Guðjón Björnssons svenska blogg

Den isländska seismologen Reynir Bárdarson var med i nyheterna på TV4 i kväll. Denna min landsman är väl känd i sverige och själv tycker jag roligt att lyssna på hans visdom och förklaringar angående jordens natur och egenskaper. Lite efter tsunamin i Thailand var jag i K-rauta affären i Örebro och när jag betalade vid kassan frågade en ung kvinna vid kassan plötsligt om jag kom från Island. Ja, visst kom jag från Island, men hur kan du ana det, frågade jag kvinnan. Ja, du, du pratar nämligen exakt som seismologen i Uppsala, svarade hon.

Detta tyckte jag jätte roligt och inte minst på grund av att jag gillade att lyssna på denna man och så visste jag plötsligt hur jag pratade själv om kvinnans påstående stämde. En sak till; jag tyckte roligt att en så ung människa som denna kvinna i K-rauta var, skulle över huvud taget lägga märke till språkbrytningar och kunna jämföra och känna igen som hon gjorde.

I lördags kom jag till Uppsala och i morgon åker jag hem. Min fru blir kvar för att fortsätta vara en bra mormor. Nu kommer jag inte till med att ta fler kort av honom de närmaste dagarna. Därför kan jag inte låta bli att en en gång visa kort av honom på min blogg.


Han var med på ett kaffehus i Uppsala i dag. Han gillade det och så fick han också lite mat hos mormor. Han var med på riktigt.


Mamma är bäst och jag är mett och belåten och fullt med folk att se på. Men pabba är också bäst men han är bara på jobet och inte här.

I dag läste jag i en tidning att någon som säljer resor till Sverige hade bland annat sagt i sin information att isbjörnar gick på gatorna i Göteborg och att jöklarna i Bohuslän var magiska. Mycket annat hade också kommit fram som lät konstigt. Det är kanske svårt att bo på den andra sidan av jordklotet och ge skildring av detta land men något krav får man nu ändå uppfylla innan man sätter informationen på tryck.

Men det jag tänkte säga är att ibland kommer isbjörnar, riktiga isbjörnar, till norra Island när drivis från Nordpolen och Grönland driver tillräckligt nära kusten. Kanske är det så att isbjörnarna simmar längre sträckor än tidigare för att försöka kolonisera sig i nya trakter i de förändrade tider som vi befinner oss i numera. Men för isbjörnar att kolonisera sig i Island kan bara bli fel. För några veckor sedan såg man en mindre isbjörn nära en gård på norröstra Island och som vanligt; första reationen var att detta kan bara inte alls stämma. Men det stämde i alla fall. Så när björnen hade ogenerad sig mitt i en flock får blev den skjuten. Det gjordes inte i allt för mycket brådska, man funderade på andra lösningar för denna vilsna björn, men slutssatsen blev att skjuta den. Det blev inte populärt av alla djurvänner.

Det finns många berättelser i Island av ovälkomna besök av isbjörnar genom århundraden och givetvis var det en stor hjältedåd att ha vunnit en isbjörn. Tidigare var kampen på jämnare nivå än i dag. Med moderna skjutvapen är det inte längre någon hjältedåd.

För en stund såg jag på ett programm i TV om svarta hål. Jag tycker detta spännande ämne som jag förstår väldigans lite ändå. Men i vilket fall som helst tittade jag på programmet tills jag somnade i fåtöljen. Det var en drömlös sömn. Men min sömn är inte alltid drömlös.

Vi var på Arlanda, jag och min fru, och vi hade blivit mycket gamla. Hon sat inne på någon kaffeteria men jag befann mig utanför huvudingången. Jag tittade ut över parkeringar, gator och virrvarr av bilar och folk. Jag behövde hitta min bil men jag hade ingen aning om var jag hade lämnat den. Jag vidste inte heller vilken sorts bil vi hade och inte vilken färg den hade. Registeringsnummer var det inget prat om. Såna tråkiga bokstäver och siffror var inget som intresserade mig. Därför kunde jag inte utantill registeringsnummret. Detta bekymrade inte mig för att jag hade en nyckelknyppa i fickan och där hade jag min bilnyckel som hade en fantastisk egenskap. Om jag tryckte på en knapp på nyckeln och min bil var nära hörde jag knäppa till i den och dessförutan blinkade det ljus på bilen. Så jag tänkde ströva tvärs och längs alla parkeringar vid behov tills jag hörde knäppa till någon bil och ljusen skulle blinka.

Jag vidste inte klart heller på vilken teria där inne min fru var och väntade mig. Det bekymrade inte mig inte så mycket. Jag vidste att hon skulle lugnt vänta tills jag kom tillbaka. Hon hade något att läsa. Jag hade all tid som fanns i världen, en gammal man, för att hitta min bil och senare min fru och hon hade lika mycket tid och jag för att vänta mig där inne. Inget var i vägen. Jag drog upp nyckelknyppan ur min ficka och kände efter att bilnyckeln satt rätt i min hand. Sen gick jag i väg. Det var endast en sak som förvånade mig lite. Det var konstigt att jag fortfarande hade körkort.

Det var då jag vaknade. Jag mådde utmärkt bra och var mycket, mycket väl utvilad. Jag hade mått fint i drömmen och jag mådde ovanligt fint när jag vaknade från den. Jag beundrade hur vacker denna dröm hade varit.

Jag blev tillfrågat här på bloggen nyligen hur det är med min höft. Detta skall jag svara på nu.

När jag låg på operationsbordet och fick bedövningsmedlet sprutat in mellan ryggkotarna var jag väl på min vakt och tänkde känna efter hur värken skulle försvinna. Jag var mycket sällan fri från värk och den kunde vara över allt ibland och ibland på olika ställen i benet. Just då hade jag värk på framsidan av låret, värk som jag skulle ha haft svårt med om inte jag hade vetat att snart skulle den försvinna. Bedövningsmedlet verkade mycket snappt och värken försvann först nere vid knäet och uppe vid ljumsken. Några ögonblick senare försvann värken mitt på framsidan av låret också. Sedan då har värken varit borta. Makalöst, eller hur?

När jag vaknade efter operationen var jag mycket förvirrad. Jag såg över mig tre ansikten som tittade ner till mig men jag förstod inte att de hade kropp. Jag vidste inte att jag hade namn, var gift, hade familj och huvud tagit förstod jag ingenting. Det var också det första jag sade, att jag förstod ingenting. Jag sade det på isländska (ég skil ekki nokkurn skapaðan hlut) och ansikten utan kropp som tittade ner till mig sade tillbaka att allt skullle bli enklare om jag pratade svenska. Trotts min förvirring började jag prata svenska när jag fick detta goda råd.

Något senare, innan jag förstod till exempel att jag hade familj, tänkde jag ner i benet och min reaktion var den att något elakt hade försvunnit därifrån. Och det jag kan fortfarande i dag säga är att detta elaka inte har kommit tillbaka. Det verkar ha försvunnit för all framtid.

Hej ni svenskar!
Som ni ser har jag öppnat en ny bloggsida på svenska men ärligt sagt är inte äran min. Det är min dotter i Uppsala som är skaparen till denna sida. I går var jag på jobbet och mellan klockan sju och åtta på kvällarna kan vi som jobbar kvällar haft lite tid för oss själva. Då skrev jag lite text, den första i denna blogg, men innan jag hann färdigt uppstod en oförväntad händelse och jag hade lite bråttom. Och vad tror ni hände när jag hade bråttom med min bloggtext? Halva texten försvann och halvan som fanns kvar är inte längre aktuell.

Nu är jag hemma igen efter en så ovanligt lång arbetshelg och är lite trött. Det blir inte så mycket mer jag bloggar i kväll. Jag vill bara säga att jag hoppas jag engegerar mig en del på min svenska blogg för att genom det kan jag lära mig bättre svenska än jag har gjort hit in tills.