 1959. Vi tänkte gå där över en kröna mellan två jöklar, helt enkelt på grund av att det var spännande. Då var snö över denna kröna men i senare år har snön minskat där. Innan vi kom högst upp på krönan hamnade vi i snöstorm, så pass hård att vi aldrig gick hela vägen. Vi var längst uppe i södra sidan av krönan men utbrottet är i norra sidan. Spännande land Island som bjuder på att kunna stå på ett ställe som 50 år senare spyr lava. Så hade vi gjort om vädret inte hade gjort stopp på vår resa året 1959. Utbrottet kom inte upp under jökeln som man hade räknat med, kom upp strax intill en promenadstig som ligger över nämnd kröna.
http://http.ruv.straumar.is/static.ruv.is/vefur/23032010_gosmyndir.wmv
Vad håller på att hända?
Ja, vad håller på att hända. Fem dagars väderprognosen på text-TV publicerar sifrfror som fyra, fem och sex plusgrader. Man kan bli yr i huvudet av mindre saker. Detta är den allra varmaste väderprognosen i tre månader. Så håller jag mig inomhus, spacklar och slipar och får spackeldamm i näsan så jag nyser.
Detta är sagt lite på skoj och jag harmar inte omständigheterna. Att spackla och slipa är inte det allra roligaste jag kan tänka mig men resultatet är enormt roligt. Vad fint det kan bli. Men vad vädret angår, det är töväder enligt min uppfattning och konstigt nog, jag kom inte ut i dag förrän klockan fyra på eftermiddagen och då blåste det några få meter i sekunden och termometern i bilen visade fyra plusgrader.
Att jag inte kom ut förrän vid fyratiden beror på min envishet att göra färdigt innan jag åker till jobbet i morgon förmiddag det jag planerade tidigare i veckan. Och om jag inte hade varit nyfiken på vad fanns i brevlådan hade det fått dröja lite till innan jag tog mig ut i den friska luften i dag. Det fanns en hel del i brevlådan och bland annat ett erbjudande från Nationalencyklopedin om att köpa ett enormt uppslagsverk som enligt min uppfattning heter NE. Om jag läser igenom detta vet jag troligen det mesta som går att veta på denna jord. Men frågan är om jag inte kan fortsätta slå in ord på Google som jag har gjort ganska länge och för det mesta har jag fått svar som jag har tagit som fullgiltiga. Dessa böcker är troligen stora och med all denna visdom väger de troligen för mycket på mina bokyllor. De kan börja svikta.
Att jag nu har skrivit dessa rader beror på att jag tycker det roligt och också att det ökar min språkkunighet. På grund av språkkunskapen ville jag givetvis veta om namnet Nationalencyklopedin betyder något speciellt. Jag slog upp i tre ordlistor och hittade ingenting. Jag vet vad ordet national betyder men så inte mer. Om någon läser detta och kan mätta min språkliga nyfikenhet då lyser jag efter det.
Detta är sagt lite på skoj och jag harmar inte omständigheterna. Att spackla och slipa är inte det allra roligaste jag kan tänka mig men resultatet är enormt roligt. Vad fint det kan bli. Men vad vädret angår, det är töväder enligt min uppfattning och konstigt nog, jag kom inte ut i dag förrän klockan fyra på eftermiddagen och då blåste det några få meter i sekunden och termometern i bilen visade fyra plusgrader.
Att jag inte kom ut förrän vid fyratiden beror på min envishet att göra färdigt innan jag åker till jobbet i morgon förmiddag det jag planerade tidigare i veckan. Och om jag inte hade varit nyfiken på vad fanns i brevlådan hade det fått dröja lite till innan jag tog mig ut i den friska luften i dag. Det fanns en hel del i brevlådan och bland annat ett erbjudande från Nationalencyklopedin om att köpa ett enormt uppslagsverk som enligt min uppfattning heter NE. Om jag läser igenom detta vet jag troligen det mesta som går att veta på denna jord. Men frågan är om jag inte kan fortsätta slå in ord på Google som jag har gjort ganska länge och för det mesta har jag fått svar som jag har tagit som fullgiltiga. Dessa böcker är troligen stora och med all denna visdom väger de troligen för mycket på mina bokyllor. De kan börja svikta.
Att jag nu har skrivit dessa rader beror på att jag tycker det roligt och också att det ökar min språkkunighet. På grund av språkkunskapen ville jag givetvis veta om namnet Nationalencyklopedin betyder något speciellt. Jag slog upp i tre ordlistor och hittade ingenting. Jag vet vad ordet national betyder men så inte mer. Om någon läser detta och kan mätta min språkliga nyfikenhet då lyser jag efter det.
Igen från Västmannaöarna
I går hade jag länk till en filmsnudd från Vestmannaöarna på min blogg. Jag sade då att min äldsta dotter bor där och när hon såg detta skickade hon en länk till en annan filmsnudd därifrån. Västmannaöarna är på många sätt som ett äventyrsfenomen på detta jordklot. Där finns det en vulkan som fortfarande kan göra man lite varm om rumpan om man sitter där en stund. Där finns det också en ny landbildning, mindre än 40 år gammal. Fågellivet är rikligt, variationerna i landskapet, bergväggarna, vikarna och vädret är riktigt stora. Utsikten till den isländska sydkusten, jöklarna och höglandet är fantastisk. Om det blåser på riktigt skickar Atlanten sina väldiga uthvasvågor på bergväggarna. Så kan jag fortsätta. Jag har ofta varit på Heimaey, den enda ön av Västmannaöarna som är bebodd, och det är alltid något äventyrliknande att komma dit. Dit kan man komma med en riktig färja, med mindre propellerplan och kanske är största äventyret att komma dit kortaste vägen från fastlandet med ett så litet enpropellerplan att man kan titta ner från vilket fönster som helst, höger eller vänster. men här kommer filmsnudden.
http://www.facebook.com/l/cc44d;www.youtube.com/watch?v=HELQtM7sXx8
Här är det lika bra att vara kompetent -titta
Min äldsta dotter bor i Heimaey, Hemmaö, den enda av Västmannaöarna som är bebodd. Hon hade lagt denna filmsnudd på Facebook där kan vi se en fiskebåt komma in till hamnen i Heimaey. Vid detta tillfälle blåste det 34 m i sekunden och Atlanten är stor och vågorna från det vidöppna havet är inget att leka med. Det är lika bra att besättningen är kompetent och inte skräms även om dessa naturkrafter visar sig i denna enorma storlek.
http://www.youtube.com/watch?v=mPBaqh3dcVM&feature=player_embedded#
Denna "stormsegling" filmades från en annan fiskebåt för två år sedan av en man som heter Tomas Marshall och nästan 3 miljoner tittare har sett den. Det följer också med några andra intressanta filmsnuddar Från Vestmannaöarna.
Ensam hemma
Jag blev tillfrågad i dag om det inte kändes gott att vara ensam hemma ibland vilket jag tyckte. Jag tycker det mycket friskt att kunna känna så men efter ett tag blir det lika gott att inte vara ensam. Då vill man ha tillbaka sin bättre hälft. Jag sade någonstans i dag att jag var emerit på Solvellir. Det i sin tur påminnte mig om berättelsen Rabbinens gåva där rabbinen hade kommit till emerithyddan i de djupa skogarna för att leva ett emeritliv och ägna sig åt kontemplation. En riktigt, riktigt vacker berättelse. Egentligen borde jag publicera den på min blogg även om den inte är min. Berättelsens innebörd är verkligen tänkvärd och borde göra oss till bättre människor.
Jag var på ett möte i Fjugesta i kväll där några människor träffades för att dela med sig av sina erfarenheter, förhoppningar och sin styrka. Det är mycket bra att vuxna människor kan göra så, att träffas och så seriöst prata från sitt inre. Annars har jag snickrad här hemma i dag och varit riktigt nöjd med resultatet utan en sak. Jag satte upp en rullgardin och behövde göra den kortare om åtti millimeter men jag förkortade röret inuti gardinen om åttisju millimeter. Det var sju millimeter för mycket, det var ingen fråga om det, och gardinen ville inte alls hänga kvar på sina fästen. Då så, tänkte jag, där blev jag av med 129 kronor som IKEA får i sin kassa i stället. Tidigare i kväll pratade jag med min fru i telefon och vi pratade om vad man kan göra åt detta annat än bara köpa en ny så där. Men kan man inte, sade hon, dra ut du vet dän där plastproppen som kommer in i röret . . . ?
Gardinen hänger nu som den ska. Det är ibland svårt att vara man.
Nu är det läggdags men jag är inte färdig ändå. Jag har kvar att skära äpplen och morötterna för mina fyrfota grannar, dessa som i första hand vill visa sig på nätterna. Havrekross finns redan på marken där jag har skottat snön. Finns det inte infraröda kickare som man kan använda i mörker? Jag skulle gärna vilja se alla dessa djur som har gjort en sån otrolig massa spår i snön tio till femton meter från huset. De visar sig aldeles för sällan på dagarna.
Det lågar glatt i kaminen och stillheten råder här vid skogsbrynet. Det blir gott att sova. I morgon skall jag snickra igen ocvh göra färdigt detta som så ofta vill bli kvar. En list här, en skruv där och lite färg på några ställen. Det blir så skönt när det blir gjort.
Jag var på ett möte i Fjugesta i kväll där några människor träffades för att dela med sig av sina erfarenheter, förhoppningar och sin styrka. Det är mycket bra att vuxna människor kan göra så, att träffas och så seriöst prata från sitt inre. Annars har jag snickrad här hemma i dag och varit riktigt nöjd med resultatet utan en sak. Jag satte upp en rullgardin och behövde göra den kortare om åtti millimeter men jag förkortade röret inuti gardinen om åttisju millimeter. Det var sju millimeter för mycket, det var ingen fråga om det, och gardinen ville inte alls hänga kvar på sina fästen. Då så, tänkte jag, där blev jag av med 129 kronor som IKEA får i sin kassa i stället. Tidigare i kväll pratade jag med min fru i telefon och vi pratade om vad man kan göra åt detta annat än bara köpa en ny så där. Men kan man inte, sade hon, dra ut du vet dän där plastproppen som kommer in i röret . . . ?
Gardinen hänger nu som den ska. Det är ibland svårt att vara man.
Nu är det läggdags men jag är inte färdig ändå. Jag har kvar att skära äpplen och morötterna för mina fyrfota grannar, dessa som i första hand vill visa sig på nätterna. Havrekross finns redan på marken där jag har skottat snön. Finns det inte infraröda kickare som man kan använda i mörker? Jag skulle gärna vilja se alla dessa djur som har gjort en sån otrolig massa spår i snön tio till femton meter från huset. De visar sig aldeles för sällan på dagarna.
Det lågar glatt i kaminen och stillheten råder här vid skogsbrynet. Det blir gott att sova. I morgon skall jag snickra igen ocvh göra färdigt detta som så ofta vill bli kvar. En list här, en skruv där och lite färg på några ställen. Det blir så skönt när det blir gjort.
