Samemuseum i Jokkmokk
Jag var första gången i Jokkmokk och på detta museum. Susanne hade varit några gånger både i Jokkmokk och på museet och hon hittade vägen här lite över allt som och på de andra ställen där vi har varit under vårt resande i Norrland.
Samemuseet är inte bara saker och ting. Det är också ord. Ett av det första vi kom fram till när vi gick in från entrén var följande ord som är ägnade de första som följde in i landets nordligaste delar efter istidsglaciärens tillbakagång och här pratar man om upp till 11000 år tillbaka:
Stannar vid stranden.
En sandås höjer sig.
En eld för maten
redskap av vit sten.
Vi följer bytesdjuren.
Detta land verkar bra,
här kan vi kanske stanna.
Att läsa dessa fridsamma ord, titta på texten i helhet, tänka efter, läsa den igen, efter det var jag museets tacksamme fånge och en gäst i en främmande värld. Jag kände som det var likadant med Susanne, även om hon hade varit här tidigare. Plötsligt hade det gått några timmar och vi var otroligt trötta, nöjda och hungriga.
På museets restaurang åt vi en sen lunch, Jokkmokkorv med mycket köttinnehåll. En ung mörkhårig kvinna jobbade där, troligtvis en Same pratade vi om. Till slut började vi prata med henne om deras fantastiska museum och mycket rätt, hon var Same. Annars hade jag inte fått inträde i Samernas konstskola här i Jokkmokk sade hon. Jasså, säger du det? Ja sade hon, det är ett krav. Såg ni skolans utställning frågade hon? Nej, det gjorde vi inte det bäst vi visste. Det var så mycket att se att vi hade inte alls hunnit med allt.
Jag har varit på hembygds museum på Island och jag har varit på Jamtli i Östersund. Däremellan finns starka likheter. Men att komma till Samemuseum i Jokkmokk, då blev allt annorlunda.
Jag började se bilder från Samer som barn. Alla tider sedan det har jag tyckt som de är annorlunda, speciella. Berättelser av deras livskamp, deras färgrika kläder, deras fina silversmycken och utsmyckningar, deras jojk med tillhörande mystik och mycket flera. Allt detta har jag tyckt annorlunda och denna dag i deras museum tycker jag som jag har fått detta bekräftat. Detta är en liten brokdel av det som går att berätta om detta museum.
På Jamtli i Östersund
Susanne och jag hade åkt iväg på en semesterresa. Vi var i Östersund, hade övernattat där och efter frukosten gick vi iväg på en vandring mellan de olika husen som tillhör Jamtlis stora museisamling. Vi började i Tingshuset.
Domarens stol var tom och hade varit länge. På bordet låg gamla lagböcker. Bänkar stod bredvid väggarna. Det var så iskallt påtagligt att allt var gammalt. Jag såg ingen charm över detta men en allvarlig sanning. Jag kunde föreställa mig en fånge i slitna kläder som fick höra sin dödsdom och att han skulle halshuggas -eller en dom som kanske var något lindrigare.
I den andra endan av Tingshuset var ett gästgiveri med en del behörigheter. Två bord, några stolar och bänkar. I en korg på ena bordet låg knäckebröd med ett tygstycke över. På ett fat låg några potatis som inte hade kommit dit precis i dag och på ett annat fat låg några morötter som hade börjat torka in. På menyn stod bland annat; mat för 6 kr, och vidare stod där; mat och en sup brännvin för 7 kr. Jag måste erkänna att jag förstod att en sup brännvin skulle ha gjort tillvaron pytte lite ljusare i några få ögonblick i denna dystra tillvaro som jag upplevde där inne..
I ett hörn fanns en öppen spis och på en rörlig metallarm vid elden hängde en kittel som kunde föras in över logan. En rund balk, en del av byggkonstruktionen, gick över hela rummet, så pass lågt att den strök vid min skalle.
Allt därinne var allt väl ordnad för att uppnå sitt syfte, att visa oss hur det hade varit förr i tiden då många barn dog unga och människor blev tidigt slitna av sin dagliga möda och svåra förhållanden. Effekten från domsalen i husets andra ända låg kvar och höll sinnet i sin grepp.
Susanne gick sakta fram till den öppna spisen och sade med en melankolisk röst; "det var inte så mycket bättre förr". Sedan lyckades hon le när hon tittade in i kameran. Det hade jag haft svårt med just då och det gjorde sannolikt inte fången som inte ens lyckades lyfta blicken mot domaren i domsalen på andra sidan av panelväggen när han lyssnade på sin dom.
Vi gick en kort bit över en vall till en några hundra år gammal gård. Där mötte oss en annan verklighet sen långt tillbaka i tiden. Det var liv på gården, där gick folk omkring och skötte sina artonhundratals sysslor alldeles mästerligt bra. Där var atmosfären helt annan och ljusare än i tingshuset.
De klädde sig som århundraden tillbaka. Männen bar dolkar vid sina bälten och en kvinna bar dåtidens korg på armen. De pratade ett annorlunda språk, mycket tydligt och förståeligt, men annorlunda. Det handlade inte om världsekonomin, trafiken eller den nya tunneln någon stans. Det handlade om en helt annan tid och verklighet. Mina tankar flög runt, jag kände mig nästan konstig.
Varifrån kommer ni, frågade en ståtlig man, tydligen bonden på gården. Ja, sade jag, vi kommer nu från en helt annan tid. Ja, jag ser det sade han, ni måste komma sen 250 år tillbaka. Flera pratade vi vid men det gick inte att få någon nutida kontakt med denna man. Jag tänkte som så att han var väl kunnig om det förflutna och att han måste vara psykolog och alldeles utmärkt fin skådespelare.
Detta och mycket annat såg vi och upplevde på en rundresa på Jamtli området i Östersund. Det var verkligen som vi hade lärt oss något utan att läsa. Vi hade varit med om det som vi lärde oss. Jag har inte varit duktig att besöka museer men museet på Jamtli högg starka tag i mig och jag har endast kommit halvvägs med att utforska det.
Vi gick över till en annan stadsdel och en annan verklighet och jag höll fortfarande på med att smälta det jag hade upplevt. Där åt vi en modern men sen lunch i ett stort tält på en brygga i Storsjön, omfamnad av blidväder och sommarvärme. Vi var turister på en sommarresa till Sveriges norra Norrland. Där skulle det bli flera museer att se men nu var kvällen nära här i Östersund.
Susanne och Doris
Detta är gamla järnvägsstationen i Jörn. Jörn är i Västerbotten något söder om Piteå. För ungefär tio år sedan satt två kvinnor var på sin trappa till detta hus och väntade en buss. De visste ingenting om varandra. Bussen kom inte på förutbestämt klockslag och tiden gick. Ingen buss kom. Den ena kvinna frågade den andra om hon också väntade på denna buss. Ja, det gjorde hon. Så småningom pratade de lite till. Till slut flyttade den ena kvinnan sig till kvinnan på den andra trappan. Sedan då har de varit mycket goda vänner.
Den ena kvinnan var Susanne och den andra var Doris. Mycket tidigt efter att vi träffades, Susanne och jag, berättade hon sagan från järnvägsstationen i Jörn och sedan pratade hon ofta om Doris och den underbara människa hon var. Ett av det första som var bestämt efter att Susanne började planera vår Norrlandsresa var att besöka henne.
Vi hade varit i Jokkmokk i två nätter och sen åkte vi inlandsbanan tillbaka ner till Arvidsjaur. Därifrån åkte vi buss mot Piteå. På vägen dit såg vi en kvinna stå på en busshållplats. Detta är Doris sade Susanne. Vi gick av bussen och dessa två kvinnor hälsade som bara riktiga väninnor kan göra. Sen vände Doris sig mot mig och sade att hon bara kramade om mig också.
Två nätter gästade vi hos Doris och hon gjorde bokstavligen allt för att de två dygnen som vi var tillsammans skulle ge oss fina minnen in i framtiden. Inte några häftiga minnen, heller fina minnen.
Det märktes väl att Doris är en naturmänniska. Hon värnar om, hon värderar som en som inte är i behov av det häftiga och hon stannar gärna på ställen som så många skulle rusa förbi.
Hon tog med ämne i mat och några klubbar eldningsved som hon hade i garaget. Sen tände hon eld på ställen som var gjorda för det, gjorde kvällsmat och kaffe. Sen åt vi och pratades vid efter maten. Andra kvällen som hon gjorde detta fick vi riktigt åskväder i efterrätt.
Tack Doris för att du är Susannes trogne vän. Tack för allt du visade oss. Tack för det du lärde mig. Jag kommer att föreslå någon gång framöver att Susanne och jag tar med en gryta, kittel, ved och kost och att vi sedan gör mat som du gjorde. Men hederligt sagt är ändå mest sannolik att det blir Susanne som först kommer att föreslå detta.
Jag har svårt att förklara detta med Kolåsen men jag vet ändå . . .
Följande skrev jag under förra hösten:
Jag blev tillfrågat nyligen om jag och Susanne hade några planer på nästa resande. Jag väntade lite med att svara, trodde faktiskt att svaret skulle tycka något konstigt. Men sen svarade jag att vi hade pratat mycket om att åka igen till Kolåsen, att det egentligen hade inget annat diskuterats mellan oss. Kolåsen är en avlägsen plats i Jämtlandsfjällen vi besökte i somras och hyrde en stuga där i tre nätter i en backe ovanför Kolåsens Fjällhotell.
Vad gör man på Kolåsen? Det finns ingen TV i bostaden, knappt telefontäckning, ingen nättäckning, ingen golfbana, inget nöjesställe, ingen rondell, ingen trafik, ingen motocross eller travbana, inget av det ena eller det andra och ingen polis hittade vi där. Varför att komma till en sådan plats. I en stuga som var kanske 30 m norr om vår stuga och lite lägre i backen var en familj. Vi såg dem enstaka gånger men hörde inget väsen från dem. En ung norska var i en stuga lite längre ner i backen och hon hälsade livligt när vi gick förbi. Sen sprang hon om området några gånger. "Tydligen en idrottsstjärna som tränar", sade Susanne. Det var allt som vi såg av turister från vår bostad men vi visste att de var flera, kanske mycket flera, vi hade sett dem vid och på hotellet när vi kom och när vi var i rörelse mötte vi lite folk som gick försiktigt fram, just i enighet med Kolåsens natur och omgivning.
Jag sitter hemma nu i Örebrolän och försöker komma i kontakt med känslan av att vara på detta ställe som jag har skrivit en hel del om. I detta försök läste jag över en blogg som jag skrev tidigare och kallade "Oj vad vi har det bra". Då förstod jag andemeningen. Som jag skrev då om min och Susannes resa till Kolåsen går bäst att skriva på själva Kolåsen. Jag tänker på detta och tänker tillbaka till vår resa och kommer fram till det att jag troligtvis/säkerligen bör tänka över min syn på livet och vad jag tycker nyttigt och roligt att göra.
Att sitta på verandan till stugan och ge sig två till tre timmar för att äta frukosten, vara tyst en stund, prata en stund, sitta på verandan igen efter att ha plockat undan och tillåta tankarna att sväva i väg i tid och rum, tänka tanken ostört till enda, det var för oss livskvalité dagarna vi var där. Att kunna njuta av detta är att inte vara rädd för att träffa sitt eget inre. Att tänka tanken till enda är att fullfölja.
Efter att Susanne i höstas började läsa palliativ vård har diskussion om den inre resan ofta dykt upp här hemma. Ämnet hon läser leder tankarna gärna dit. Vi tittade en gång gemensamt på TV där det pratades om andlighet och tro. Detta ämne ingick i hennes lära. Där pratades om att många kände andlighet i den tystlåtna och ostörda naturen, och man kom fram till att anledningen var att där var man så nära den som hade skapat denna natur. Därför var det högst andligt och fick människorna att känna inre ro och njutning av livet.
Vi satt alldeles tystlåtna på verandan på Kolåsen, Susanne läste en bok och jag hade iPaden på mitt knä och skrev mellan dess som tankarna åkte iväg. Jag var plötsligt tillbaka i december 1979, men tidigare under det året hade ägt rum en mycket svår händelse i min familj. Jag hade gått avsides där på ön som vi gästade i tretti år. Jag var helt ensam i en tystlåten natur med havet framför mig och en lång och ganska hög bergskedja på några kilometers avstånd. Närmast klappade svaga uthavsvågor måt en klippig strand. Annars var havet spegelblankt.
Jag tänkte på händelser under det gångna året och jag tänkte på ett löfte som jag hade givit en avliden människa. Jag hade lovat att bli bättre människa som jag ännu inte hade blivit. Det fick dröja i tolv år innan jag tog hand om den saken och på grund av att jag slutligen gjorde så fick jag nu sitta på denna veranda på Kolåsen i försoning med mig själv och tillsammans med en underbar reskamrat.
Där jag sat på verandan helt tyst i mina tankar och stirrade långt norrut mot den jämtländska fjällvärlden, då hörde jag plötsligt Susannes röst när hon frågade; vart försvann du nu?
Kyrkan var liten och inga gömställen var där att finna men Susanne var fullständigt försvunnen. Jag började titta på golvet om det fanns någon lucka men så verkade inte vara. Detta var mystiskt -minst sagt. Men lika plötsligt som Susanne hade försvunnet, då stod hon där hon står på bilden. Altartavlan verkar stå mot väggen enligt bilden och så verkar det också vara i verkligheten när man står mitt i kyrkan. Men bakom altartavlan finns ett rum och bakom tavlan finns faktiskt en gångväg till detta rum. Vi skrattade mycket åt detta. Det var inte bara alvarliga tankar om existensiella frågor som styrde oss på Kolåsen, tiden där var mycket rolig och vi skrattade mycket.
Resan norrut
Jag sitter i ett tåg som nyss åkt från Kristinehamn på väg norrut genom Värmland med slutstation i Mora. Där skall vi stiga ombord på inlandsbanan. De närmaste dagarna kommer resan att ligga långt norrut, längre norrut än jag någonsin har kommit i verkligheten. Jag har hit in tills bara gjort det i mina drömmar.
Vid min sida sitter Susanne, kvinnan som har blivit min livskamrat. På många sätt är vi lika. Det är till exempel därför som vi nu är på en resa tillsammans norrut. Det har varit min dröm i åratal och under många år har hennes resor just legat till norra Norrland, gärna till trakter där som är på gränsen till rena obygder. Jag hade inte aning om att detta var hennes intresse när vi först började träffas men så var det ändå i all sin enkelhet.
Vi har det gemensamt att kunna sitta tystlåtna eller i tysthet röra oss på dessa områden. Tystnaden skrämmer oss inte och att träffa vårt eget inre gör oss inte oroliga. Dessa omständigheter helt enkelt ropar på oss att vara med. Susanne är min absoluta vän.
Hon bär på egenskaper som jag gärna vill förstärka i min egen personlighet. Hon dömer inte men hon kan bli förvånad. Hon är så långt ifrån att prata illa om men hon kan bli sårad. Hon vill hjälpa dem som har kommit i underläge i livet och är förvånad över att tidigare i livet ha valt ett industriellt arbete. Hon kan hjälpa människor med sina fysiska behov som jag inte alls skulle kunna göra och sen säga till dem att de är intressanta, roliga, fina, vackra eller vad det nu kan heta. Hon kan säga något som lyfter för stunden en trött människa från det livsöde som hon eller han har utsatts för och upp till något mera uthärdligt. Allt detta måste göras säger Susanne och så gör hon det.
Och just därför håller hon på med att fortfarande vidareutbilda sig till denna hjälp. Att vara människorna till hjälp som har kommit till livets slutskede, det är hennes kallelse. Detta kan ingen enbart utbilda sig för, egenskapen måste också finnas hos människan. Då blir det som hon lär sig till hennes arbete och kallelse. Där är vi lika. Mitt arbete sista tjugotvå åren har inte bara varit ett arbete, det har också varit min kallelse.
Jag kan inte lura Susanne. Ingen kan lura henne. Där har hon det sjätte sinnet. När jag inte tycker om något och är riktig bestämd att dölja det, då lyckas jag inte. Då säger hon helt enkelt; Gudjon, du vet att du inte kan lura mig. Och jag kan inte det mera än någon annan.
En riktigt tidig morgon för en månad sedan tänkte jag på vår Norrlandsresa sittandes på altanen bakom huset hemma. Då dök upp dessa tankar. Senare satte jag dem i ord som jag nu delar.
Nu fortsätter vår resa norrut genom Värmland det sköna. Förmodligen hör jag av mig igen om resan. Jag har redan presenterad reskamraten.
Pingstafton
Jag kan troligen inte kallas för traditionell svensk för att i dag, på pingstafton, har jag hållit på med att klyva ved. Jag skall ha gjort det tidigare tror jag. Annars berättade en man för mig för elva år sedan att det i och för sig var okej att göra detta under vilken årstid som helst om man inte kan göra det under vintertiden. Men då vare det viktigt att kapa veden direkt efter att den är avverkad. Så har jag också gjort. Det verkar som jag har varit en mycket upptagen man för att jag har gärna hittat på andra saker när grannarna håller på med sitt ved arbete.
Jag har haft kapad ved i min nya vedbod sedan förra året. Min vedbod är något det viktigaste hus som jag har byggt här på landet och jag kan tänka mig att min vedbod är den bästa här i byn. "Detta förråd är på fel ställe" sade en man som kom med en snickare som hjälpte mig med taket till denna vedbod. Varför säger du det? frågade jag honom. Den borde vara hemma hos mig, sade han. Denna dag gjorde de taket med takpanel och takpapp som om det vare ett bostadshus och jag var deras hantlangare. Det är det sista som jag har fått hjälp med här hemma av snickare.
Takpannorna som vägde 1350 kg satte jag sen upp en eftermiddag lite senare. Den dagen var jag tacksam för den hälsa som min skapare gav mig när jag låg i vaggan.
Detta var en annan historia, men slutligen i dag kom jag igång med att klyva veden som hade väntad ganska länge. Jag började i dag på grund av att det regnade i morse och prognosen sade regn hela dagen. Det var egentligen en början av att få ordning och reda på det sista här hemma, att göra det slutligen ordentligt och fint. Jag behövde nämligen börja med att rensa, ordna och dåna innan jag började med veden. Det var då som jag tänkte detta; att snart är allt väl här.
Jag kommer väl ihåg åren 2007 och 2008 och förmodligen ännu något år efter det. Då var oredan alldeles fram till tomtgränsen vid vägen som är knappt tio meter från huset. Som det är i dag är jag något nöjd, men när jag har gjort i ordning bakom mitt garage och runt vedboden, då blir jag väldigt nöjd. Om jag är helt ärlig har jag haft det som mål att allt detta skall vara färdigt "på gården" året som jag blir 75 år gammal och det är nästa år. Sen kan vi ha öppet hus hela sommaren om så vill. En härlig tanke eller hur?
Så är det här på landet på pingstafton. Susanne är upp i Dalarna, Orsa, hos sin son med familj. Där är hennes barnbarn, Teo, och han drar ofta vet jag. I dag har de varit på kosläpp på en gård i trakten och jag håller hus hemma. Där var jag tillsammans med dem på kosläpp förra året.
Här om dagen var jag att klippa gräsmattan för första gången i år, då redan lite för sent. Men då slutade min gräsklippare dra andan och jag fick inte i gång den mera. Då skrev jag in den hos gräsklipparedoktorn och det skulle ta en vecka. Då erbjöd en arbetskamrat mig att låna hans gräsklippare som jag tackade ja till. Dagen efter klippte jag halva tomten men när jag skulle starta arbetskamratens gräsklippare dagen efter, det vill säga i går, nekade den tvärt att göra mera och så står det ännu i dag, lånegräsklipparen sover och kanske jag måste ta den till gräsklippareläkaren när jag hämtar min.
Sen tänkte jag göra andra saker och kopplade kärran på dragkroken. Då ville inte blinkljusen fungera och efter mycket försök åkte jag i alla fall till Granngården i Fjugesta för att köpa 170 mm avloppsrör. Men så väldiga rör hade de inte. Då åkte jag med olaglig kärran till Krauta i Marieberg. Inga 170 mm rör där heller. Då stannade jag upp och bad sinnesrobörnen efter alla dagens incidenter och mitt oansvariga handlingssätt med trasig kärran. Sen åkte jag hem.
I dag har dagen varit ljuvlig vid vedklyven. Jag gillar att klyva ved. Det ger tid till eftertanke och meditation. Min granne sade i höstas att jag skulle låna hans vedklyv för att då skulle jag bli så snabb men denna ved som väntade. Men sanningen är att jag inte ville vara så snabb så jag använder min enkla vedklyv. Jag vill få denna stund för mig själv med min ved och mitt ved staplande för att jag gillar det. Jag hade en hel del emot mig i går men i dag med mig.
Allt är bra som har ett gott slut.
Kottehus, en del av aktiviteterna på landet
I torsdags fick jag ett lastbilsflak mycket fin matjord som jag bland annat skall använda i ett litet potatisland. På torsdagskvällen såg vi vår Kotte för första gången för säsongen. Efter lite allt möjligt på fredags förmiddagen gick jag ut i mina mest utsatta arbetskläder och stövlar och började slita upp ur mitt framtida potatisland något som verkade oändlig mängd stenar av olika storlekar. Efter att ha radat några skottkärror av dessa stenar i en prydlig hög bredvid potatislandet och jämnat denna lilla potatisplätt inför påfyllning av matjord, tyckte jag som jag hade slitit tillräckligt i hårt kroppsarbete. Jag sadlade om.
Susanne var inomhus och planerade vår blivande Norrlandsresa som vi skall åka på under tidiga sensommaren med bland annat inlandsbanan. Hon visste att jag hade tänkt mig jobba med potatislandet. Plötsligt hörde hon bestämda hammarslag dåna ute. Jaha, har han nu börjat snickra en potatisplätt?
Ett Kottehus. Varför det? Igelkottar är utsatta urdjur som är oförändrade sedan otroligt många miljoner år tillbaka. I årtionden under förra århundradet dog de av gifter som användes i lantbruket och trafiken tar kål på många. De är känsliga för skiftningar i väderleken och de är känsliga för sjukdomar. Även om vi tror att igelkottarna är väl skyddade av sina taggar har de många ovänner i naturen. Men flesta människor, tror jag i alla fall, har en stor respekt för dessa vänliga djur och tycker roligt att ha dem i sin närhet. Därför bygger man hus för att värna om denna vänliga djurart. Så jätte enkelt är det.
Jag kommer att fylla intill huset med jord, till och med att täcka över det med jord. Därför valde jag ritning med en lång ingång. Men jag vill först se om huset fungerar som tänkt, också var jag har valt plats för det. Skall det bli torrt i huset valde jag att höja lite under det. Det kräver att högen blir högre. Jag valde ganska tjocka breder av virke som har växt sakta. Sånt virke får jag hos traktens bondsågverk. Detta Kottehus kommer troligen att överleva mig.
Det tog ett antal timmar att snickra det och under det satte jag drygt en skottkärra grus. Jag till och med använde vattenpass när jag jämnade ut gruset. Det var kanske inte nödvändigt men jag gör gärna det som jag tycker roligt här i livet.
Ta väl hand om igelkottarna.
I förrgår var det bland annat markarbete och Kottehus. I går var det Kottehus och att rensa diket bakom huset, diket som bland annat tar emot vattnet från infiltrationen som slutrensar avloppet. Viktiga saker detta och oundviklig del av att bo som vi bor.
I dag är det söndag och i dag gör jag som jag har tänkt göra på länge, jag håller söndagen helig. Inga skitiga kläder i dag, en lång frukost var det, TV-mässa, bloggarbete och snart blir det Tant Grön i Vintrosa. Då skall vi också köpa avokado till vår vänliga Kotte.
Ha en bra dag.
Dag två i huvudstaden
Jag funderade en hel det på livet i Stockholm. Vid lunchtid gick jag förbi Centralstationen på min väg till BR affären där jag köpte mera lego för att ha i min skattkista till användning senare om det skulle behövas. Vid Centralstationen verkade det stressigt. Något yngre människor av båda kön gick där av och an pratande i sina mobiler. De drack kaffe ur pappmuggar och vissa rökte också. Var det som drev dom vidare? Jag vet ej och jag bekymrade mig ej men ordet livskvalitet dök upp i mina tankar. Mycket som jag såg i dag fick mig att tänka i de banorna men inga direkta resultat dök upp.
Livsmening, livskvalitet, vad är rätt och fel, varför det ena och det andra, detta är inte lätta frågor att svara på. Susanne har också berättat för mig att det kom en del upp i skolan den här gången om detta med rätt och fel. Och när vi pratar om rätt och fel i livet sista stunder, då kan jag känna mig liten.
Mina två dagar i huvudstaden var fina. Det var inga häftiga dagar men det var fina dagar. Det var också avbrott på min vardag och gav möjligheter för att tänka på något nytt. Jag tänkte också på inlandsbanan som jag också tänkte på i går. Jag till och med tänkte på Kolåsen i fjällandskapet i västra Jämtland när jag gick längs trottoarens i Stockholm.
Kolåsen satte spår i både Susanne och mig efter dagarna där i somras. Det var inte heller några häftiga dagar men det var goda dagar, mycket goda dagar. På gränsen till obygderna där det lugna tempot och den stillsamma naturen kramade om oss och gav oss livskvalitet. Vi människorna är olika och livskvalitet för oss kan vara av olika slag.
En gubbe från landet i huvudstaden
Dagbok torsdagen den 17 september 2015
Men som sagt var; nu sitter vi på tåget. Jag har köpt kaffe och var sin kaka till oss turtilduvorna. Det är bara att kaffet är alldeles för varmt så vi får vänta lite. Jag börjar därför skriva detta som kanske blir blogg under kvällen efter sjöresan medan Susanne skriver uppgift som hon skall lämna in till sin skola i sista hand på söndag. I dag är ju torsdag.
Hon var färdig med denna uppgift innan vi åkte iväg hemifrån till Hallsberg men helvten av uppgiften försvann när hon skulle skicka in den. Det var en riktig besvikelse för oss båda. Jag hade läst över den och den var så otroligt fin att jag blev riktigt rörd. Men som sagt var; helvten av den försvann. I svåra stunder blir Susanne ofta så otroligt optimistisk och hon sade att troligen blir uppgiften bara ännu bättre efter att ha skrivits för andra gången.
Vi sitter på tåget som rullar vidare och det är dags för kaffet och kakan.
Jag märkte att han hade på sig samma kläder och orkestermedlemmarna som nu hade gett sig iväg för att samla ihop sig inför kvällens spelande. Det var endast hatten som han hade framöver de andra. Jag tänkte som så att hann kanske var en som snart skulle sluta i orkestern men av nåd fortfarande fick vara med. Folk strömmade in och snart blev lokalen full. Susanne lutade sig intill mig och halv viskade i mitt öra: "Gudjon, ser du mannen där rakt emot oss, detta är Gösta Linderholm".
Aha! Gösta Linderholm är ett känt namn men att han var så gammal, sliten och trött, det hade jag inte förväntat mig. Båten åkte i väg och hus, andra båtar och skogsdungar nere vid stränderna gled tystlåtet förbi. Skymningen lade sig över sund, byggnader och fartyg. Senare var det bara ljus som tystlåtet åkte förbi. Det hade blivit mörkt.
Orkestermedlämerna gick in i lokalen och Gösta Linderholm kisade under hattbrynet. Alla ställde sig vid sina instrument och Gösta reste sig upp från bänken och plötsligt hände det. Den slitna och trötta, gamla mannen körde plötsligt i hundraåttio, han spelade klarinett och gitarr, sjöng med en stark stämma, berättade roliga historier, tillät andra skratta åt sig, styrde sin orkester och berömde var och en, gav dem kraft och var på riktigt mannen i lokalen. Vad fel jag hade haft; Gösta Linderholm var inte gammal, trött eller sliten. Han var en spänstig man full av liv.
Detta var en musikfest på nästan två timmar med fantastiska musikanter som jobbade beundransvärt skickligt i hop. Ångbåtsseglingen pågick i nästan fyra timmar och för mig var det någon slags upprymdhet hela tiden. Hade denna musik ekat i radion hade jag stängt av den men live var det något helt annat.
Vi närmade oss kajen igen och bra länge hade vi endast sett ljus glida förbi, ljus från byggnader, färjor och fyrar. En makalös kväll gick mot sitt slut. Tack Susanne för att komma på så enkla men fina saker att uppleva. Tack Gösta Linderholm, Kajtek och alla andra snillen som gjorde kvällen så fin. Tack Gudron för att vara Susannes goda vän.
Vi sitter på tåget till Hallsberg och det är den 18 september nu. Vi är är på väg hem. Här på tåget upplever jag kvällen igen med att läsa över och skriva detta färdigt. Sen skall jag koppla av.
På väg till till fjällvärlden i Jämtland, Kolåsen
Våren 1959 och 1960 planterade jag 200 granar i en liten backe hemma på min barndomsgård på södra Island. Kommande år verkade som dessa plantor bara bara stod stilla men jag lugnade ner mig med något jag hade hört; att dessa pytte små träd skapade rotfäste i början och under den tiden hände inget annat. Den 9 april 1963, innan min skogsplantering hade börjat växa något, gjorde en väldig storm från nordost med mycket frost och snö över hela landet. Många sjömän omkom utanför norra Island i detta oväder som kom överraskande snabbt och hårt efter blidväder som hade pågått en tid. Största delen av mina granplantor blev inte äldre. Där gick åt skogen mitt första försök med att göra Island skogbevuxet.
Söndag på Hansjö stugby
Vi åkte hemifrån vid halv tolv tiden i går, senare än vi hade tänkt men vad med det. I en matlåda hade vi två rikligt gjorda smörgåsar med stekta ägg och flera godsaker. I en annan matlåda hade vi upprullade pannkakor med lite strösocker i. I en termos hade vi varmt choklad och därmed hade vi allt det bästa vi kunde önska oss. Vi är för det mesta enkelhetens människor. När vi sen fikade vid en liten sjö i södra Dalarna i någorlunda tystlåten miljö på några hundra meters avstånd från väg 50, då var vi helt enkelt lyckliga med tillvaron.
Det var behagligt varmt där, en mycket svag vind smekande med våra ansikten, en sedesärla sprang omkring med sina sedvanliga huvudryckningar och omgivningen med en mindre sjö i närheten var riktigt fin. Några bilar åkte sakta förbi på måttligt avstånd längs en smal väg men det gjorde ingenting. Samvaron var enkel, helt otvingad och fylld med vänskap. Chokladen och matsäckens innehåll var bättre än någonsin. Det krävdes ingenting mera, livet var som lyriskt ändå.
Vi hade åkt från Kräcklingesocken genom Örebro, förbi Lindesberg, genom Dalaporten, Grängesberg, Ludvika, Borlänge, Insjön, Rättvik och förbi Mora till slutstationen Orsa. Där träffade vi glada människor, deltog i 5-års födelsedagskalas och hade svårt med att stå emot tårta och andra godsaker. Efter några timmars samvaro åkte vi till en stuga vi hade hyrt i Hansjö stugby.
Stugan är en halva av ett parhus, är på två våningar och sovrummet är på övervåningen där vi håller oss nu när jag håller på med att skriva ner det jag tänker på och började tänka på i går. Jag tycker som alla stugor är likadana i planering och utseende, har ingen personlighet och är billigt byggda och med enkelt ändamål. Men stugan vi befinner oss i nu är av en helt annan typ. Den har personlighet, är vänlig och tillmötesgående. Denna stuga andas av att vara en mänsklig bostad. Ändå är den så otroligt billig.
Igen far tankarna iväg till Kräcklingesocken. Det känns ännu lättare efter att jag såg att gräsmattorna här är nästan lika igenvuxna och hemma. Men ändå finns det många projekt och plikter som jag behöver ta itu med om allt skall vara väl. Jag skall också fortsätta åka till jobbet, inte av plikt och inte emot min vilja, heller på grund av att det är livsnjutning att göra bra saker och att känna att jag har funktion i samhället. Mitt jobb är härligt och så har jag känt länge. Jag vill inte ännu börja slöas av att vara inaktiv samhällsborgare eller bo i en tvåa in i stan där jag inte behöver göra annat än sopa altanen några gånger om året och lägga mig efter måltider.
Min bostad i Kräcklingesocken är inte gjord av marmor eller ved av cedrus. Den är inte inredd av ekonomisk rikedom. Den är enkel, men väl byggd och gjord med hjärtats omsorg. Jag känner här och nu när jag är tillräckligt långt borta och fri från möjligheten att ta på mig arbetskläder och ta itu med sakerna, att jag behöver röja bort hinder och göra vissa val. Jag vill bli en friare människa. Jag är sjuttiotre år gammal och fortfarande försöker jag bli vuxnare.
Vi har ätit frukost och sitter på uteplatsen vid vår stuga här på Hansjö stugby. Solen har under förmiddagen kommit och gått på en halvklar himmel. Det lutar mot en klar himmel nu. Jag tittade nyss på Susanne som sitter framför mig och läser en tidning. Jag frågade henne om det är ett gott liv att leva så enkelt som vi gör denna sena augustidag. Hon tittade helt tyst på mig några ögonblick och sen svarade hon "om!".
Jag visste vilket svaret skulle bli men ändå tycker jag så gott att fråga och höra svaret jag vet på förhand vilket skall bli. Ett hederligt och enkelt liv ger god nattsömn, god hälsa och livskvalité.
Ge akt på denna dag
ty den är livet,
livets innersta liv
Dess korta lopp omsluter allt
som är verkligt och sant.
Växandets välsignelse,
handlingens storhet,
kraftens härlighet.
Ty igår är blott en dröm,
i morgon blott en skugga,
men idag, väl brukad,
gör av varje igår en dröm av lycka,
av varje imorgon en strimma av hopp.
Ge därför noga akt på denna dag.
Dikten eller visdomsorden är inte min, det kommer från Sanskrit.
Nya tider för en snurrig man
Det var en hel del att komma ihåg i morse innan jag och Susanne åkte i väg till Fjugesta för att träna i lokalen hos sjukgymnasten. Efter det skulle vi till Västerås där hon skulle besöka sin mamma. Med en väska i ena handen och rena kläder på vänster arm stod jag i ytterdörren och kom då ihåg mobilen. Jag vände om och letade på de vanligaste ställena där mobilen oftast är men hittade den ej. Jag tog hemtelefonen och ringde till mobilen som om några sekunder började vibrera i handen under de rena kläderna. Låter detta obekant för någon? Knappt. Ibland önskar jag att kunna ringa till min kamera, bilnycklarna eller plånboken för att inte behöva leta.
Var hittade du mobilen frågade Susanne lite senare. Jag visste jag kunde hitta på en lögnhistoria runt detta men gjorde det inte. Vi har pratat om att aldrig ljuga åt varandra, inte heller om småsakerna. Sen åkte vi till Fjugesta och hade det roligt angående mobilen.
Alla större projekt är färdiga hos oss på landet men många småsaker kvar. Jag jobbar också mindre och Susanne har flyttat även om hon har kvar att gå igenom mycket av sitt bohag. Det börjar bli mera balans och förmodligen mindre sökande efter mobil, kamera och bilnycklar.
Jag är mycket tacksam för min hälsa och nu är på tiden att jag tar tid för att bevara den hälsa jag har, att jag tar mitt ansvar. Därför har jag börjar träna i en träningslokal hos sjukgymnasten i Fjugesta. Susanne är med i detta och det behöver hon också. Vi har också gott på riktigt genom vår kost och där har Susanne initiativet. Det är som det är nya tider och roliga tider som vi förhoppningsvis lyckas göra till vår nya livsstil framöver.
Vi hade tränat och hade åkt i väg till Västerås. Vi kom till Arbåga och köpte pepparkryddad rökt lax. När vi hade satt oss ner vid ett matbord såg jag vit sås på Susannes tallrik. Jag frågade henne var hon hade fått såsen och hon pekade på likadan sås som fanns på min tallrik och sade att hon hade fått den på samma ställe som jag hade fått min sås. Just det, jag hade inte sett min sås. Mobilhändelsen återkom med några timmars mellanrum. Det är lika bra att det börjar bli balans.
Jag sitter på Kalle På Spången i Västerås och väntar Susanne. Hon skall komma hit efter besöket till mamma och då skall vi få oss choklad och baguetter som värden här är expert på att göra. Det var här som vi träffades första gången efter att inte ha träffas i några år. Det var den 27 november förra året så att utvecklingen har gått snabbt för sig. För snabbt har vi ofta frågat varandra men vi har inte kunnat set det så.
Nu börjar det kanske bli onödigt personligt kan man tänka, men vad med det. Vi har nämligen varit tillfrågade om det inte har gått lite väl fort. Vi har inga problem med att prata om sakerna. Susanne säger ofta: "Men vad vi har det bra." Ja, så är det och vi är ansvariga för mycket. Vi är ansvariga för att fortsätta att ha det bra så länge som vår skapare inte bestämmer något annat.
Det är gott att besöka Kalle På Spången och där är man inte snurrig, där är man väl om händer tagen och livet är skönt. Här kommer tre bilder därifrån.
Oj vad vi har det bra
Klockan var drygt sex på fredagskvällen och vi befann oss upp i jämtländska fjällvärlden, på Kolåsen som ligger knappt fyra mil norr om Åre. Vi hade beställt en stuga på nätet och när vi kom dit var stugan belägen mitt in i skogen nästan nere på slätten vid sjön Äcklingen. Vi tittade besvikna på varandra och utan några större spekulationer åkte vi tillbaka till receptionen och önskade efter att byta ut denna stuga mot en stuga upp i backarna ovanför hotellet. Vi byte ut en stuga med en dusch till en stuga med utsikt, stugan som var allra högst upp i backarna av alla stugor på området, ca 300 meter från sjön Äcklingen.
Jag gillar att bo lite primitivt sade Susanne och jag var helt över ens med henne. Bättre en primitiv stuga utan dusch än en lyxigare stuga som är så instängd att vi knappt kan göra annat än att titta på varandra. Det gör vi i vilket fall som helst.
Det är inte min förtjänst att vi befinner oss här och är så nöjda som vi är. Susanne skall ha all heder av det. Jag hade tänkt mig åka något norrut från Närke men egentligen drog min tankeräckvidd inte längre än upp till Dalarna. Ändå hade jag så ofta tänkt på Norrland, läst om det och bloggat om det. Men ingenting hände. Så kom Susanne in i liv mitt och skakade upp i mitt stelnade sätt att tänka. Hon lyckades dra mig i gång och ut på nya äventyr efter långvarigt trampande, antigen hemma eller på jobbet.
Jag gör mycket små krav, så små att jag är för lat för att åka till Kanarierna, Mallorca så jag inte pratar om Thailand. Jag har vetat länge att oavbrutet ligger vägen mitt i skogen totalt åtta mil mellan Kopparberg och Borlänge. Men jag visste det inte förrän måndagen den tjugonde juli i år att på en sträcka på 12,5 mil mellan Orsa och Sveg ligger vägen oavbrutet mitt í skogen och nästan lika lång sträcka mellan Sveg och Åsarna. Jag visste inte heller förrän nu i samma vecka hur starka hembygdsföreningarna i Jämtland är, helt otroligt starka, och att det bygger på att folket brinner för gemenskapen och dess styrka.
Jag visste inte förrän nu i veckan hur otroligt fint det är i och runt Annys och Lennarts sommarstuga i Mattmar, deras barndomstrakt, de som är våra grannar i Kräcklingesocken. Stolta visade de oss vad man håller på med där i trakten, de visade oss var de föddes och mycket annat. Tack för all vänligheten Annie och Lennart.
Nu vet jag var Kolåsen ligger och hur det ser ut där, helt otroligt fint och speciellt område. Jag kan däremot inte förstå varför en så fin sjö i fjällvärlden heter Äcklingen. Jag vet att här skall vara bröllop på måndag och på grund av det är hotellet drivet i mindre än halvfart för oss andra som här är. Men jag har nästan aldrig varit nere i Europa och aldrig kommit till någon annan kontinent. Här har jag däremot en viss känsla av att vara i utlandet.
Jag trodde att Susanne skulle tröttna på att resa tillsammans med mig, en konservativ gubbe som härstammar från en avlägsen landbrukstrakt på södra Island -men hon är född storstadskvinna. Men nu i kväll när vi pratade om att åka runt i morgon, en sträcka på mera än tjugo mil, då sade jag att för min del behövde vi inte åka och jag menade det. Då log hon mycket vackert och blev så glad. Då kan vi bara vara här hemma och ta det lugnt och ha det mysigt sade hon, bara glo på fjällen, sjön och skogarna, läsa lite, skriva lite och verkligen börja dagen med att äta frukost på altanen i morgon, lördag. Bara ha det gott i en härlig miljö. Så skall det regna på söndag och så får det vara. Susanne gör också mycket små krav.
Susanne är en härlig reskamrat, hon är en god vän, hon är en underbar kvinna och människa. Hon skickade en gång ett meddelande till mig på Facebook. Det var ett så enkelt meddelande. Det var lite före midnatt. "Så du är vaken också. Jag har jobbat kväll och har svårt att komma till ro." Så sade hon för den gången. Senare kom ett annat meddelande. Det började med ett ord och ordet sådde ett frö. Fröet blev till ett träd som bär frukter och en av frukterna är den att vi sitter vid stugan som vi kom till i går. I dag är en ny dag i den jämtländska fjällvärlden.
Det mesta börjar med ord. Handlingar utan ord är för det mesta dömda till att gå illa. Så vill vi inte ha det.
Nu bor jag och Susanne i hop. Hon är min kvinna. Ordet sambo räcker inte även om det är ordet som gäller i det förhållande som vi lever i. "Gud vare med dig" sade en av de gamla som hon värnade om i Västerås när hon berättade för honom att nu skulle de inte träffas mera för att hon skulle flytta till Örebrolän.
Oj vad vi har det bra sade Susanne när vi reste oss upp efter kvällsmaten i går.
Sex månader har gått
Den 27 november förra året stod jag framför Domkyrkan i Västerås och kammade med blicken över torget. Jag sökte en kvinna som skulle komma dit. Hej Gudjon! hörde jag henne ropa innan jag såg henne. Vi gick in i kyrkan och var där en liten stund. Sen gick vi över till Kalle På Spången för att äta lunch och fika.
Vi satt på Kalle På Spången i timmar, Susanne och jag. Vi hade inte träffats i sju år eller så, men vi hade gjort något som var mycket viktigt och effektivt; vi hade genom att skrivas åt på meddelandesidan på Facebook i månader förnyat vår tidigare bekantskap och inte bara det, vi hade fördjupat denna bekantskap och gjort den till en varm vänskap.
I gamla fina Falun
En konservativ man i miljonstaden
Efter nästan en hel dag i Sollentuna i går, måndag, åkte vi in till Stockholm. Susanne satt fortfarande bakom ratten. Min GPS apparat som jag kallar för Ulrika visade vägen och jag var noggrann med att säga ingenting. Jag ville inte göra bort mig med att veta bäst. Det var inte förrän vi hade åkt förbi Karolinska som jag med bestämdhet sade högt att nu visste jag bättre än Ulrika. Detta har jag kört i mera än femton år och nu vet jag, sade jag till Susanne. Hon gjorde som jag sade men hon var tveksam om jag visste bättre. När vi kom till Celsiusgatan pratades lite om detta och de väldiga vägarbeten som hade pågått i åratal på E4 från Karolinska och söderut och jag märkte på Susanne att hon var inte helt beredd på att bortkasta Ulrikas vägbeskrivning. Men så var inget mera med det. Vi hade kommit fram som jag alltid hade gjort tidigare.
I morse åkte vi igen upp till Sollentuna där Susanne skulle sitta på skolbänken en dag till. Självsäker Ulrika visade vägen utan att när vi skulle köra in på Fleminggatan sade hon att vi skulle köra både upp och ner. Susanne valde att köra upp och där hade hon rätt. Vi pratade lite om åkandet dagen innan och jag kände på mig att jag "kanske" inte hade rätt när jag påstod att jag visste bättre. När vi hade åkt nästan hela vägen till Sollentuna kom jag på att jag hade glömt min mobil i Celsiusgatan. Jag skall till Norge i veckan och då skall jag ha mobilen med. Det var inget prat om saken att jag måste tillbaka och hämta den. Då bestämde jag mig för att göra exakt som Ulrika sade. Så gjorde jag och nu blev vägen från Karolinska till Celsiusgatan mycket enklare och kortare.
Hur som jag, en konservativ man, har gjort i mera än femton år måste jag börja tro på att vägarbete för miljarder i åratal leder till förbättring. Jag bekänner här med att jag hade fel i frågan och att denna väg har blivit mycket kortare och enklare, bara om jag gör som Ulrika säger.
Efter detta åkte jag hem till skogsbrynet i Kräcklingesocken och sanningen är att här hemma är många saker enklare än i miljonstaden.
En man från landet i Sollentuna Centrum
Vi åkte från Västerås mot Sollentuna lite före halv åtta i morse, måndag, Susanne och jag. Hon skulle sitta på skolbänken fram till klockan fyra men jag åkte i väg utan att bestämma mig för hur jag skulle använda mig av dagen. Hon fick köra. Jag gillar att sitta i passagerarstolen och njuta av hennes säkra sätt att köra min bil. Även om jag har snoppen är jag inte blyg för detta. Hon har också varit lastbilschaufför och jag har lätt för att erkänna att jag inte skulle kunna till exempel backa en lastbil så jag nu inte pratar om en lastbil med släp.
Susanne visade mig Sollentuna Centrum som är en kort bit från skolan, sen parkerade hon nästan rakt framför ingången och jag blev en ensam man i en främmande stad. Jag betalade för parkeringen, tog väskan med datorn och satte över min axel och gick mot det okända, mot Sollentuna Centrum. Jag mötte en massa människor som hade bråttom och visste tydligen vart de skulle. Jag gick däremot med mera osäkra steg och tittade ofta tillbaka för att kunna hitta igen vägen till skolan och bilen. Oförnekligen kände jag mig något annorlunda.
När jag närmade mig Sollentuna Centrum såg jag en annorlunda man på kort avstånd. Han verkade lite som min bror, i min ålder och med detta ljusa hår som vi män gärna får när vi börjar bli vuxna. Han gick i samma sakta mak och jag, tittade sig omkring men han hade ingen dator hängande över sin axel. Det kändes tryggt att inte vara helt ensam i lugnare takten. Sen gick vi förbi varandra och sågs inte mera.
Jag tog mig in i huset Sollentuna Centrum, lade märke till hur den stora ingången såg ut och de lodräta färgrika sträcken över den. Jag vet av erfarenhet att det är enklare för mig att komma ut på samma ställe och jag går in. Då känner jag igen mig. Annars, när husen är så stora, kan jag helt enkelt koma ut i ett annat kvarter och då är inte säkert att jag hittar vägen dit jag vill.
När jag hade strövat omkring i Sollentuna Centrum och hittat ett efterlängtad kafé, då sökte jag upp toan. Gallerian och andra hus som verkar stora i Marieberg verkade nu mycket små. Bara att komma in på en toa här i Sollentuna Centrum var att komma in i något stort. Jag vände mig om för att säkra att jag skulle hitt vägen ut därifrån. Efter att ha använt toan och tvättad mig om händerna torkade jag mig i ett av dessa apparat som nästan sliter av naglarna, så kraftfullt blåser de.
När jag hade köpt en stor macka på kaféet och fått kaffe frågade jag kvinnan vid kassan om jag skulle kunna få ström på min dator. Ja du, sade hon, kom här. Så gick hon iväg och jag tyckte okej att lämna brickan kvar medan hon visade mig var jag hittade strömmen. Vid ett bord lade hon sig på ena knäet, lyfte en lucka i golvet och sade att om jag ville sitta vid detta bord, då fanns strömmen här under luckan. Jag gick tillbaka för att hämta min bricka och då stod en man vid brickan, en man med ljust hår som jag men hans hår var krulligt, riktigt fint och fint var också hans bemötande.
Du, sade han, var rädd om din plånbok. Ojdå! Min plånbok låg på brickan för allas ögon. Tur att jag inte är tjuvrädd. De som är tjuvrädda blir lätt bestulna är min teori. Jag tackade mannen hjärtligt för hans omtänksamhet, tog plånboken och brickan och satte mig vid bordet där strömmen fanns. När jag hade njutit av den stora smörgåsen med rostbiff och mycket av andra härliga godsaker, kopplade jag min dator in på strömmen och började skriva en blogg, en helt annan blogg än jag hade tänkt mig i början, men jag är nu för en gångs skull i Sollentuna Centrum. Fortfarande känner jag mig något annorlunda.
Ute är dimmigt, fuktigt och det känns kalt. Här inne är varmt, människorna som sitter här med sitt kaffe och bröd, de är lugnare än människorna där ute i den fuktiga luften. Jag kommer att sitta här ett tag till och kanske köpa en av de gräddade kakorna som så mycket finns av på hyllorna och förmodligen en av dessa som också har ett hölje av marsipan över grädden och de syltade brödet. Sådana kakor kanske inte är så sunda för kroppen men jag är nu i alla fall i Sollentuna Centrum. Kanske blir jag här hela dagen.
Efter en mittiveckan helg
Ibland hamnar helgen mitt i veckan och har gjort länge i mitt hem. Det har berott på arbete. Nu började helgen på onsdagskväll vid midnatt. Då kom Susanne med tåget från Västerås. Sen skall hon jobba hela helgen, så pass intensivt att jag tycker jobbigt bara att tänka på det. Helgen tog slut nu i dag klockan 13,29 när hon tog tåget från Kumla mot Västerås.
Jag var helt inställd på att tåget skulle åka från Kumla klockan 13,39 så vi var verkligen i sista minut. Susanne körde bilen. Även om jag har snoppen tycker jag hur skönt som helst att låta henne sitta bakom ratten. Hon är också en utmärkt säker chaufför. Troligen var det också så att om inte det hade suttit en bestämd kvinna bakom ratten, då hade hon förmodligen tappat av tåget.
När hon gick in på tåget vände jag om och tänkte gå lite från tåget för att ha bättre översyn över var hon satt. Jag gick med riktigt bestämda steg, slog pannan hårt i svarta lådan med information om kommande och avgående tåg, glasögonen flög iväg och jag kände som blodet sprutades. Innan jag tog upp glasögonen lade jag handflatan på pannan för att kolla. Men det rann inget blod längre än ut i bulan som snabbt bildades ovanför vänster öga. Sen tog jag upp glasögonen och satte på näsan.
Därefter letade jag efter Susanne och såg till slut där hon satt och vinkade. Jag vinkade också och lotsades som inget var. En karl klagar inte även om en bula håller på att bildas på pannan, en böld som inom kort blir blå. Tåget åkte tystlåtet iväg och jag gick iväg med raska steg för att hitta något kalt i bilen för att hålla vid pannan på vägen hem. Jag skulle minska som möjligt blåtiran som jag sannolikt skulle få under kommande natt.
Jag hade bestämt mig här om dagen för det vad jag skulle ha för huvudmåltid denna mittiveckan helg. Det var en hemlighet, Susanne skulle inget få veta, bara komma till ett dukat bord med väldoftande lammkotletter. Jag ville göra kotletterna på ett vis man hade gjort på Island i många årtionden, kanske ett århundrade eller mera. Detta skulle bli spännande. Det skulle bli roligt att se Susanne när hon tittade på denna främmande maträtt på bordet hås gubben på landet.
Jag var inte säker på hur jag skulle göra så jag frågade på Facebook hur man steker lammkotletter i ströbröd på ett traditionellt isländskt vis. Många erfarna isländska husmödrar sen några och upp till många årtionden tillbaka svarade på min fråga och jag fick många fina svar. Helst vill jag pröva alla råd som jag fick där. Angående hemligheten, då kunde jag tillslut inte hålla mig. Jag berättade för Susanne.
Mittiveckan helgen måltiden är färdig. Sluta nu ta kort sade Susanne, har du verkligen inte fått nog av titt fotograferande? Denna middag var riktigt god, samarbetet vid köksbänken var gott och att äta tillsammans var roligt. Jag hade lyckas få tag på en DVD med filmen Juloratoriet. Att titta på den var en fin dessert tillsammans med nytt kaffe och choklad, choklad som också var köpt hos köpmannen i Varberg. Vi behöver inte långt för att göra dagarna fina
Ögonblick som gör en dålig första halva obetydlig
Jag fullföljde mitt arbetspass och åkte i väg vid tiotiden. Jag åkte raka vägen till IKEA i Marieberg och tittade på billiga fåtöljer. Det var en enkel sak. Efter det tittade jag på köksinredningar för att jag behöver utöka inredningen lite i mitt kök. Så var det inte enkelt längre. För några få år sedan höll jag på med samma sak men då handlade det om en hel köksinredning och det verkade mycket enkelt. I och för sig hade jag två doktorer från Stockholmstrakten till hjälp den gången men ändå, jag var alldeles säker på det i går morse att det hade blivit mera komplicerad nuförtiden.
Detta vållade lite huvudbry och jag envisades och kom två gånger till samma kvinna för att fråga efter saker men jag tyckte som allt hade varit gjort svårare hos IKEA. Ett tag tänkte jag att det handlade om mig själv, att det jag hade inne i huvudet hade minskad eller att luddarna i öronen hade börjat växa inåt. Men jag slog det ifrån mig och jag bestämde att Ikea hade utvecklad sina kökssystem från folket. Men varför? Jag skakade på huvudet och betraktade några människor som var yngre än jag och de stressades fram och tillbaka. De verkade inte ha tid för detta men jag kände mig ha all tid som fanns i världen. Men jag förstod mig inte riktigt på det nya IKEA köket och de stressade människorna verkade inte göra det heller.
Om jag inte hade haft pilarna i golvet hade jag inte varit lika snabb att ta mig ut som jag trots allt blev. Jag gick förbi ett flertal handfat och speglar. Jag stannade vid en spegel och rannsakade mannen som såg så slät och fin ut vid femtiden i morse. Han såg nu ut för att vara trött och nästan halv arg. O sjutton! Nu var best för mig att ta mig hem.
Jag åkte till Coop för att köpa lax. Det talas om att lax är bra för minnet. Jag tog en liten korg och gick med snabba steg mot disken med lax och många andra delikatesser. På vägen dit gick jag förbi en räcka med en otrolig mängd choklad. Två för 32,70 stod där. Just det. Det talades mycket om det för några veckor sedan att choklad är bra för minnet. Varför inte? Två stycke choklad blev det. Lite därefter såg jag granatäpplen. Man talar om mycket antioxidanter i granatäpplen vilket saktar ner åldrande. Ja, varför inte? Två granatäpplen blev det. Då var jag så nära mjölk och grädde att det blev en av varje. Efter det blev det lax och så skulle jag vara färdig.
På vägen till kassan kom jag på att jag behövde vitlök och först jag vände om blev det salad också. Nu var det lång väg fram till kassorna igen och på vägen dit gick jag förbi torkade, ekologiska aprikoser, fikon och russin. Saliven sprutades undan tungan och nästan darrande handen tog sig upp i hyllan och grep en av varje. Det började väga i min korg. När jag till slut kom fram till kassan kan jag tänka mig att det var sex kilo i korgen –inte bara lax. Det är lika bra att jag inte är dagligen i de stora hungergörande affärerna. Jag kan bli en så svag man.
På vägen hem kunde jag inta låta bli att tänka på IKEA och vad det egentligen var som gjorde att jag inte förstod mig på deras nya kökssystem. Jag satte skulden på IKEA och inget mera med det. Jag släppte detta och försvann in i ett drömland; Calle från Orsa konsert i Västerås i lördags.
Första halvan var inget att ha. Jag nickade till några gånger medan Calle berättade måttligt intressanta historier mellan låtarna men jag tyckte jag sköta det så snyggt att kvinnan som satt vid min sida, hon Susanne, inte borde inse detta. Det var inte så bra att köpa sig in på en svindyr konsert och sova där. När vi gick ut i pausen sa hon att jag hade nickat till några gånger. Jag stirrade på henne och frågade om hon verkligen hade märkt det. Ja, det hade hon gjort, så enkelt var det. I pausen drack vi mycket vatten och åt var sin sockerkaka och blev riktigt pigga.
Andra halvan blev en helt annan sak. Calle från Orsa blev verkligen Calle från Orsa och han och hans orkester, Hej Calle, spelade den ena låten efter den andra bara så mästerligt som dessa män kan göra. Så blev Calle allvarlig och pratade om kalla vindar som blåste i Europa. Hann pratade också om att han vill som en gammal man kunna sitta på en stubbe och tänka som så att han i alla fall hade varit en fredlig man. I följd av det spelade orkestern en låt där Calle visade det allra bästa som han kan göra med sin fiol.
Då hade jag lagt Susannes höger handflata på min vänster handflata och så strök jag med mina fingerspetsar från baksidan av hennes hand, fram fingrarna och hela vägen ner till naglarna. Så gjorde jag upprepade gånger, men när Calle drog stråken mycket sakta alldeles från ända till ända i en mycket hög ton, då gick inte annat än att stanna med handen. Den tonen var felfri. Hade jag rört min hand medan han gjorde detta otroligt fina drag med stråken, då hade jag stört honom verkade det som. Sådana ögonblick gör en halv dålig första halva helt obetydlig.
Där bröts stunden i drömlandet med Calle från Orsa för att nu var jag hemma och livet kändes gott. Jag är inte så glömsk. Jag har bara lite luddar i öronen ibland och då fattar jag inte alltid allt.